Samhällets hela kretslopp tar form

Förskolläraren Helena Lagerkvist shoppar loss i förskolans egna lilla butik full av hållbara råvaror.
Foto: Johan Strindberg

Barnen berättar om upptäckten för förskolläraren Helena. På Bregottpaketet står det med liten text att skyddsfolien ska sorteras som pappersförpackning.

– De tycker att vi ska ringa till fabriken och säga att det måste vara större bokstäver på paketet så att vuxna gör rätt, för de gör hela tiden fel, säger Helena Lagerkvist på förskolan Edlingevägen i Eskilstuna.

Det är en onsdagsmorgon i september. Helena möter oss i dörren med en liten grupp på åtta barn i åldern tre till sex år. Vi går in i ett rum med en liten affär i ett hörn och varor med olika förpackningar. Helena tar på sig en stor svart hatt och blir häxan Hulda som går och handlar. Hon lägger ägg, havremjölk, ett fiskpaket och en chokladkaka i en korg och betalar i kassan. Sedan lägger hon upp varorna på mattan och säger: ”Vad tycker ni ser mest spännande ut?”

Hållbarhet är också något socialt. Att lära sig vara en bra kompis.

Edit väljer chokladkakan. Helena frågar vilka märken som finns på baksidan av förpackningen och tar fram ett papper med olika miljömärken. Edit har full koll och svarar rätt om ”fairtrade” och ”eko”. De pratar en stund om vad det betyder. När Love väljer ett miljömärkt fiskpaket pratar gruppen om hur man kan göra för att fisken inte ska ta slut.

Hållbarhet är ett inarbetat begrepp på förskolan i Eskilstuna sedan närmare tio år. De har en lokal verksamhetsplan och är temainriktade utifrån bland annat de tio ”Kompisböckerna”, som är baserade på barnkonventionen.

Foto: Johan Strindberg

– Vi arbetar ju med hållbarhet socialt, ekonomiskt och miljömässigt, det som läroplanen nu trycker på. Att tidigt lära sig hur man kan vara en bra kompis är en otroligt viktig grund i det här arbetet, säger Helena Lagerkvist.

Målet är att barnen ska få en långsiktig undervisning och utvecklas inom allt.

– Men det kan också uppstå saker spontant, och det gäller att fånga intresset i det spontana. Vi använder oss av handdockor för att fånga barnens uppmärksamhet, förklarar hon.

Helena Lagerkvist har ett brinnande intresse för hållbarhet och utbildade sig först till förskollärare. Efter några år valde hon en ny utbildning till miljöinformatör och jobbade med vuxna. Men hon saknade barnen och återvände till förskolan.

Hon poängterar hur viktigt det är att utgå från barnens behov och intresse, kunskap och erfarenheter. Att börja med enkla saker i vardagen, och uppmärksamma vad barnen intresserar sig för och använda sig av deras nyfikenhet.

– När vi äter frukost kan vi prata om korna, och om att de fått vara ute – precis som vi. När vi tvättar händerna pratar vi om avloppet och då kan man komma in på hur vattnet renas. När vi är ute är det läge att titta på dagvattenbrunnen och senare se en film om det finns ett fortsatt intresse, säger hon och fortsätter:

– Man måste låta nyfikenheten och vetgirigheten få blomma olika för olika barn, de ska känna att de alltid kan göra skillnad var de än befinner sig.

Helena Lagerkvist menar att det inte handlar inte om någon kunskapsmätning, utan om vad som händer i barnens meningsskapande kring de här frågorna, och vad som sker inom gruppen och individen. Det gäller att fånga görandet i stunden.

– Det är väldigt viktigt att de får in känslan att kunna reflektera flera gånger i efterhand. Vi försöker ta våra chanser att interagera med barnen i vardagen.

Sedan en tid experimenterar förskolan mycket kring vattnets kretslopp, is och ånga. De har grävt ned olika material i jorden för att prova och se vad som händer med dem och se om det är sant att de har olika nedbrytningstider.

– Vi har grävt ned mjölkpaket, metall- och plastförpackningar och papper precis utanför vårt staket och gräver upp dem med jämna mellanrum. Vi grävde ned ett äpple i våras och det är redan borta.

Under onsdagar och torsdagar brukar personalen och barnen gå ut i skogen. Ibland ordnar de skräpplockardagar i naturen och då kommer det naturligt upp frågor under dagen, eller så får barnen olika uppdrag, till exempel att leta efter ”naturmaterial som kan bli jord” eller ”något som inte hör hemma i naturen”.

Att bli utsedd till ”veckans miljöhjälte” gör att barnen känner sig stolta och tänker och diskuterar mycket om hållbarhet och tar egna initiativ, och frågar ”får jag vara den som släcker lamporna”. Det är tankar som ökar meningsskapandet kring hållbarhet steg för steg, menar Helena Lagerkvist.

Till sist berättar hon om en händelse i fredags när det var discodags. Barnen hade önskat sig lite mer discokänsla och Helena fick tag på solcellslyktor. Efter att barnen kört loss en stund sa Helena: ”Ser ni lamporna, nu laddar de upp sig – men vad är det som laddar?” Ja, solen, sa ett av barnen. Lite senare vid samlingen, sa ett annat barn att ”hemma har vi en ficklampa som inte går på batterier – den måste vi veva i gång”.

Hållbarhetssamtalet har bara börjat.