Tillsammans utvecklar de barnens språk

Böcker finns tillgängliga för barnen under leken.
Foto: Emil Malmborg

Direkt innanför entrédörren till avdelningen Blåbäret på förskolan Rosen står en liten bokhylla med några inbjudande böcker. Maria drar målinriktat med sig mamma Malak Hajer till hyllan och tillsammans börjar de bläddra i en Pippi Långstrumpbok.

Detta är i dag inget ovanligt på förskolan Rosen. Men fram till för ett par år sedan fanns inte böckerna så här tillgängligt varken för barnen eller deras föräldrar. Sällan var det någon i personalen som påminde föräldrarna om vikten av att läsa och att variera språket.

På andra sidan staketet som omger förskolan ligger Rosengårdsskolan. Där har 95 procent av eleverna utländsk bakgrund och endast en av fem elever har föräldrar med eftergymnasial utbildning. Skolverkets statistik ger en liknande bild av Örtagårdsskolan ett par hundra meter bort.

Barnen använder ord som de har lärt sig från böckerna på ett helt annat sätt än tidigare.

När specialpedagogen Suzanne Ljungberg kom tillbaka till Rosengård efter några år i en annan del av Malmö slogs hon av skillnaderna mellan olika stadsdelar i barns språkutveckling. Barnen i Rosengård möter sällan jämnåriga barn med svenska som modersmål.

Barn och mammor på förskolan Rosen spelar bokstavsspel tillsammans.
Foto: Emil Malmborg

– Här i Rosengård var det många barn som befann sig under den förväntade nivån för sin ålder. De hade svårigheter att berätta saker och hade ett torftigt ordförråd. Jag reagerade också på att personalen hade låga förväntningar på vad barnen skulle kunna, berättar hon.

Suzanne Ljungberg insåg att det behövdes en förstärkning av förskolans arbete med att utveckla barnens språk. Efter att hon hade förankrat sina tankar hos ledning och personal var de överens om att det inte räckte med att endast fortbilda någon eller några i personalen och hoppas på att det ska leda till förändring. Alla i personalen behövde involveras, såväl förskollärare som barnskötare och såväl tillsvidareanställda som tillfälliga vikarier.

– Det har varit viktigt att alla har samma grund att stå på, att vi har funderat och reflekterat kring samma frågor, säger Helén Stenemalm, förste förskollärare på Rosen.

Och inte minst var det nödvändigt att engagera vårdnadshavarna.

– Det räcker inte med att personalens kunskap ökar, även föräldrarna behöver bli medvetna om vad de kan bidra med, säger Suzanne Ljungberg.

Hösten 2016 drog förskolan med hjälp av pengar från Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, i gång projektet Vi lyfter språket, där det övergripande syftet var precis som det låter: att lyfta språket hos barnen på förskolan Rosen.

Personalen fick tid till att reflektera över hur de arbetade med språkutvecklande aktiviteter på förskolan, hur de samverkade med vårdnadshavarna och vilket behov av fortbildning som de behövde. En serie litteraturseminarier – som utgick från Karolina Larssons bok Att få barnets språk att växa – gav personalen viktiga insikter.

I förskolans små kapprumsbibliotek kan barnen titta i böcker tillsammans med sina föräldrar.
Foto: Emil Malmborg

– När man har låga förväntningar på barnen och inte riktigt förstår vad som är den normala språkutvecklingen är det svårt att upptäcka och identifiera barns språkliga sårbarhet. Med ökad kunskap om språkutveckling blir det lättare att identifiera att barnet inte utvecklar sitt språk som förväntat, säger Suzanne Ljungberg.

Föräldrarna bjöds tidigt in till en första workshop, en så kallad språkkväll, där projektet presenterades. Den innehöll föreläsningar och samtal om språkutveckling, läsning och metoden TAKK där tecken används som ett stöd i kommunikationen. Förskolan hade ordnat tolkar och barntillsyn för att underlätta föräldrarnas medverkan.

– Och även under planeringen av workshopen lyste de låga förväntningar igenom. ”Våra föräldrar kommer inte” kunde man få höra, berättar Suzanne Ljungberg.

Men visst kom det föräldrar. Suzanne Ljungberg berättar att uppslutningen var stor. Föräldrarna var engagerade och ville gärna diskutera. Flera kände en viss skepsis till teckenmetoden, och personalen visade exempel och förklarade att den stärker språket och att den inte är något som ersätter det.

– Vi spelade också brädspel och pratade om hur man kan använda vardagsaktiviteter som matlagning till att bli språkutvecklande situationer. Vi visade också appar som kan vara bra för språket, berättar Helén Stenemalm.

