Hoten mot förskolan – filosofen manar till strid

Eva Schwarz är filosof, verksam vid Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, och forskar just nu om kollektivitet och yrkeskunnande inom skolväsendet. Hon är vetenskapligt präglad av den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, vars filosofi utvecklades väldigt mycket i relation till andra världskriget. Hon menade att de totalitära ideologierna systematiskt isolerade den enskilda människan samtidigt som de underordnade henne den tvingande gemensamma ideologin. De ställde människor mot varandra. 

– Arendt betonade i sin filosofi vikten av gemenskap och pluralitet, att man som människa hittar sig själv bland andra människor – men att det inte är en självklarhet, utan något som enkelt kan förloras eller utnyttjas av ideologiska krafter, säger Eva Schwarz. Arendt menade att det enda verktyg vi har mot ideologi, totalitarism, isolation och ensamhet är språk, samtal och gemensamma handlingar. Hon använde även begreppet Sensus communis, en känsla för gemenskapen. Detta innebär att relatera till världen och sig själv som en del av en helhet, och det är något som förskolepedagogiken står för.

Förskolan ett unikt tillfälle

Eva Schwarz menar att förskolan är ett unikt tillfälle för barn att lära sig att bli, och att vara, en människa – bland människor. Hur man är med varandra, hur man är en bra kompis, hur man tröstar någon. Och att Arendts filosofi är relevant i dag inte minst i relation till trenden av individualisering i skolan.

– Det är inte bara ett slags social omsorgskunskap som utvecklas på förskolan, det är den fundamentala människokunskapen. Det är något vi behöver uppskatta mycket mer. Jag säger inte att vi är på väg mot totalitarism på något sätt, men det finns ganska starka tendenser i samhället med många motsättningar. Frågan är var i samhället vi kan motverka den utvecklingen innan den eskalerar? Jag tänker att förskolan är en central plats för det. 

Den traditionella förskolepedagogiken som kan arbeta med samhällets motsättningar är dock hotad. Tiden som ges till barnen att möta sig själva och omvärlden minskar när annat prioriteras. Eva Schwarz nämner bland annat omstruktureringen av styrningsmetoder och skolifieringen som exempel på sådant som påverkar förskolan i negativ riktning.

Hela den där lönsamhetsdiskursen har kommit in så starkt och jag tycker att man ska bryta den.

– Omstrukturerade styrningsmetoder, som oftast kallas för New Public Management, har inneburit att man nu har en stark tilltro till effektivisering och mätbarhet. Hela den där lönsamhetsdiskursen har kommit in så starkt och jag tycker att man ska bryta den. Varför gör man inte mer motstånd?

Eva Schwarz understryker att det systematiska kvalitetsarbetet, där man reflekterar över och rationaliserar sitt arbete, är både bra och viktigt, men varnar för att det samtidigt leder till ett visst, begränsande tänkande kring lärandet:

– I stället för en öppen process som relaterar till barngruppen uppfattas det alltmer som något som relateras till externa mål. En målstyrd process där man tänker sig att man kan mäta resultatet, en process där målet rättfärdigar vägen. Men det här kan man faktiskt göra annorlunda, det är inte det enda sättet att tänka kring pedagogik och lärande.

Skolifiering drabbar förskolan

Eva Schwarz ser också hur skolifieringen har drabbat förskolan. I sin roll som ansvarig för ett magisterprogram i praktisk kunskap med inriktning mot utvecklingsarbete i förskolan möter hon förskollärare som ofta talar om osäkerheten kring undervisningsbegreppet. Hon ser en fara i att alla inte är med i reflektionsprocessen kring detta, i brist på tid eller brist på utbildning.

– Då blir det lätt så att man relaterar till sin egen tid i skolan och de idéer eller ideal som fanns då. Men undervisning måste inte ske utifrån en gammaldags syn på grundskolans didaktik, det ska inte vara en envägsrörelse från en lärare som lär ut och ett barn som tar emot. Det går dessutom emot förskolans idé om att det är barnens intresse och lust som styr och att leken och fantasin ska stå i centrum.

