Sällsynt med män – då som nu

Foto: André De Loisted

”Bara en man på nitton kvinnor!”. Den rubriken mötte läsarna av Förskolan vintern 1986. Efter att antalet manliga förskol­lärare hade ökat på 1970-talet bröts trenden. I mitten på 1980-talet var det lika få män i förskolan som i dag och nästan hälften lämnade yrket efter att ha jobbat i några år. Framför allt på grund av löneutvecklingen och arbetsvillkoren – något som också fick många kvinnor att söka sig vidare.

En man som stannade kvar var Sven-Gunnar Borgström. För 32 år sedan jobbade han på Bullerbyns daghem på Norra Fäladen i Lund. Området hade socioekonomiska utmaningar, Sven-Gunnar Borgström minns att många som arbetade där var politiskt aktiva och arbetsplatsen ansågs nytänkande.

Tre av fyra avdelningar hade medarbetare av olika kön.

– Jag tror att vi var sju män av 14 i personalen. Vi hade en manlig kock, en kvinnlig föreståndare och mellan barnskötarna och förskollärarna var det blandat, säger han.

Jag kunde vara i snickarvrån hela dagen.

Sven-Gunnar Borgström blev förskollärare av en slump. Han fick för sig att det skulle vara kul att arbeta med barns utveckling och sökte in på lärarhögskolan. När han kom ut på praktik hamnade han på en förskola med manlig personal och det tror han var viktigt.

– Då insåg jag att ”jaha, så kan det funka att vara man på förskola”. Det bidrog nog mycket till att jag stannade kvar på utbildningen.

Han minns förskolan som en mer könsstereotyp plats på 1980-talet. Redan då diskuteras jämställdhet och vikten av manliga och kvinnliga förebilder, men i personalrummet pratades det recept och stickning. Själv kunde Sven-Gunnar Borgström sitta med stryktipset.

Sven-Gunnar Borgström, på omslaget 1986, lyftes fram som en man som stannade i yrket när många män lämnade förskolan.

– Så upplever jag det inte alls i dag, det har blivit mer professionellt även i personalrummet. Numera diskuterar man nya pedagogiska inriktningar och hur man ska utveckla förskolan.

Han upplevde att det fanns andra förväntningar på honom än på kvinnlig personal, han sågs som en tillgång och det ställdes inte lika höga krav.

– Jag kunde vara i snickarvrån hela dagen. Barn kom och gick och jag snickrade, och då hade jag gjort mitt. Jag tog inte ansvar för hela barngruppen och sådant är verkligen förändrat i dag. Nu finns det inte utrymme till att låta någon stå i snickarvrån hela dagen.

Efter sex år på Bullerbyn började Sven-Gunnar Borgström tröttna på jobbet. Rollen som småbarnsförälder flöt ihop med förskollärarrollen och kanske hade han blivit ännu en man som lämnade förskolan om det inte dök upp ett vikariat för en chefstjänst.

– Jag hade jobbat på personalavdelningen på Lunds lasarett innan jag blev förskollärare och tyckte att det som erbjöds var det bästa av båda världar. Jag fick påverka och styra, men samtidigt ha kvar det roliga med att vara med barnen.

Han förblev chef resten av karriären och gick i pension i fjol efter att ha drivit två förskolor i Malmö. Under alla år har han vikarierat i barngrupp när personal har varit borta.

– Jobbet har varit fantastiskt roligt. Ingenting slår känslan av att se polletten trilla ned hos ett barn, när det förstår ett sammanhang och har lärt sig någonting.

Faktum är att män är förskolechefer i högre grad än förskollärare. Så var det på 1980-talet och så är det i dag. Man skulle kunna tänka sig att det har att göra med könsmönster, där bilden av en chef ofta är en man. För Sven-Gunnar Borgström handlade det om att utvecklas och hans uppfattning är att män är mer rörliga inom yrket. När han själv har anställt manlig personal har de ofta bytt jobb inom ett par år.

– Jag har upplevt större trygghet när jag har anställt kvinnor, att de kan vara med och utveckla verksam­heten under längre tid, säger han.

Om han får spekulera kring varför det är så få män i yrket tror han att det kan bero på att det är kvinnodominerat och att lönerna fortfarande är låga.

– Sedan har man ju pedofildebatten i bakgrunden hela tiden. De sista 15 åren tror jag inte att jag har bytt blöja själv utan ett vittne eller genom att ha dörren på glänt. Man får vara väldigt försiktig och tänka sig för hur man gör och beter sig, säger Sven-Gunnar Borgström.

Hur lockar man fler män till yrket?

– Jag har ingen lösning på det, men professionaliseringen är bra av det skälet. Ju längre bort man kommer från barnpassning och ju mer det blir pedagogik och lärande, desto lättare borde det bli att locka till sig fler människor med intresse av att arbeta med barn, säger Sven-Gunnar Borgström och tillägger:

– Sedan tycker inte jag att man ska stirra sig blind på män och kvinnor. Det viktiga är att det är personer som är intresserade av och tycker att det är kul att jobba med barn.