Må tusen idéer blomma!

Vi lever i en brytningstid. Samhället förändras, världen digitaliseras, nätet är en plats för förströelse, arbete och lärande – och förskolan har fått en ny läroplan som understryker vikten av att barn utvecklar sitt intresse för medier och bekantar sig med ny teknik.

”Den nya tiden” har Therés Åkerblom pratat om i ett par decennier, som föreläsare, författare och administratör av Facebookgrupper och webbplatser. Några känner till henne som Paddagogen (paddagogik, pedagogik med Ipad), andra kan ha upptäckt Förskolebanken.se som startade i våras och innehåller pedagogiska tips och undervisningsidéer från förskolepersonal.

När vi tar emot en ettåring ska vi ha målbilden att studentmössan en vacker dag ska åka på.

Hennes egen nyfikenhet på digitala verktyg väcktes när hon läste in förskollärarutbildningen på distans. Det krävde Internetuppkoppling som ofta krånglade och det var så hon upptäckte instruktionsfilmerna på Youtube, ofta upplagda av tolvåringar med stora kunskaper som de skaffat sig på egen hand. Det var en helt ny sorts lärande som få i förskole- och skolvärlden hade – och ännu inte har – fått upp ögonen för; förmågor som sällan värdesätts efter förtjänst.

När hon för tio år sedan jobbade med barn i en förskoleklass och ville introducera dem för datorer fick hon svaret att det inte gick därför att datasalen var upptagen av de äldre barnen.

– Kolleger sa: ”Tessan, vänta tills barnen har gått ut trean, då kan de få komma in.” Men jag kom på att jag inte var styrd av raster på samma sätt som andra, och när är det tomt i en datasal? Jo, på rasterna, så jag stuvade om lite i schemat och kunde ta in förskoleeleverna då.

Under det decennium som gått sedan dess har mycket hänt med förhållningssättet till digitala verktyg – men inte tillräckligt. Therés är därför väldigt positiv till att den reviderade läroplanen för förskolan, Lpfö 18, som började gälla i somras, innehåller helt nya formuleringar om att undervisningen ska leda till att barnen utvecklar intresse för olika medier och förmågan att urskilja och utforska teknik i vardagen.

Vuxnas okunskap om vad det handlar om är ofta stor, konstaterar hon. ”Vad sätter du själv äggklockan på?” är den vanligaste frågan hon har fått under de senaste tio åren från föräldrar och pedagoger med funderingar kring lämplig ”skärmtid”.

Hon beskriver deras ängsliga strävan efter att begränsa barns användande av digitala verktyg som datorer, telefoner och plattor som korttänkt.

– Barn utforskar ofta i grupp, det är ett gemensamt, kollegialt lärande. Och om de sitter mitt i ett kreativt skapande så kan vi inte rycka ifrån dem verktygen.

Ser hon inget problematiskt alls i mycket skärmtid?

Therés svarar genom att måla upp en helt annan situation:

– Om ett barn alltid leker med samma kompis eller med samma leksak, då går vi in som professionella pedagoger. Vi har en uppsjö av metoder för den situationen, så varför inte i det digitala landskapet? Det är som att vi tappar lite av ryggsäcken som vi har från våra utbildningar, men jag tror att många tänker att det här är så nytt att de inte känner sig hemma i det.

Vuxnas strävan efter att begränsa barns skärmtid är korttänkt, anser Therés Åkerblom. ”Om barnen är mitt i ett kreativt skapande kan vi inte rycka ifrån dem verktygen.”
Foto: Åke Ericson

I stället för att fokusera på skärmen råder hon pedagoger och vårdnadshavare att vända sig om och betrakta de barn som står runtomkring.

– Hur kommunicerar de när de sysslar med sitt kreativa skapande? Hur stöttar de varandra under processen? Vad lär de sig av och med varandra? Det är där det händer. Kollegialt lärande, innovationstankar, problemlösande, allt finns där.

I början av 1990-talet jobbade Therés med ungdomar i Domkyrkoförsamlingen hemma i Uppsala. Hon tänjde på gränsen mellan sitt privatliv och de ungas behov, lämnade ifrån sig sitt privata telefonnummer, åkte ut och hämtade hem dem som spårat ur. Hon var själv inte mycket äldre än 20 och fäste ingen vikt vid vuxnare personers varningar om att hon riskerade att bli utbränd.

– Det blev jag inte heller, konstaterar hon och tillägger att det säkert sliter mindre att göra det som känns riktigt och viktigt än att inte göra det.

Nästan 30 år senare kan hon se en parallell mellan den unga församlingsassistentens lätt gränslösa engagemang och det hon månar om i dag. Den omsorg om helheten som fick henne att ge sig ut och leta efter struliga tonåringar gör att hon i dag återkommer till att förskolan på allvar måste förhålla sig till barnens fortsatta utbildningstid.

Det är ett helhetstänkande som handlar om att se utanför sin egen fålla och att respektera de människor som jobbet kretsar kring, resonerar hon.