10-årig grundskola en risk för förskolan

När förskoleklassen infördes minskade tiden i förskolan med ett år, och Eva Schwarz menar att den nya tioåriga grundskolan riskerar att knapra ytterligare på förskolekakans värdefulla innehåll. Om förskoleklassen blir den nya ettan är det därför väldigt viktigt att behålla den pedagogik som förskolan står för och att den nya ettan även fortsättningsvis fungerar som en brygga mellan förskolan och skolan på det sätt som sker med dagens förskoleklasser.  

– Det finns något väldigt fint med att ge barnen ett år att hitta sin plats i det nya och de rutiner som finns där, säger Eva Schwarz. 

Men redan i dag används en stor del av det sista förskoleåret till att förbereda barnen för skolan och förskoleklass, något som tar tid från den traditionella förskolepedagogiken. 

– Som förskollärare måste man inte bara förhålla sig till det barn man har framför sig utan även till ett framtida skolbarn. Det här sätter en otrolig press på förskollärare, som redan har många krav på sig, bland annat genom att läroplanen blir mer och mer avancerad varje gång den uppdateras. Men resurserna ökar inte, antalet utbildningsplatser på högskolan ökar inte och det finns fortfarande inga politiska beslut gällande gruppstorlek.

Den nya, tioåriga grundskolan kopplar också till ökade kunskapskrav, men Eva Schwarz konstaterar att det finns risk för att det enbart är en speciell sorts kunskap som avses. Inte i första hand det bredare bildningsidealet som förskolan står för.

Barn behöver tid för att tillägna sig de här större sammanhangen och det är förskolan bra på.

– Vad är viktig kunskap? frågar hon sig. Innan man kan befatta sig med en didaktiskt uppspaltad och ämnesinriktad förståelse måste man tillägna sig världen som helhet. Just den helhetssyn på lärande som förskolepedagogiken står för. Barn behöver tid för att tillägna sig de här större sammanhangen och det är förskolan bra på.

Utredningen om en tioårig grundskola föreslår att förskollärarna i förskoleklass ska bygga på sin utbildning för att bli behöriga. Eva Schwarz befarar att det grundläggande som förskolans pedagogik står för riskerar att gå förlorat. 

– Det är ett centralt behov för människan att vara en del av en gemenskap, att bli sedd för den man är och få kunskap om att man är en del av världen, av helheten. Den här helhetssynen som förskolan står för är extremt viktig att börja med. 

Eva Schwarz reagerar även på utredningens skrivning om att man vill behålla det förskolepedagogiska arbetssättet.

– Hur ska det behållas? Om förskollärare ska ombilda sig till grundskollärare medan grundskollärare inte får ta del av förskolans didaktik, vem har då ansvar för den här typen av lärande? Var finns den platsen där det ska ske? Jag kan inte se den i alla fall, i stället suddas den ut och det är ett stort problem. 

Forskning visar att de olikheter som finns när det gäller pedagogisk kultur och undervisningskultur i förskoleklass är ett problem. Eva Schwarz har träffat lärare i förskoleklass som överväger att gå tillbaka till förskolan eftersom det finns ett bättre kollegialt samspel där.

Man löser inte problemen i förskoleklass genom att tvinga förskollärare att plugga ämneskunskap.

– Man löser inte problemen i förskoleklass genom att tvinga förskollärare att plugga ämneskunskap. I stället borde förskollärare, grundskollärare och obehöriga, som det finns många av, få möjlighet att fortbilda sig tillsammans. Utbyta tankar och lära sig av varandra. Diskutera undervisningsbegreppet, barnens lärande och de demokratiska grundvärderingarna. Det skulle ge förskoleklassen ett lyft, om de som jobbar där får möjlighet att utforma den. Tänk om man skulle investera pengarna där i stället. Det skulle ge betydligt mer än att vidareutbilda förskollärare i ämneskunskap, säger Eva Schwarz och tillägger att hon däremot gärna skulle vilja se en högskoleutbildning i förskolepedagogik – för grundskollärare.