Det blev mycket diskussioner om hur man pratar med varandra hemma i familjen och om läsning. Specialpedagogen Malin Bejram Ellström som är språkutvecklare i området återger ett samtal med en pappa som hon tycker gav en bra beskrivning av läget:

Helén Stenemalm.
Foto: Emil Malmborg

– Han berättade att han läste mycket i sitt tidigare hemland men här i Sverige hade han helt slutat med det. Och han visste själv inte varför han slutat läsa.

I samband med seminarierna och språkkvällarna blev det tydligt att förskolan behövde jobba mer strukturerat med berättande och högläsning. Förskolläraren Zahra Hamza insåg att barnen inte fick tillräckligt med språkliga utmaningar.

– När vi läste med barnen hoppade vi ofta över svåra ord eller ersatte dem med enklare. Så gör vi inte längre, nu tar vi med de svåra orden och stannar till i texten för att förklara dem, berättar hon.

Högläsningen är nu en schemalagd aktivitet och förläggs till tider då barnen är som piggast. Personalen och barnen samtalar om text och bilder i boken både före – för att ge en förförståelse av innehållet – och efter läsningen.

Förskolan har också fått en mer inbjudande och genomtänkt miljö för läsande. Tidigare låg böckerna i lådor medan de nu är mer tillgängliga för barnen under leken. Bokhyllor i förskolans entréer utgör små kapprumsbibliotek där barnen kan bläddra i böckerna tillsammans med sina föräldrar vid hämtning och lämning.

– När vi hade en läshörna begränsades användningen av böcker till den platsen. Nu när böckerna finns utspridda över avdelningarna är det lättare att väcka läslusten. Föräldrarna kan också låna hem böcker om de vill, berättar Zahra Hamza och visar systemet med lånekort som man sätter i barnets låda i kapprummet.

Den första workshopen tillsammans med föräldrarna har följts upp med fler språkkvällar, där personal och föräldrar tillsammans har diskuterat språk, barns språkliga sårbarhet och hur man gör böcker mer tillgängliga för både föräldrar och barn.

– De har betytt väldigt mycket för oss. Min son har svårt med språket och språkkvällarna har gett oss mycket hjälp. Jag fick lära mig hur viktigt det var med språket i vardagen, så jag började låta honom hjälpa till i köket och be honom benämna allt jag bad honom ta fram, berättar Ibtesam Alrifaee medan hennes två barn leker, spelar instrument och tittar i böckerna i förskolans bibliotek.

Hon började också spela brädspel med sonen och tog med honom till stadsområdesbiblioteket för att gå på sagostund och låna böcker. Och ansträngningarna verkar ha gett resultat.

– Vi har tidigare gått hos en logoped, men nu när vi var där senast så fick veta att vi inte behövde gå dit mer, berättar hon.

Projektet med stöd från SPSM är nu formellt avslutat, men erfarenheterna från det är införlivade i det ordinarie arbetssättet på förskolan. Litteraturseminarierna fortsätter och nu under hösten hålls en ny workshop med föräldrar. Och även om uppslutningen ofta är stor finns det föräldrar som aldrig kommer, och en utmaning är att också nå dem.

– Det kommer ju nya barn varje år till förskolan och därmed nya föräldrar. Vi bjuder in dem och hoppas på att de kan inspirera varandra till att vara med, säger Suzanne Ljungberg.

Och draghjälpen från föräldrarna kan få Rosens arbetssätt att sprida sig till övriga förskolor i Rosengård.

– När jag träffar mina grannar och vänner i området berättar jag hur mycket projektet och språkkvällarna har betytt för mig. Då har de gått till sina barns förskolor och undrat varför det inte finns något språkprojekt där, berättar Ibtesam Alrifaee.

Rosens satsning på barnens språkutveckling i samverkan med föräldrarna har alltså hållit på i två år och effekterna syns tydligt, enligt den senaste utvärderingen.

– Barnen pratar mer. De har ett utökat ordförråd och en större förståelse för språket. Vi har också sett att vårt arbete med tecken som stöd har stärkt både de barn som har svårigheter i språkutvecklingen och de nyanlända barnen, säger Malin Bejram Ellström.

Och det här är något som märks även i förskolans vardag. Personalen har blivit mer medveten om hur de använder och varierar språket.

– Barnen har fått mer uthållighet. Tidigare tröttnade de ofta efter att ha lyssnat på en saga i ett par minuter, men nu hämtar de böcker själva som de ber om att vi ska läsa. I leken och i vardagen använder barnen ord som de har lärt sig från böckerna på ett helt annat sätt än tidigare, berättar Zahra Hamza.

Föräldern Ibtesam Alrifaee känner igen sig och sina barn i den beskrivningen.

– Tack vare projektet har mina barn blivit mer intresserade av att läsa. Och det gäller inte bara barnen, det har också fått mig att börja läsa böcker.