Förskolan-podden: Gården – älskad och hatad
Podd Senaste avsnittet av Förskolan handlar om gården. Varför har vi inte mer uppstyrd och planerad verksamhet där?
Det borde hända mer på gården!
Förskolläraren Fredrik Kahn är frustrerad. Han tycker att vi har för lite uppstyrda aktiviteter och planerad undervisning på förskolegården.
– Jag tycker att utomhusvistelse är så himla viktigt men jag tycker ofta att gården blir ett ställe där det händer för lite. Jag vill ha mer vuxenledd verksamhet även på gården. Ofta blir gården ett ställe där vi inte styr upp lika mycket. Det borde vara mer meningsfull verksamhet där. För få vuxna är med och leker, säger han.
Eva Lindström håller delvis med.
– Det händer ju sjukt mycket på gården men vi har ingen delaktighet för vi vuxna står och snackar om vem som ska öppna på torsdag liksom, säger hon.
Var är insekterna?
Linda Johansson har problem med sin nuvarande gård. Hur gör man om man har en tråkig gård på förskolan där man arbetar?
– De bästa gårdarna där jag jobbat har erbjudit utebygg där man kan snickra, och har varit gårdar där man kan hålla på med vatten, och där det varit lummigt, kuperat och inspirerande. Men en sådan gård har jag inte alls nu. Vi som är pedagoger tänker: ”Oj, hur ska vi jobba på den här gården?” Vi har gummimatta, asfalt och konstgräs. Vi upplever att det är en svår gård. Eftersom vi inte har en naturlig gård har vi heller inga småkryp. Vi kan inte ens hitta en myra på gården. Jag behöver tips!
Eva Lindström kommer med råd:
– På min dotters förskola har de rullat ihop sin plastmatta. Ge oss gräs, ge oss insekter!
Ute kräver mer
Det kan kräva mer av de vuxna att vara ute än att vara inne, fortsätter Eva, och påminner om att alla barn faktiskt inte tycker att det är så kul på gården.
– En lurig grej är att vi vuxna tror att det bara är att släppa ut barnen och så ska de bete sig som kor i maj som bara studsar ut. Så kan ju barn vara. Men det är också en utmaning att fånga upp de barn som inte är så. Det kan kännas mer otryggt för vissa barn att vara ute för vi vuxna springer ofta ut och in och då kan barnen tänka: Vilken vuxen är det som har koll på mig nu?
