Omsorg viktigt även i förskoleklassen

Nyfikenhet, skratt och stor tillgivenhet. Maria Bengtsson Hurtig tycker att hennes omsorger om barnen i förskoleklassen återgäldas med råge. Foto: Anders G Warne

Omsorg kan ta sig många olika uttryck under en dag i förskoleklassen. Den skymtar fram i samtal, i gester, i stort och i smått.

– Det handlar om hur empatiska vi är med barnen, hur vi låter dem komma till tals, hur vi lyssnar på dem och hur vi löser svårigheter, säger Maria Bengtsson Hurtig som arbetar i förskoleklass på Svandammsskolan i Nynäshamn.

Hon beskriver ett förhållningssätt: att man är närvarande, lyhörd, inkännande och intresserad av det som sker i gruppen. Att man som vuxen tar ansvar, skapar en tydlig struktur och strävar efter att ens klassrum ska vara en plats där alla trivs och känner att de får delta utifrån sin förmåga.

– Omsorg, anknytning och samspel är nyckelord. De är en förutsättning för att barnen ska vilja vara med och kunna lära. Att de känner det där, att ”jag tillhör”. ”Här är det bra för mig” och ”de tycker om mig här”.

Omsorg, anknytning och samspel är nyckelord. De är en förutsättning för att barnen ska vilja vara med och kunna lära.

Hur får man till stånd ett sådant klimat? Var generös med beröm, fira segrarna när barnen gör något bra, se lösningar så gott det går och ”tjorvar” relationen till sig, ta ansvar för att reparera den, tycker hon.

Och framför allt: se till att skapa roliga och spännande projekt som väcker barnens intresse. Utgå från aktuella ämnen med förankring i barnens liv och låt dem komma till tals och reflektera utifrån sina erfarenheter.

– Det är en slags omsorg att ha en bra planerad undervisning, där de får vara med och undersöka och experimentera.

En utmaning är förstås att anpassa innehållet så att alla kan delta. Det kan till exempel finnas barn som inte har lika lätt för sig som andra. I takt med att kraven stiger och allt fler börjar kunna nya saker som att räkna under samlingen, skriva bokstäver och läsa, händer det att de som inte kan blir rädda. Deras rädsla kan ta sig olika uttryck – någon kanske skriker och bara ligger på golvet. Eller retas.

Att lyckas fånga upp det barnet på något vis, genom att be klasskamraterna bjuda in till lek under rasten till exempel, kan göra hela skillnaden. För när barnet får känna tillhörighet i leken och skrattet, blir stämningen i klassrummet en annan efteråt.

– Om ett barn bryter beteendenormen och man intresserar sig för honom eller henne så pass mycket att man möter barnet i det här – det kan vara en del av omsorgen tycker jag.

Att som lärare fånga upp det som skaver, kräver förstås både känsla och tajmning. Det behöver inte bara handla om någon som har svårt att lära, utan kan även vara barn som är olyckliga och oroliga för att det till exempel är konflikt hemma – något som inte sällan pyser ut i omgivningen. Kan läraren hitta ett tillfälle i vardagen, till exempel på gården i sällskap av kompisar ur klassen, och samtala om hur det är med föräldrar som bråkar kan det betyda mycket.

– Barnet som är ledset får avlastning och barnen i gruppen får en starkare relation och förstår varandra lite mer. De ser att de delar erfarenheter. Det är en viktig del av omsorgen att få barnen att prata med varandra och att de känner att de blir sedda för dem de är. Deras erfarenheter är en rikedom de ska få ta med in i klassrummet eller ut på gården.

Hon tror att det här förhållningssättet, en slags omsorgens yrkesskicklighet, är något som går att odla och bli bättre på över tid.

– De som har jobbat länge har en helt annan tyngd – man får inte underskatta vad erfarenhet gör! Sedan finns det säkert de som har bättre förutsättningar också, som själva fått mycket kärlek och omsorg och som genast vet hur de ska göra. Som har lite mer humor.

I förskoleklassen är de, precis som i förskolan, flera vuxna per grupp och en fördel är att man kan komplettera varandra, tycker hon.

Att kommunicera väl och vara den där lyhörda och inkännande pedagogen, är förstås olika svårt i olika lägen. Extra svårt blir det ifall personal ofta byts ut och sjukfrånvaron är hög.

– Man behöver vara närvarande för att kunna ta barnens perspektiv. Dålig omsorg är när vi vuxna är så stressade att vi inte hinner eller förmår se barnet. Det händer både föräldrar och lärare och då blir det lätt konflikter.

Ofta tänker man på omsorg i termer av vuxnas omsorg om barnen. Men i förskoleklassen finns den i fler led än så – där finns även barns omsorg om andra barn, omsorg om familjer och vårdnadshavare och kollegors omsorg om varandra.

På Svandammsskolan arbetar de på olika sätt för att göra barnens omsorg om varandra möjlig – bland annat genom att skapa fler relationer. I klassen delar de till exempel upp barnen i grupper emellanåt när de ska leka.

– Det gynnar klimatet och tryggheten i gruppen, för om man har samspelat med alla någon gång blir man mer hemmastadd.

Är man flera kan man hjälpa varandra och vara ett nät som gör att barn inte faller igenom.

På skolan har de även ett system där förskoleklassens barn får vara fadder åt barnen som kommer från förskolan, och treorna är faddrar åt förskoleklassen.

– Det tycker jag är omsorgsskapande! De älskar sina faddrar och det finns fler än vi som gör dem trygga på skolan.

När det gäller familjerna tror Maria Bengtsson Hurtig att mycket är vunnet om man får med sig dem från början, så att de känner tillit. Då finns bättre möjligheter att agera ifall omsorgen hemma skulle brista.

– Man försöker förhålla sig till familjens omsorgsklimat, eller hjälpa dem att hitta strategier när det behövs.

Omsorgen kollegor emellan tror hon är avgörande för huruvida klimatet blir bra eller inte. Det handlar återigen om ett empatiskt förhållningssätt där man tar sig tid att se och lyssna till varandra och Maria Bengtsson Hurtig kan inte nog understryka hur viktigt samspelet med kollegan Helena Gerner och fritidshemmets Kadir Abukar är.

– Är man flera kan man hjälpa varandra och vara ett nät som gör att barn inte faller igenom.

Sist men inte minst finns förstås också barnens omsorg om de vuxna och hon slås ofta av hur tillgivna yngre barn kan vara.

– Om man själv kan visa omsorg får man massa tillbaka från barnen!

Barn kan, precis som vuxna, känna av en situation och visa stor medkänsla. Hon minns en gång när hon var frustrerad och irriterad och skulle hålla i samlingen. En nyanländ flicka som inte hade språket kom fram, ville vara nära – det sista Maria Bengtsson Hurtig önskade sig just då.

– Men flickan kommunicerade med kroppsspråket, tog upp handen och vred om den vid mitt bröst, som om hon öppnade mitt hjärta med en nyckel. Det var som om hon sa ”hallå, kan jag få låsa upp dig här?!”. Då kunde jag inte göra annat än att skratta.