Vill vara den som står med ansvaret

Du har precis bytt jobb! Hur känns det?

– Det känns jättebra! Även om jag bara varit här i två veckor. Jag har alltid jobbat på kommunal förskola tidigare, men har hela tiden haft ett öga på den privata världen. Jag hade varit på mitt andra jobb i tio år, och trivdes bra med allting men ville ha mer ansvar och en ny utmaning. Här fick jag chansen att bli rektor och har 20 procent administrativ tid. Resten är jag i barngrupp och det passar mig perfekt. Jag ville vara den som står med ansvaret, men inte lämna barnen.

Hur kom det sig att du blev förskollärare från första början?

– Egentligen ville jag bli barnpsykolog. Men sedan tänkte jag att jag ville skaffa mig en bra erfarenhet av att jobba med barn, vilket fick mig att läsa till förskollärare. När jag väl började arbeta som det upptäckte jag att jag inte hade något behov av att bli barnpsykolog. Förskolläraryrket täckte in allt. Jag fick jobba med barn och träffa föräldrar, och agera som psykolog, coach, terapeut och pedagog på en gång.

Vad kommer ni att jobba med på den nya förskolan under hösten?

– Det jag brinner för är att bemöta alla barn utifrån deras personligheter och behov. Jag har tre egna barn, två med asperger och add, så för mig har det blivit viktigt. Den värderingen vill jag ha med mig in här, och de andra verkar väldigt pigga på det, vilket är roligt. Nu ska de som inte redan gjort det få gå kurser i TAKK och vi ska börja jobba med bildstöd.

Hur tycker du att förskolor generellt hanterar särskilda behov?

– Det finns definitivt problem. Som mamma har jag många gånger mötts av personal som inte velat eller kunnat se mina barns behov. Det finns fortfarande en mentalitet att problemet ligger hos barnet och inte i den pedagogiska miljön. Jag ser hellre på det som att vi anställda är i behov av stöd i stället för barnet. Om det uppstår ett bråk är det lätt att skylla på ett barn i stället för att fundera över vad man själv kan ha gjort för fel. Har jag valt fel lekmiljö eller var jag för otydlig?

Förskolan Lekstugan i Hovås.

Beror det på okunskap, tidspress, eller något annat?

– Tidspress tror jag inte på. Jag tycker att det finns ett behov av mer kunskap om hur vi möter barn med neuropsykiatriska diagnoser. Men det räcker inte med teoretisk kunskap. Du behöver också ha en bra dialog med barn och föräldrar för att se barnets personlighet och behov. Våga lyssna och ta till dig av svaren du får där och ta även in det som kan kännas jobbigt till en början. Som att stå och vinka i fönstret varje gång någon går hem, eller att komma ut i hallen och ta emot ett barn på morgonen.