– Jag skulle gärna ordna en sådan kurs. Då kunde en del av undervisningen bedrivas av erfarna förskollärare.

En outtalad hierarki

Eva Schwarz talar även om den hierarki som finns mellan lek, lärande, omsorg och undervisning. Där det ena ses som något som ”också måste finnas” medan det andra är det riktiga och viktiga.

– Det här börjar man tro på även i förskolan. Man tappar självförtroende när det gäller yrkeskunskap som organiserande av lek och gemenskap och att se till den enskildes behov. I stället för att noggrant iaktta hur en grupp barn utforskar lera och se hur de tillägnar sig fysikens grundförståelse på ett lekfullt sätt så tittar man på resultat – nu har vi klarat av ett visst läroplansmål. Det här är något jag tycker mig se redan på förskolan. Jag tycker att förskollärare ska ställa sig upp på barrikaderna och säga att det här är viktigt. Det är samhällsviktigt det vi gör.

Eva Schwarz ser också hur många av förändringarna inom förskola och skola ofta är politiskt motiverade snarare än insatser utifrån omsorg om barnen eller det pedagogiska. Så även när det gäller den obligatoriska förskolan från fem års ålder som det också talas mycket om just nu.

– Det här handlar om att man från politiskt håll vill ta ställning i exempelvis integrationsfrågan, att barnen minsann ska lära sig svenska. Jag förstår att språket är extremt viktigt och barn lär sig bra när de är små. Men det här är ofta samma partier som byggt bort välfärden, ökat segregeringen och infört en bostadspolitik som gör att de här barnen bor i områden där få som jobbar på förskolan kan jättebra svenska.

Fler utbildningsplatser krävs

För att råda bot på problemet menar Eva Schwarz att man måste öka platserna på utbildningen för att fler ska kunna utbilda sig samt att det blir ett lukrativt arbete att jobba på förskolan.

– Man måste se till att förskolan är en bra arbetsplats och att de som jobbar där har en bra utbildning och och har sökt sig dit för att de brinner för sitt arbete – inte för att det finns en lucka där på arbetsmarknaden. Det där med språk är komplext.

Vad behövs då för att förskolan ska fortsätta att lära de små att bli människor? Eva Schwarz tycker framför allt att man ska lyssna på praktikerna och att praktikerna måste tro på sig själva och sitt arbete.

– Det finns en tendens i alla akademiseringsprocesser i utbildningarna att se på praktiken som ett tillämpningsfält för teoretiska perspektiv, säger hon, och tillägger att de som jobbar på förskolan måste förlita sig på sina traditioner och inte vara så snabba med förändringar.

Nytt är inte alltid bäst

Hon berättar om en av sina masterstudenter som skriver om utvecklingsarbetet i förskolan. Där framkommer att man gärna testar nya metoder. Kommer det en ny bok om hjärnforskning hakar man på direkt.

– I stället ska man ta sig lite tid, fråga sig om det nya verkligen behövs utifrån det man redan gör. Det kan låta lite konservativt, men man kanske inte behöver hoppa på varje nytt tåg. Det är bättre att först se vilka brister som verkligen finns och sedan jobba med dem inifrån verksamheten snarare än att hela tiden underkasta sig det som kommer utifrån. Men då krävs både yrkesstolthet och styrka.

Hon betonar också att det gäller att inte lämna förskolan i sticket.

– De som jobbar där kan inte ändra på allt, det måste utvecklas brett. Från politikens sida krävs både intresse och insatser, och då inte symbolpolitiska insatser utan sådant som verkligen hjälper förskolan.

LÄS ÄVEN

Förskollärare kommer i kläm med tioårig grundskola