Hej Ewa…

 Du är utbildad musiker och förskollärare. Vad är bäst med kombinationen?

– Mötena. Att få träffa barn i deras värld och ta del av deras drömmar och att möta de fantastiska människo­rna som jobbar med barnen. Och samtidigt få träffa otroliga dirigenter och artister från den professionella musikvärlden. Det är så omvälvande och ger mig ständigt ny inspiration, jag blir aldrig uttråkad. Mitt mål är att vara en länk från den stora världen till barnen.

Du var musiker i Polen och har spelat med Nordiska Kammarorkestern i 15 år. Varför läste du vidare till förskollärare?

– Som orkester gör vi många produktioner för den yngsta publiken, de ville jag utveckla. Hur kunde vi engagera barnen bättre? Jag ville hitta nya arbetssätt. Samtidigt insåg jag när mina barn började förskolan att musikaktiviteter var obefintliga där – alltså välorganiserade och regelbundna aktiviteter med rytmik, rörelse, instrument. Det ville jag ändra på!

Barn i förskoleklassen gör sina första fioler i frigolit innan de börjar spela på riktiga instrument i åk 1.

Hur har förskollärar­yrket påverkat dig?

– Det har breddat min syn på lärandet och samhället i stort, och på musikundervisningen som en viktig del av barns allsidiga utveckling. Som violinist handlar det mycket om att lära sig att göra rätt, ibland glömmer man vem som står bakom instrumentet. Yrket har också påverkat min inställning till publiken, att vi måste tänka på vilka som kommer hit och varför.

Vilken är din bästa egenskap?

– Humorn.

När skrattade du senast riktigt mycket?

– Det gör jag regelbundet. Jag behöver en annan människa för att skratta, jag är ett flockdjur. Därför valde jag fiol, många spelar det i en orkester. Men jag är också som en hund som behöver hålla ihop flocken och känna att alla är trygga.

Vad är det svåraste i arbetet med barn?

– Att tillgodose deras individuella behov. Att ha förutsättningar att göra det bästa för just det speciella barnet.

Konserten Sida vid sida 2017. Barn spelar tillsammans med professionella musiker i Nordiska Kammarorkestern.

I dag jobbar du på Kulturskolan och med projektet El Sistema, som vänder sig till barn i socioekonomiskt utsatta områden. Hur är det?

– El Sistema är en arbetsmetod där man tänker mer kontinuerligt och systematiskt. Vi kan träffa fyra– femåringar som sen får ta del av vår verksamhet igen i grundskolan. Skillnaden mot jobbet i Kulturskol­an är att vi träffar barnen oftare och undervisar i grupp. Men innehållet är detsamma och barn är barn. Men ibland märker man att tryggheten hemi­från inte finns på samma sätt hos barnen i El Sistema.

Skulle du kunna lämna musiken och bara jobba med barn?

– Jag är inte där än, men vem vet vad som händer om tio år.

Kan du lämna barnen och bara jobba med musik?

– Nej, det kommer inte att gå. Nej! De är ju framtiden!