Leka som man lär

– Med ett sånt här projekt ger man sig rakt in i ett getingbo, säger Ingrid Pramling Samuelsson, senior professor i pedagogik på Göteborgs universitet.

– Många tycker fortfarande att barn ska få leka utan inblandning av vuxna medan vi menar att man faktiskt kan använda lek i undervisning.

Att se sig själv på film är det bästa påverkansinstrumentet som finns inom pedagogiken.

När forskarna kontaktades av förskolorna på Hisingen visste de först inte vilken riktning de skulle välja.

– Vi trevade oss fram, men eftersom vi länge hade jobbat praktiknära och med videodokumentation kändes det självklart att börja med att be processledarna att filma. Att se sig själv på film är ju det bästa påverkansinstrument som finns inom pedagogiken.

De ville också skapa ett nätverk mellan flera förskolor för att kunna utbyta erfarenheter. En processledare per deltagande förskola fick till uppgift att vara med på nätverksträffar och därefter sprida kunskap vidare till sina arbetskamrater. Dessa bjöds in till seminarier på universitetet, där pedagogikforskarna delade med sig av sin kunskap och gav förskollärarna verktyg att analysera sina filmer. Förskollärarna delade upp sig i mindre grupper som fick titta på filmerna tillsammans och diskutera utifrån dem.

Deltagarna fick också uppgifter av forskargruppen, som efter en tid hade utökats med forskare från Linné­universitetet i Kalmar och Högskolan Kristianstad. En av dessa uppgifter var att använda en ramberättelse kring begrepp man vill lära ut och att utmana barnen att ”stretcha” sin fantasi, som en av forskarna uttrycker det.

Ett sådant exempel syntes i en av filmerna, där en förskollärare gick in i leken om bockarna Bruse och agerade ett annat troll än det under bron, vilket först mötte motstånd, men sedan bidrog till att leken utvecklades.

– Lärarna ligger ju före och kan hjälpa till att skapa nya möjligheter och se när man inte ska eftersträva samsyn, säger Camilla Björklund från Göteborgs universitet.

Hon tror också att nätverksarbetet lett till att pedagogerna fått en bättre fingertoppskänsla för när man riskerar att bryta lekflödet genom att som vuxen gå in och när den vuxna interventionen

i stället bidrar till något nytt.

– Å andra sidan har vi sett exempel på när det först verkat som om leken raserats av en lärare, men att barnen plockat upp det nya senare. Så även om det först inte verkat lyckat har läraren sått ett frö till vidare lek, påpekar Niklas Pramling.

Något som blivit tydligt under projektets gång är att förskolepersonalen behöver planera och organisera för lek, berättar forskarna. En annan sak är vikten av att använda sin vuxna kunskap.

– Att inte bolla tillbaka allvarligt menade frågor med ”vad tror du?”, utan våga svara, säger Susanne Thulin på Högskolan Kristianstad.

Maria Magnusson från Linnéuniversitetet påpekar att lärare kan ställas inför särskilda utmaningar när kunskap blandas med fantasi, och berättar om en filmsekvens där barn lekte att en telefon försvunnit och någon ville ringa 112.

– Då måste man ju som vuxen få barnen att inse att det kan man göra i leken, men inte på riktigt. Och det hade i alla fall inte jag riktigt insett, vilken viktig roll de vuxna har i att koordinera alla olika aspekter i leken, oavsett om det handlar om undervisning eller inte.