Upptäcker i egen takt

Hur rullar en morot eller ett äpple? Genom att doppa frukter i färg kan barnen följa deras banor på det stora papperet. Foto: Andreas Nilsson

Klockan är strax efter nio på förmiddagen. Men det spelar egentligen ingen roll. Åtminstone inte på den här förskolan. Inte längre.

Både vatten och skratt porlar när några barn från avdelningen Snigeln har samlats inne vid vattenbordet. Någon har tagit ett sugrör till hjälp för att utforska vätskan. En annan leker med ett vattenhjul i plast. Treåriga Elas Hiro använder sig av en mugg. Han vrider den horisontellt med ytan och drar den sakta framåt. När muggen är fylld orkar han knappt lyfta den.

– Oj, hur känns det där? frågar förskolläraren Markus Johansson och vänder blicken mot Elas.

– Blev det tungt? tillägger han efter ett tag.

Det kommer en nick till svar innan Elas häller ut vattnet igen.

Vi tänker att temat är någonting större, något övergripande och som definierar vår förskola.

Just då låter frågan från Markus helt spontan. Som att den kommer från ingenstans. Med tanke på situationen är den förstås också helt rimlig att ställa. Men det är ingen slump att han undrar just hur det känns. Inne på Snigeln har de nämligen arbetat med ett projekt om känsla den senaste tiden. Både genom att låta barnen få känna på saker rent fysiskt, men också genom att låta dem sätta ord på egna känslor, som arg, ledsen och glad.

För några år sedan bestod projekten på förskolan Karet mest av uppstyrda aktiviteter. Under en timme på förmiddagen gjorde de något som gick att koppla till projektet. Nuförtiden ser det annorlunda ut. Alla avdelningar på förskolan jobbar med att göra projekten levande under hela dagen. En del i det är att bygga upp tillgängliga miljöer med varierande aktiviteter som barnen när som helst kan välja att utforska. En annan är att vara alert och snappa upp situationer i vardagen. Som till exempel när en mugg blir för tung att bära.

Markus Johansson.

Förändringen av arbetssättet började i en stress över att alla barnen inte kunde vara med på aktiviteterna som rörde projekten. Dessa inträffade nämligen i stort sett alltid på samma tid. Från halv tio och en timme framåt.

– Problemet var att många barn kunde komma vid tio i stället, och kommer man vid den tiden varje dag missar man så klart väldigt mycket, säger Markus Johansson.

Personalen var ändå noga med att alla barnen skulle få vara med om allting som rörde projekten. Även om de inte kunde vara med på förmiddagen.

– Vi satt med en lista och bockade för vilka som hade fått måla. Men det blev svårt och stressigt för oss, man var hela tiden tvungen att vara beredd på att ändra om och göra om alla grejer med dem som hade missat första gången.

Till slut blev det ohållbart. Personalen på förskolan började fundera på om det inte fanns något smartare sätt att jobba på. Idén om hur de ville göra gick sedan snabbt att kläcka.

De fasta aktiviteterna finns fortfarande kvar några dagar i veckan, men har långt ifrån lika stor betydelse för projektarbetet som tidigare. Genom att anpassa den pedagogiska miljön efter projekten och hela tiden hålla olika stationer iordningställda skulle det bli enkelt för barnen att jobba med projektet under hela förskoledagen. På så sätt blev det också enklare för barnen att utforska på eget initiativ, och inte bara när personalen tyckte att det var dags.

Vid vattenborden samlas det ofta många barn. Foto: Andreas Nilsson

Målet var att barnen när som helst under dagen skulle kunna möta projektet.

– Tidigare var det viktigt för oss att alla barn skulle få stöta på allting. Nu kan man känna att okej, Lisa var inte med på förmiddagen, men hon fick ändå stöta på projektet på eftermiddagen i stället. Kanske inte på precis samma sätt som de andra, men vi har ändå nått fram till henne på något sätt, säger Markus Johansson.

På Karet finns sedan tre år tillbaka ett övergripande tema som gäller för hela förskolan, ”digital natur”. Utifrån temat och barnens intressen hittar sedan personalen på de olika avdelningarna projekt att jobba med. Alla projekten går att koppla till det övergripande temat, men får sina egna ingångar. I dagsläget jobbar alla på förskolan utifrån något de kallar för naturvetenskapliga ord. Dessa är ”lysa”, ”rulla”, ”känna” och ”balans”.

– Vi tänker att temat, det är någonting större, något övergripande och som definierar vår förskola. Projekten är snarare små nedslag som man gör, men om vi vill kan de också hålla i flera år, säger Markus Johansson.

Både teman och projekt får stort utrymme i miljön. Inne på avdelningen Myran finns projiceringar av filmer på vackra landskap på en stor vägg. Strax intill finns en station där barnen kan jobba med USB-mikroskop och få se till exempel växter eller insekter uppförstorade på en datorskärm. Två tecken på förskolans övergripande tema.

Inne på Myran har de valt att fokusera sitt projekt på verbet ”rulla”. Det gör att det i miljön också tornar upp sig höga rullskenor för kulor. I ett rum intill finns bord med stationer, till exempel med små lådor där barnen kan lägga i ett vitt A4-ark och rulla färgdoppade kulor i. Allting i en höjd så att barnen själva kan ta initiativ till en aktivitet. Stationerna byts ut efterhand.

Markus Johansson plockar fram och visar ett gigantiskt rektangulärt pappersark, fyllt med streck i olika färger som pekar åt alla möjliga håll. Det var en station som användes tidigare under året där barnen kunde undersöka vilken förmåga olika frukter hade att rulla. Äpplen och apelsiner rullade rakt och bra. Från päronen syns cirklande streck. Bananerna rullade knappt alls.

Tema möter skapande när barnen kan krama fram egna former ur lera och testa hur de rullar. Foto: Andreas Nilsson

När arket kommer fram fångar det direkt några barns uppmärksamhet och de sätter genast i gång med att rulla ett äpple tvärs över bordet som arket ligger på.

– Att du har valt rätt projekt märks direkt på hur barnen interagerar med miljön. För barn gör inte något de inte tycker är kul. Se bara på hur barnen börjar rulla frukter, där ser du deras intresse supertydligt. Sedan är det förstås inte så att alla är intresserade, vissa är helt ointresserade och vill inte alls vara med och det är ju deras rätt.

Det rullande äpplet får Markus Johansson att tänka på en pojke som höll sig undan projektet i många månader.

– Han ville inte vara med på någonting och stod bara vid sidan om och tittade på. Under hela hösten var han passiv och iakttagande.

Men så, en sen eftermiddag i februari när de andra barnen hade provat att rulla frukter, satt barnet ensamt vid ett bord tillsammans med en av Markus kollegor.

– Plötsligt tar det här barnet upp en penna och rullar den över bordet, ”penna rullar”, säger han och tittar upp. Min kollega rullar tillbaka pennan, och efter ett tag säger barnet ”rulla frukt”. Då, efter flera månader, var han redo.

Han summerar själv poängen med historien.

– Vissa barn behöver tid. Ger du bara barnen möjligheten att möta projektet på sitt eget sätt, och i sin takt, kommer det gå bra till slut.