När barn och förskollärare börjar leka tillsammans

Vi hittade två plåtburkar och väldigt väldigt väldigt mycket plast. Kolla!

Onsdagsförmiddag på förskolan Torslanda Hästeviksväg 10 på Hisingen i Göteborg. Victor Sundeen och tre kompisar har, tillsammans med förskolläraren Helena Nobelius, varit utanför förskolestaketet och lekt sin nya lek: skräpletare. Nu har de kommit in igen och visar entusiastiskt upp en röd plastback, fylld till brädden med plast­påsar, frigolit, godispapper, ölburkar och en trasig fotboll.

Vi tränar oss i att smyga in i leken och inte fånga upp allt direkt.

Det var häromdagen som några av barnen här på avdelning Ejdern kom in med skräp som de hittat på förskolegården.

– De sa att de hade lekt skräpletare, berättar Helena Nobelius, som känner sig ganska säker på att det är förskolans nystartade miljötema som inspirerat till leken.

I dag var det hon som tog initiativ till att de skulle göra den igen, och barnen gick in för det hela med liv och lust. Nu är det dags att sortera fynden i de återvinningslådor som finns i ett av förskolans lekrum, eftersom förskollärarna vill integrera miljötemat i barnens lek. Det är till exempel fritt fram att använda delar av sakerna för att skapa vidare med.

Kanske kan det inlemmas i leken på andra vis också, det får tiden utvisa. De tre förskollärarna Katarina Hallström, Sofia Häggström och Helena Nobelius jobbar som bäst med att skapa bästa möjliga förutsättningar för lek. Hittills har de bland annat intervjuat barnen om vilka leksaker de gillar att använda, dokumenterat deras svar och skapat en ”lekbank” på en av väggarna på avdelningen, dit barnen kan söka sig för att få inspiration.

På den här förskolan följs barn och pedagoger åt genom hela förskoletiden, från avdelning till avdelning. De tre förskollärarna har alltså följt ”sina” 25 barn sedan de var ettåringar. Nu har de flesta av dem fyllt fem och Ejdern är sista anhalten innan de nästa höst börjar i förskoleklass.

– Sedan dag ett har vi fokuserat på närvaro i leken och kommunikation, för att skapa trygghet hos barnen. Men i dag använder vi oss av leken på ett annat sätt, den har blivit ett slags verktyg för att lära nytt och av varandra, säger Sofia Häggström.

Under hösten har pedagogerna inrett avdelningen utifrån det arbetssätt som arbetsgruppen haft som ledstjärna i några år nu och som kallas lekresponsiv utvecklingspedagogik.

– Vilka material behöver vi, hur ska de olika rummen inredas, har det bildats nya grupperingar, hur ser barnens intressen och behov ut nu? Det håller vi på att utforska, säger Helena Nobelius och berättar hur hon och kollegerna häromdagen märkte att kaplastavarna i ett av rummen bara tycktes användas till olika sorters konstruktionslekar. När de flyttade in leksaksdjuren dit började ett par flickor genast bygga ett ”museum” där kaplastavarna fick bilda väggar.

Förskolan var en av fem i området som länge hade arbetat utvecklings­pedagogiskt, vilket lite förenklat innebär att man ser på barnet som lärande genom lek och skapar lärandetillfällen utifrån detta synsätt. Nu ville de få i gång ett mer konkret erfarenhetsutbyte och samtidigt koppla det till forskning. De var intresserade av hur lek och lärande kan integreras i förskolan och utifrån det utveckla nya arbetsmetoder.

Förskollärare Sofia Häggström.
Foto: Anna-Lena Lundqvist

Rektor Kerstin Carlsson tog kontakt med en grupp forskare vid Göteborgs universitet som är specialiserade på just utvecklingspedagogik, som i sin tur sökte och fick pengar från Skolforskningsinstitutet till ett projekt tillika nätverk som fick heta Lekresponsiv utvecklingspedagogik.

Så småningom anslöt sig också några halländska förskolor till projektet. För närvarande är ett trettiotal förskolor från olika svenska kommuner samt forskare från flera olika lärosäten med i nätverket, som nu har öppnat för förskolor och lärosäten från hela landet att delta.

En förskollärare från varje förskola utsågs till processledare och fick i uppgift att filma olika leksituationer. Dessa filmer användes därefter som underlag vid nätverksträffarna, då processledarna diskuterade och analyserade tillsammans med forskarna: På vilket sätt deltog barn respektive pedagoger i leken? I vilken mån bidrog leken till lärande? Fanns det leksituationer som skulle kunna utvecklas i pedagogisk riktning utan att förstöra eller avbryta leken, hur skapar man bästa möjliga miljöer för att främja lek, behöver lek styras ibland, vad kan man som pedagog lära sig av barnens lek …?

Givetvis är det också så att lekdeltagandet ser olika ut beroende på barnens ålder.

