Värna barns sexualitet i förskolan

Sexualupplysaren och psykologen Ellinor Isfors tror att det ofta finns en stor osäkerhet inför den här sortens händelser på förskolan och när det handlar om att bemöta barn i liknande vardagssituationer. Därför skrev hon nyligen boken ”Värt att veta om barns sexualitet och integritet”.

Ellinor Isfors, sexualupplysare och psykolog.

– Det är inte märkligt att barn drar ner byxorna och jämför, säger hon. Barn har ju en naturlig nyfikenhet! Men många barn får tyvärr känslan av att de gjort något fel. Förskolan har regler och förhållningssätt som självklart ska följas, men om vuxna möter barns sexualitet med tystnad, nervositet och tillsägelser och gör nakenhet till något ovanligt och skamfyllt kan det påverka barn långt upp i vuxenlivet.

I boken ger hon konkreta tips och råd med en förhoppning om att den kan hjälpa arbetslag på förskolan att utveckla arbetet med de här frågorna.

– Förskollärare är ofta väldigt bra på det här med integritet men barns sexuella utveckling är nytt för många. Sexualiteten är inte bara något som dyker upp i puberteten. Det finns något innan som vi ska värna. Jag vet att det kan kännas laddat för många. Det finns oro kring barn och sexualitet och så fort man börjar prata om barns sexuella utveckling så kopplar folk det till övergrepp. Självklart vill man skydda barn, man vill väl, men det blir lite tvärtom.

Kan förskollärarnas rädsla för sexuella övergrepp ta över?

– Ja, även om den radarn är superviktig och vi måste ha den medvetenheten. Vi måste agera när vi känner oro. Det skulle ju vara en mardröm om det förekom sexuella övergrepp på den förskola där man jobbar, men det finns ingen konflikt mellan att vara medveten om sexuella övergrepp och att jobba positivt och främja barns sexuella utveckling. De här två grejerna kan man göra parallellt. Det värsta är om man lägger locket på, att skamma och att inte uppmuntra barnens nyfikenhet och frågor.

En del barn har funderingar kring sin könsidentitet tidigt, vissa barn kan onanera och de flesta har en nyfikenhet på hur andra ser ut. När barnen får småsyskon uppstår frågor om hur barn blir till. Barn är också till sin natur ohämmade och kan ställa frågor rakt ut och kan bete sig på ett sätt som gör att vi vuxna behöver finnas där och guida dem rätt. Enligt Ellinor Isfors är det många förskollärare som önskar hjälp i detta.

– Jag upplever att man inom förskolan behöver stöd. Hur ska vi göra, vad förväntas av oss, vad är ett bra bemötande? När jag pratar med förskollärare och barnskötare om vad de lärt sig på sin utbildning om bemötande som rör barns sexualitet blir det uppenbart att detta är ett eftersatt ämne och att det fortfarande finns tabu kring det. Vår uppgift är att hjälpa barnen att anpassa sitt beteende så att de inte gör opassande saker. När vi hjälper barnen ska vi göra det med stor förståelse utan att framkalla skamkänslor. I förlängningen handlar det ju om hur vi vill ha det som vuxna. Jag vill att vi ska slippa känna skam och skuld.

Säg att jag känner mig lite osäker men vill bli bättre. Jag vill förmedla det positiva, bejaka och stärka barnen och inte framkalla skamkänslor hos dem, hur gör jag?

– Börja med att prata med din rektor och säg att du tänkt på de här frågorna och vill att din förskola ska bli bättre på detta. Det är svårt att vara ensam och driva de här frågorna. Man måste få med sig hela arbetslaget. Det kan ju också vara bra att hänvisa till barnkonventionen eller läroplanen och säga att här tycker jag att vi brister lite.

Ellinor Isfors tror att en bra start för arbetslaget som vill komma i gång är att dels jobba med pedagogiska insatser men framför allt med vardags­bemötandet på förskolan.

– Som pedagogisk insats kan man till exempel ha tema kroppen, tema familj eller tema kärlek. Se bara till att inte fastna i romantisk kärlek eller kärlek mellan killar och tjejer. Men ännu viktigare är det att prata om bemötande. Hur svarar vi när det dyker upp vanliga frågor från barnen? Diskutera igenom hur ni ska säga i arbetslaget och hur ni ska bemöta barnen i olika situationer. Varje dag-bemötandet är nog det viktigaste och det som ger barnen mest! När vi vuxna är noga med att fråga om barn vill ha en kram eller inte och är inkännande nog att märka vilka barn som vill bli rufsade i håret eller inte stöttar vi dem i utvecklandet av såväl deras integritet som deras sexualitet.

Att prata om hur barn kommer till kanske kan vara lite pinsamt för vuxna. Men Ellinors erfarenhet är att barnen själva inte tycker att det är det minsta laddat.

– Jag vet en förskola som gjorde en fin grej. De skickade ut information till föräldrarna om att de skulle prata om hur barn blir till och så undrade de om familjerna själva ville dela med sig av sin historia, för det finns ju många olika sätt att bli till. Och barnen var jättestolta när de sedan berättade. De dömer ju inte varandra.

Vilket är ditt drömscenario då? Hur borde det vara för barnen i förskolan?

– Jag tycker att alla barn ska få ett så bra språk som möjligt och ska kunna benämna sin kropp. De ska kunna säga att det gör ont i snippan eller snoppen när de kissar. Men också att kunna känna stolthet kring sin kropp och att ha lärt sig gränser för sin egen integritet och att ha fått den stärkt, och att lära sig var andras gränser går och hur man frågar om man till exempel vill ge någon en puss eller kram. Men också att de lär sig att säga till när något känns fel eller konstigt. Målet är inte att de ska bli utlevande och bryta mot alla normer i samhället utan att de ska få må bra och känna stolthet och tillhörighet oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

LÄS ÄVEN

Arbetslagets metod: lappar till föräldrarna från ledsna barn

Dilemmat: Orolig att kollegan dricker för mycket

Fråga facket: Måste vi sopa gården?

Lyssna på Förskolan här!