– Många ser inte varifrån barnen kommer och inte heller vart de komma ska, och det är något vi behöver jobba med. När vi tar emot en ettåring så måste vi ha målbilden att studentmössan en vacker dag ska åka på. Men jag tror tyvärr inte att så många tänker på det.

Sedan ett år kombinerar hon sin tillvaro som föreläsare, författare och allmän förskoleinspiratör med en nyinrättad tjänst som utvecklingsledare med fokus på flerspråkighet i Södertälje kommun. Två gånger i veckan pendlar hon från Uppsala – nästan två timmars resa enkel väg. Just den här dagen fortsätter hon sedan till det välmående villasamhället Hölö vid E4 en liten bit söderut för att besöka samhällets förskola.

Det är en modern byggnad med stora öppna ytor, byggd enligt den tidigare populära men senare förkastade så kallade Södertäljemodellen. På 5–6-årsavdelningen Propellern visar förskolläraren Ingmari Jansson den välfyllda processväggen med spår av det gångna årets arbete. Den grundläggande verksamhetsidén för Södertäljes förskolor är att verksamheten ska spegla Reggio Emilias filosofi, vilket konkret innebär att stor vikt läggs vid dokumentation. Barnen har förberett ett gestaltat återberättande av Anna-Clara Tidholms Alla får åka med, om en liten flicka som är ute och kör i sin blå lastbil och på flaket tar med sig en hängig tomte, en grubblande gris, en pojke som ramlat, en frusen hund och en ledsen nalle.

Therés besöker Hölö förskola och pratar utvecklingsarbete med förskolläraren Ingmari Jansson.
Foto: Åke Ericson

Så här kan en förskolegrupp utveckla förmågan att läsa, förstå och samarbeta, förklarar Ingmari, och Therés fotograferar och ställer frågor – arbetssättet på Propellern är värt att dokumentera, dela och berätta om i andra sammanhang.

Södertälje har 50 kommunala förskolor och vi åker vidare till Tveta i en annan del av Södertälje, där förskolan Måsen ligger omgiven av miljonprogramsbebyggelse.

Här finns inga barn från hem där det primärt talas svenska, i hela huset finns 42 språk representerade.

Att förutsättningarna skiljer sig märks och ett av de viktigaste uppdragen för Therés är att arbeta för att jämna ut dem i kommunens satsning på flerspråkighet.

– Digitaliseringen handlar därför mer om demokratiska rättigheter och att få sin röst hörd än om själva tekniken.

På en avdelning står en kamera på ett stativ framför en grön fond där det går att göra egna filmsekvenser med så kallad green screen-teknik. Det är roligt att byta ut bakgrunden och placera den som filmas i en helt annan miljö.

Men framför allt ligger tekniken helt i linje med den reviderade läroplanens formuleringar om att ”barnen ska ges möjlighet att grundlägga ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att de på sikt ska kunna se möjligheter och förstå risker samt kunna värdera information”.

I en tid av falska och förvrängda nyheter är logiken bakom detta tydlig och Therés säger att hon märker att undervisning om källkritiskt tänkande är något som många i förskolevärlden vill lära sig mer om.

På femårsavdelningen Propellern på Hölö förskola söder om Södertälje.
Foto: Åke Ericson

– Enklast är att starta i den gamla viskleken. Det handlar mycket om problemlösningsuppgifter och att inte ge svaren utan låta barnen komma fram till vad som är sant och falskt.

Hon säger att hon samtidigt kan oroas över förmågan att lära ut kritiskt tänkande när hon ser hur vuxna tanklöst sprider förvillande påståenden från tvivelaktiga källor.

– Jag ser hur förskollärare och lärare på kvällarna sitter och trycker på delaknappen utan att läsa hela informationen eller varifrån den kommer. Vi måste bli mycket bättre på att ta reda på vem som ligger bakom saker och i vilket syfte de publiceras.

Hur man på förskolan kan jobba med green screen är ett av de tips som har skickats in till Förskolebanken.se och som Therés till den här artikeln har valt ut som en av sina favoriter därifrån. Webbplatsen startades av Lärarförlaget i våras som en avknoppning från Lektionsbanken.se och hennes roll är att granska, kvalitetssäkra och göra kopplingar till hur tipsen förhåller sig till Lpfö 18 innan de läggs ut.

– Vi som jobbar med de barnen i förskolan och lägger den viktiga grunden i hela utbildningssystemet har fått vår egen sida där vi kan lyfta varandra. Vi har ett viktigt kompensatoriskt uppdrag att ge varje barn förutsättningar och vårt arbete gör skillnad för dem här och nu men också i framtiden.

Att se helheten och förstå hur det som sker i dag bygger grunden för det som ska komma i morgon är ett återkommande tema i det Therés säger. Resultatet av en pedagogs ansträngningar ligger långt fram i tiden och kan framstå som abstrakt, men ibland kommer bekräftelsen på att det är värt mödan.

För Therés del slöts cirkeln när hennes äldste son började gymnasiet och hans mentor visade sig vara en av de struliga ungdomar som hon engagerat sig i på 1990-talet.

– Kan vi bara rädda någon och få dem att hitta nya vägar i livet så är det underbart, det är så vi måste tänka.