Rullande förskolor på frammarsch

Foto: Istock

Lasta, packa, upp på bussen och i väg. I dagsläget finns det 44 mobila förskolor i Sverige och några fler är på gång. Det vanligaste är att man har en specialanpassad buss med barnstolar på sätena, bord att äta vid, ett litet kök och värmeskåp för maten. Barnen är oftast mellan fyra och fem år och knutna till en hemförskola. Sedan är de ute med bussen mellan nio och tre så gott som varje dag. Andra förskolor har den mer som en utflyktsbuss med rullande schema för alla avdelningar.

– Vi pratar inte om en mobil förskola utan det görs på många olika sätt och av många olika skäl, säger Katarina Gustafson, lektor vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet.

Katarina Gustafson och Danielle van der Burgt, även hon lektor vid samma institution, har i två olika forskningsprojekt studerat vilka möjligheter och begränsningar som den mobila förskolan innebär för barn och personal. Resultaten har visat på ett en stor variation i de mobila förskolornas upplägg och arbetssätt. Vissa använder till exempel bussen framför allt som en möjlighet att upptäcka nya lärmiljöer och exempelvis utöva utomhuspedagogik, medan andra även använder den som ett redskap för integration och barns delaktighet i samhället.

En buss är utrustad med diverse material och körs ut till olika asylboenden där pedagogerna bedriver förskoleverksamhet, medan andra bussar köpts in för att lösa akuta lokalbehov. Oavsett skäl och tanke bakom bussen så förändras de tids- och rumsliga förutsättningarna för verksamheten. Det blir till exempel lätt att på regelbunden basis röra sig i olika miljöer.

Vi pratar om att barnen lär sig mobil litteracitet /…/ var barnen kan inta och äga en plats.

– Bussen erbjuder en mängd pedagog­iska möjligheter, som att besöka miljöer som passar de teman man arbetar med, säger Katarina Gustafson.

Hon beskriver hur en grupp besökte olika vattentorn och hur en annan kunde följa en produkt från ax till limpa under en dag, från platsen där råvaran framställdes till fabriken där den bearbetades för att sedan åka till en butik och handla den.

För personalen innebär mobiliteten både mer lugn och ro, och en del svårigheter. Eftersom de åker i väg så behöver personalen inte hoppa in på andra avdelningar och de får fokusera helt på sin barngrupp. De styrs inte heller av några gemensamma lunchtider utan kan anpassa dagen efter vad som blir bäst för dem, vilket många pedagoger lyft fram som positivt för verksamheten. Å andra sidan får personalen finna sig i att det är trångt och mycket tunga lyft. De är också hänvisade till varandra och för att bli ett bra team måste de känna trygghet till varandra, särskilt i relation till säkerheten. De rör sig både på platser som är gjorda för barn och på platser som inte är det och det finns ingen tydlig inramning för verksamheten. Det gör det särskilt viktigt med en gemensam syn på säkerhet. Hur långt får barnen till exempel springa på en äng? Hur beter vi oss i trafiken?

En annan utmaning som många i per­sonalen lyft fram är att hitta tid för plane­r­ing och pedagogisk dokumentation eftersom det inte går att gå undan en stund på samma sätt som på en stationär förskola.

– Många har löst dokumentationen genom att fota med mobilen under dagen. Bilderna används sedan för att resonera med barnen om dagens uppgifter och publiceras på en blogg som även föräldrarna kan ta del av. Det går att göra på resan hem när barnen sitter bältade på sina platser, säger Danielle van der Burgt.

För barnen blir bussen en självklar del av deras vardag. Ibland är de missnöjda med aktiviteten, gruffas och knuffas, andra dagar är det jättekul och de visar både med ord och kroppsspråk att de är glada och stolta över bussen. De vinkar till de mindre barnen som ska vara kvar på hemförskolan. Att få vara med på bussen är ett uttryck för att man blivit stor. När de inte är på den stationära förskolan så mycket så hittar de en trygghet i det kollektiva, i gruppen och bussen. Det blir ”vi och vår buss”. Forskarna kunde också se att barnen utvecklar vissa specifika kompetenser, som att vara beredda på det oväntade och att förhålla sig till nya platser.

– De kommer till en variation av platser och lär sig hitta in i dem och sina beteenden på platserna. Vi pratar om att barnen lär sig mobil litteracitet. Det handlar om platsers sociala ordning, var barnen kan inta och äga en plats och var de kan vara gäster och besökare, säger Danielle van der Burgt.

Både hon och Katarina Gustafson tror att vi kommer få se allt fler mobila för­skolor och menar att den erbjuder en rad möjligheter. Men för att fungera bra och för att nå målen i läroplanen så krävs, precis som på vilken förskola som helst, ett genomtänkt arbete och rätt förutsättningar för personalen. Att skaffa en buss och sedan tro att det löser sig räcker inte.

– Det handlar om att få tid för planer­ing och utveckling men också om att se möjligheterna med mobiliteten. Vi ser till exempel att det är ett bra sätt för barn att bli mer delaktiga i det offentliga rummet, säger Katarina Gustafson.

Båda forskarna har tidigare studerat barn och boendesegregation och konstaterar att när barnen på en stationär förskola går ut håller de sig ofta i närområdet. Där har alla ganska lika bakgrund och barn från olika stadsdelar möts sällan.

– Bussen kan vara ett sätt för barn att få möta andra delar av samhället än man själv lever i. När barnen färdas genom staden så lär de sig också förstå sig själva i relation till vad de åker igenom. Det är identitetsskapande och blir ett sätt att orientera sig i relation till omvärlden, säger hon.