– När man jobbar med de yngsta barnen handlar det ju om lekar som är nära deras vardag, som prata i telefon, mamma-pappa-barn, doktor och sånt. Då är man oftare med ”på riktigt”. Men nu när de är fem vill de oftare leka bara med kompisarna, och då handlar det mer om att iaktta och ställa frågor och använda sånt vi ser i samtal och undervisning senare, säger Katarina Hallström.

Personalgrupperna på de enskilda förskolorna tittade förstås också på filmerna.

– En sak vi märkte var att vi har en tendens att klampa in och ställa fruktansvärt många frågor. Vi behöver träna oss i att smyga in i leken lite mer och att man inte alltid måste fånga upp saker direkt, utan att mycket går att använda för att skapa lärande ur vid senare tillfällen, säger Sofia Häggström.

Hon och de andra insåg också att de ofta var mer låsta än barnen i hur lekar ”ska” vara och ord uppfattas.

En viktig lärdom är att låta förskolepersonal medvetet planera in lekdeltagande.

Att se på filmerna var ofta generande, konstaterar de tre förskollärarna.

– Samtidigt är vi trygga med varandra, eftersom vi jobbat ihop i femton år, säger Sofia Häggström.

Läskigare var det att visa filmerna vid nätverksträffarna, konstaterar hon och de tre andra processledarna, som vi träffar senare under dagen.

– Det var lätt att känna sig bedömd, att det handlade om att göra rätt. Som när du sa att man inte kan leka med färg, säger Ann Lindquist från förskolan Amhults­gården, och vänder sig till Gitten Frankenberg från förskolan Skutehagen, som protesterar:

Förskolläraren Helena Nobelius samlar in skräp från omgivningarna runt förskolegården tillsammans med barnen.
Foto: Anna-Lena Lundqvist

– Nej, jag det sa jag inte, men att leka med färg är att kladda med den. Det tycker jag fortfarande. Sen kan man skapa med färg också, men då är det inte lek.

Å andra sidan kom hon och kollegorna i nätverket fram till en samsyn kring att i stort sett allt kan vara eller bli lek, konstaterar hon.

– Och att vi vuxna ska vara öppna när vi går in i leken.

På så sätt har pedagogerna störst möjlighet att ta vara på lärande utifrån leken, enligt forskarna. Medvetenhet och samsyn – eller med ett mer forskningsnära begrepp, ”intersubjektivitet” –  är två av de ord som förskollärarna i projektet återkommer till då de talar om vad projektet betytt i deras verksamhet.

– Numera är jag mer medveten om vilken roll jag kan ta i leken och hur jag kan använda den didaktiskt. Och hur viktigt det är att vi gör det och låter det ta tid, säger Ann Lindquist och drar sig till minnes när hon hörde ett barn dra slutsatsen att en person som lekte mycket måste vara vikarie.

– Det är ju tragiskt när det är så.

Därför tror hon det är viktigt att förskolepersonal medvetet planerar in lekdeltagande.

– Det känns faktiskt som en av de viktigaste lärdomarna, säger Sofia Häggström.

Men, poängterar hon, det finns olika sätt att som vuxen delta i barnens lek:

Vid nätverksträffarna deltog forskare från Göteborgs universitet. Dessa kopplade i sin tur ihop sig med kolleger från Linnéuniversitetet i Kalmar och Växjö samt Högskolan Kristianstad, som har kunnat använda filmerna i sin forskning, medan pedagogerna fått tillgång till forskarnas kunskap genom föreläsningar och handledning i hur ny kunskap och nytt tänk kan implementeras på respektive förskola.

I början kände förskollärarna att lek inte hade särskilt hög status i förskolan, inte ens hos barnen, som kunde säga att de ”bara lekte”. Men genom att själv se och visa barnen att leken bidrar till lärande höjer man dess status.

Foto: Anna-Lena Lundqvist

– Hos oss har vi länge strävat efter att barnen ska känna att de är lärande individer. Det stärker dem inför skol­starten, säger Sofia Häggström.

Tillbaka på avdelning Ejdern på förskolan Hästeviks väg 10. Nu har Helena Nobelius bett femåriga Julia Johansson att visa en annan flicka, Linnea Schoultz, hur kaplastavar kan bli ett museum. Just de här två tjejerna brukar inte leka med varandra och till en början bygger och pratar de snarare bredvid varandra än tillsammans, samtidigt som de svarar på Helena Nobelius frågor om djuren. Men efter en stund börjar de samarbeta.

– Titta, jag hittade en bäbis.

– Okej, ska vi bygga ett ställe till den så den inte smiter?

Helena Nobelius ler och konstaterar att vuxeninitierad lek kan skapa nya konstellationer mellan barnen. Men den viktigaste erfarenheten hon fått genom projektet är nog ändå nästan den motsatta: att hon och hennes kolleger i stället för att planera lärande i lek lärt sig tänka tvärtom.

– Vi har snurrat på det. Nu utgår vi från barnen, och leken får ta en helt annan plats.

– Ja, säger Sofia Häggström, vi tänker kring lek på ett djupare vis nu.