”Vi ska tillföra – inte ta bort”

En grå januarimorgon tar Kristin Bjerstedt emot i Sörskogens förskola i Huddinge söder om Stockholm. 2010 skrev tidningen Förskolan om Sörskogens genusarbete, som då hade fått Huddinge kommuns jämställdhetspris. Deras genusarbete hade redan då pågått i tio år och startade när några engagerade barnsköt­are läste en kurs i genuspedagogik. De började tala med kollegorna om detta och alla hakade på.

– Några pedagoger besökte Hjalli förskola på Island, några åkte till Gävle för att göra studiebesök på Tittmyran och Björntomten, berättar Kristin Bjerstedt, som då var barnskötare och nu är förskollärare och tillförordnad biträdande rektor för sex förskolor.

Både från Island och i Gävle fick de inspiration att dela upp barnen i pojk- och flickgrupper en gång i veckan, så att pojkarna kunde träna på att tala om känslor och bli bättre på att samarbeta, bland annat genom att ge varandra massage och lyssna på lugn musik. Flickorna uppmanades att vara modiga och förskollärarna la in tävlingsmoment i deras lekar. Pojkarna och flickorna delades även upp vid matbordet, där pojkarna tränade på att vänta på sin tur och flickorna på att våga ta för sig.

Vi tyckte efter ett tag att det var väldigt grovt att dela in barnen efter kön.

Kristin Bjerstedt berättar också om hur de arbetade med höjdhopp. Alla barn gillade det, men det fanns en tydlig könsskillnad: flertalet av flickorna trippade fram mot ribban och fixade samtidigt till håret, trots att de bara var fyra, fem år gamla. De flesta pojkar däremot, sprang allt vad de kunde och hoppade långt, så långt att lärarna var tvungna att vända på madrassen som de landade på, så att kortsidan låg vänd framåt. Kristin Bjerstedt och hennes kollegor peppade tjejerna att våga ta i.

– På den tiden pratade vi om att kompensera för egenskaper som flickor och pojkar inte hade, säger Kristin Bjerstedt.

Förskolan rensade ut barnböcker som förskollärarna ansåg förstärkte förlegade könsroller, som att det alltid var mamman som lagade mat. De tog också bort dinosaurier och barbiedockor, som ansågs för könsstereotypa.

Arbetet med genus har fortsatt i Sörskogens förskola, men det ser annorlunda ut i dag. De delar inte in barnen i pojk- och flickgrupper, dinosaurierna och barbiedockorna har återvänt, liksom de böcker som rensades ut. Nu försöker de se vad varje enskilt barn behöver utan att tänka på kön eller ålder.

– Vi har hela tiden pratat om och utvärderat vårt arbete och tyckte efter ett tag att det var väldigt grovt att dela in barnen efter kön, säger Kristin Bjerstedt.

Förhållningssättet är det viktiga, hur man bemöter barnet, vad man säger och hur, tycker hon.

– Ta det här med höjdhopp – självklart fanns det pojkar som inte vågade ta i och flickor som inte trippade och fixade håret. I dag hade vi i stället delat upp gruppen i de som redan kan hoppa och de som behöver pepp för att våga, säger hon.

Kristin Bjerstedt var med redan 2010 och tycker att det är viktigt att inte glömma bort genusarbetet, även om det i dag talas mer om normkritik i stort.
Foto: Anders G Warne

Den allmänna debatten om genus har också vidgats till att ifrågasätta alla slags normer, inte bara könsnormer. Kristin Bjerstedt poängterar dock att det är viktigt att inte släppa taget om genusarbetet. I den reviderade läroplanen står att ”förskolan har ett ansvar för att motverka könsmönster som begränsar barnens utveckling, val och lärande”.

– För mig handlar genusarbete om att tillföra, inte plocka bort. Det är därför vi inte tar bort leksaker eller böcker längre. Vi läser alla slags böcker för att få in fler perspektiv.

Allt material finns tillgängligt för alla i förskolans stora lokaler: dockor, bilar, prinsessklänningar, dinosaurier, böcker, hemvrå, ateljé, spisar, dockvagnar, lego.

– Rolleken är väldigt viktig i vårt arbete. Att hänga fram en prinsessklänning kan utveckla och ge inspiration, men det är viktigt att vi signalerar allas rätt att bära klänningen.

Förskollärarna observerar vilka som leker var och om det är så att bara pojkar leker på en viss plats vill de ta reda på varför. Ungefär en gång i halvåret förändrar man lekmiljöerna.

Förskollärarna ska också se till att alla barn får lika mycket talutrymme, att de tränar på sådant de behöver bli bättre på, att blyga vågar tala och att livliga ibland måste vänta.

– Vi har fått in i ryggraden att inte automatiskt föreslå lego till pojkar, och pärlplattor till flickor, när de säger att de inte har något att göra.

En förändring, är att barnen på en av avdelningarna har fått sätta upp en helt valfri bild på sin plats i hallen. De flesta pojkar har valt en dinosaurie eller bil, medan flickorna har valt prinsessmotiv. Det hade inte varit okej för nio år sedan.

– Jag kan på ett sätt känna att ”oj, vad de har valt könsstereotypa bilder”, men det är ju de här bilderna de vill ha. Vi kan inte ha pekpinnar och säga vad som är rätt och fel. Det vi jobbar efter är att alla barn vi möter ska kunna vara sitt bästa jag.

Klicka här för att läsa det snart tio år gamla reportaget från Sörskogens förskola.