Tydliga ledare ger trygga barn

Carina Henningsson gillar att vara väl förberedd och ha en tydlig struktur, för då blir hon trygg i yrkesrollen. Och tryggheten känner barnen av.
Foto: Crelle Ekstrand

Medan himlen ovan fälten utanför fönstren på Vreta Kloster skola sakta går från rosa till blekblå, är koncentrationen i rummet stor. Klockan är strax efter åtta och på den runda mattan sitter barnen med uppmärksamheten fäst vid Carina Henningsson. I vanliga fall är de 28 barn, fast inte den här morgonen eftersom halva klassen har gymnastik, och nu lutar förskolläraren sig fram, säger med låg, förväntansfull röst:

– Då tar vi matteglasögonen på och tar upp tärningarna! Vi värmer upp!

Ja, brister det ut i barngruppen, och strax kastas två stora, mjuka tärningar mot mattans mitt.

– Hur många prickar är det tillsammans? undrar Carina Henningsson, och på hennes tonfall kunde man tro att hon satt framför ett jättelikt paket på julafton och frågade vad som fanns däri.

Hon vill verkligen veta och frågan är ställd till pojken närmast intill.

Han slår ned blicken, tystnaden blir kompakt. Tiden breder ut sig, förlängs.

Alla väntar.

Så kommer svaret:

– Sju.

– Bra! säger Carina Henningsson med eftertryck. Fem plus två blir sju!

Den som svarat får kasta tärningarna och de går varvet runt. Hur många prickar? Varv på varv fortsätter de, och Carina Henningsson låter lika nyfiken var gång hon ställer frågan, och lika entusiastisk när svaret kommer. Efter ett tag byter de räknesätt och jobbar med minus i stället. Det är lite krångligare, och ibland hjälper barnen varandra, eller så lägger Carina Henningsson en hand över de prickar som ska bort och de räknar tillsammans.

Det byts moment och på tavlan skriver hon ”Fler än”. En försynt barnröst läser.

Då klappar Carina Henningsson plötsligt i händerna och efter det hoppar hon några gånger.

– Vad gjorde jag nu? undrar hon.

Jag hittar något och tänker att det där måste jag pröva! Sen kanske det går åt pipan men då har jag åtminstone testat.

Det undrar reportern längst bak i klassrummet också. Men barnen är med på noterna.

– Du klappade fler gånger än du hoppade.

Carina Henningsson nickar förtjust.

– Hur många gånger klappade jag?

– Fyra! säger någon.

– Ja! Hur många gånger hoppade jag?

– Två! säger en annan.

– Bra!

De fortsätter en stund, hon klappar och hoppar medan barnen räknar och jämför antal. Sedan bygger de tal med mecano, och barnen vill svara, vill vara med, deras händer räcks upp, längre än vad armarna når, handflator spärras ut.

Carina Henningsson frågar, lyssnar till svaren, återkopplar, sammanfattar. Låter blicken svepa varvet runt. Ett barn glider baklänges, av mattan. Då kommer frågan, vänligt men uppfordrande:

– Är du med?

Foto: Crelle Ekstrand

Och barnet lystrar till, sitter upp igen.

Efter genomgången blir det eget arbete med liknande moment i boken, och barnen går till sina platser vid de höga borden.

I lärarrummet intill, strax efteråt, pratar Carina Henningsson ledarskap. Visst skiljer det sig åt att leda i förskoleklass och förskola, tycker hon. I förskoleklassen är man mer ensam. Sedan är gruppen ny varje år, och lagom tills att allt har satt sig lämnar hon den ifrån sig.

– Jag sår och sår och får aldrig skörda, skojar hon.

Sedan blir hon allvarlig. Som hon ser det är tryggheten kärnan i allt och den ska uppstå tidigt. Klimatet i klassrummet ska vara tillåtande och öppet. Hon brukar börja året lite lugnt med mycket samarbetsövningar och projekt kring jaget, för att få tid att bygga tillit.

– Det är oss vuxna och vårt ledarskap det hänger på. Att vara här och nu är viktigt, det vill säga att jag är närvarande och lyssnar in barnen. Och att jag visar att jag bryr mig.

Ett ord som hon hela tiden återkommer till under samtalet är tydlighet. För henne handlar tydligheten delvis om innehållet i undervisningen.

– Om jag är väl förberedd och har en tydlig struktur blir jag trygg i min yrkesroll. Jag vet vad jag vill och vart jag ska.

Är jag trygg med innehållet förmedlar jag också trygghet till barnen.

Delvis handlar tydligheten också om hur hon kommunicerar med barnen. Hon tar schemat i bilder på tavlan som exempel. Vet barnen hur dagen ser ut, kan det skapa ett lugn, tror hon. Förutom att hennes instruktioner ska vara enkla att förstå, måste hon också hela tiden ha klart för sig vad hon förväntar sig att de ska lära sig. I det ingår att vara uppmuntrande, så att barnen känner nyfikenhet och lust till lärandet.

– Det är inte självklart att sitta stilla i förskoleklass. Jag får variera mig och vara beredd på att allt inte blir som jag tänkt.

Förutom en förtrogenhet med uppdraget finns förstås även andra, kanske mer svårfångade, aspekter av ledarskapet. I rösten och kroppsspråket görs till exempel ledarskap – där avslöjas känsla, sinnesstämning och inställning till såväl arbetet som barnen.

– Jag tror det är viktigt att jag visar mig intresserad av det vi gör. Att jag med mitt kroppsspråk visar att jag tycker att det vi gör är kul.

Då gäller det också att man faktiskt tycker att jobbet är roligt. Hur håller hon engagemanget uppe efter att ha arbetat drygt tio år i förskola, sedan vara inne på sin nionde förskoleklass?

– Som lärare i förskoleklass med nya grupper varje år tror jag att det är lätt att hamna i att man gör samma sak, och gör man det tror jag att man kan tappa lusten till jobbet.

Att variera sig och pröva nya saker med barnen gör jobbet intressant, tycker hon. Själv får hon inspiration när hon handleder lärarstudenter, möter kollegor i nätverk i Linköping eller följer eller deltar i diskussioner i sociala medier.

– Jag hittar något och tänker att det där måste jag pröva! Sen kanske det går åt pipan men då har jag åtminstone testat.