Hej Anders ...

Du har som förskollärare haft en ovanlig utlandskarriär – berätta!

– Det började med att jag fick jobb som förskollärare och idrottslärare för alla stadier på Colegio Sueco, alltså Svenska skolan, på Mallorca. Efter tre år där, 1991, fick jag jobb som internatföreståndare på Svenska skolan i Nairobi i Kenya, med idrott för de yngre barnen på skolan inlagt i tjänsten – i Sverige hade jag varit damfotbollstränare på elitnivå. 1995 sökte och fick jag tjänsten som föreståndare på förskolan i Swedish School in London. Och här är jag fortfarande kvar efter 24 år.

Du har alltså arbetat utomlands, men ändå ”svenskt”, i över tre decennier. Vad betyder det rent praktiskt? Vad är ”brittiskt” respektive ”svenskt” i ditt sätt att jobba?

– För det första är jag fortfarande medlem i Lärarförbundet – rent fackligt har jag ingen möjlighet att få hjälp utomlands, men jag har alltid velat ha fortsatt tillgång till facktidningarna. Det är viktigt för mig att vara uppdaterad om vad som händer i branschen i Sverige, och jag deltar med liv och lust, och ibland lite förundran, i debatten på Forskolan.se. Jag tycker själv att jag har varit en ”gränsöverskridare” på ett praktiskt plan när det gäller genusfrågan, till exempel.

Interiör från Anders Heljebergs arbetsplats.

Du är 67 år, hur länge tänker du fortsätta?

– Jag har tagit sikte på ytterligare ett par år. Men sedan kanske jag trappar ner i alla fall, med vikariat. Det är svårt att föreställa sig tillvaron utan förskolelivet. Jag kan knappt fatta själv hur länge jag har hållit på. Min första föreståndare hade haft Alva Myrdal som rektor! Hon startade sin bana i slutet av 1940-talet på en ”Kindergarten”, som man sa då, som i sin tur hade startats 1914 … så jag befinner mig i en över sekellång tidscykel, känns det som. När jag började i Köping på 1970-talet hette det fortfarande daghem, och sen i min hemort, Munktorp, där jag jobbade i elva år, hette det ”lekskola”, och jag blev känd på bygden som ”lekis-Anders”.

Hur ser du på utvecklingen under dina yrkesår, både vad gäller dig själv och förskolan i stort?

– Eleverna har alltid varit fantastiska att jobba med, där ser jag ingen förändring. Mina första elever är nu uppe i 50-årsåldern … Och jag har känt mig trygg i mitt yrkesval tack vare den grund som lades på Förskoleseminariet i Västerås, där jag gick på 1970-talet. Vi lärde oss att hantera stora grupper och hade inspirerande lärarutbildare. Kanske är jag lite betänksam över utvecklingen i stort, att man ibland slår sig för bröstet om att ”vi är minsann universitetsutbildade” samtidigt som det kan brista i det praktiska, i själva ”hantverkskunnandet”.

Tre år i rad har Svenska skolan i London fått brittiska Skolinspektionens högsta betyg.

Kommer du att stanna i London, eller blir det hemflytt till Sverige så småningom?

– Det blir definitivt hemflytt, till mitt lilla hus i Munktorp. Ekonomiskt sett går det inte att stanna i London, tyvärr. Drömscenariot vore kanske att tillbringa vinterhalvåret på en varmare plats, ön Lamu utanför Kenyas kust lockar lite … men sommarhalvåret i Sverige vill jag inte missa.