Lär sig genom rörelse

Foto: Anders G Warne

Det är en gråtrist januaridag och den stora gården ser inte inbjudande ut trots sina berghällar, lekstugor och gunghästar. Men inne på storbarnsavdelningen, som ligger för sig själv på en kulle, är det mysigt. Här finns ett dinosaurierum med stubbar och växter, en ateljé och en läshörna med kuddar. Ljusslingor i grenar ger stämningsfull belysning i de olika hörnen.

Jag tänker alltid på hur jag kan överföra saker som barnen utforskar till det kroppsliga.

I samlingsrummet har barnskötaren Gunilla Andersson, som numera även titulerar sig danskonstnär, röjt undan möbler för att förbereda för dansen. Fyra- och femåringarna som ska få vara med tassar förväntansfullt omkring och undrar om det inte börjar snart.

Till sist får de komma in. Dansstunden inleds med en namnsång då barnen sitter i en ring och klappar takten på olika kroppsdelar.

Sedan lägger Gunilla ut en handfull bilder i mitten av ringen. De föreställer tromber, vindkraftverk, helikoptrar, karuseller och vindsnurror.

Gunilla Andersson använder sjalar i dansen för att de förlänger och förstärker en rörelse. Det kan kännas lättare om man inte är så modig med kroppen. Foto: Anders G Warne

– Vad handlar det här om tror ni? frågar Gunilla Andersson.

– Det där är en sån där som man blåser på så att den snurrar, säger en flicka som ligger på golvet.

– Vad är det mer som snurrar? frågar Gunilla Andersson vidare.

Barnen funderar. En pojke sätter sig på rumpan och snurrar. Gunilla plockar fram en upplyst platta där det ligger snurror, julkulor, armband och andra föremål som kan rotera. Barnen känner på sakerna en stund innan Gunilla uppmanar dem att sprida ut sig i rummet så att de har ”propelleravstånd” till kompisarna.

Hon sätter på discolampan i hörnet, släcker i taket och delar ut sjalar i olika färger.

– Tänk på någon av bilderna när jag sätter på musiken, säger hon.

Några vevar med sjalarna i luften när musiken drar igång, andra snurrar. Två pojkar flamsar framför spegeln som täcker en del av kortväggen, men börjar så smått snurra efter ett tag de också.

Gunilla stänger av musiken och säger: Stanna som statyer!

Barnen fryser till. Gunilla Andersson går runt och benämner formerna de gör med sina kroppar.

Här var det en böjd form, konstaterar hon med handen på en flickas böjda arm. Här var det rakt, en v-form, en vriden form, fortsätter hon tills hon beskrivit formen hos var och en.

Det märks att de har gjort det tidigare för de väntar i sina positioner tills hon varit hos alla.

Under återstoden av dansstunden hinner barnen bland annat röra sig som stora vindkraftverk, dansa snabbt med små rörelser till hetsig trummusik, röra sig högt respektive lågt nära golvet och snurra över diagonalen.

Efter en dryg halvtimme avslutar Gunilla Andersson och får hjälp av en kollega som kommer in med en stor pappersrulle som hon rullar ut på golvet.

Efter dansen får de barn som vill rita på temat saker som snurrar. Foto: Anders G Warne

– I dag har vi pratat om saker som roterar. Nu kan ni som vill rita eller snurra dem på pappret, säger hon och barnen börjar rita och leka med snurrorna.

Gunilla Andersson förklarar hur hon tänker med dansen.

– Barn har olika sätt att lära in. En del kan titta på material som snurrar och förstå rotation, för andra är det lättare om man känner rotation med kroppen. Jag tänker alltid på hur jag kan överföra saker som barnen utforskar till det kroppsliga.

Bredvid samlingsrummet finns en hörna med stålställningar där olika metallföremål fastnat. Det handlar om magnetism, som barnen undersökt inom temat ”Kraft”. Även det är ett ämne som Gunilla Andersson kopplat till dansen.

– Vi gjorde magnetism genom att barnen fick knyta ett vitt eller rött band runt handleden, där röd och vit attraherade varandra och vit och vit repellerade. Det blev en rolig lek, man kunde stötas ifrån eller sätta ihop en hel rad som attraherade varandra, säger hon.

– Dans är överlag lätt att koppla till rör­elsekrafter, fortsätter hon, exempelvis genom en sådan enkel sak som att falla som ett löv.

I dag tog sig barnen an det matematiska begrepp diagonal, när de rörde sig över diagonalen i rummet, och närmade sig geometriska figurer när Gunilla beskrev deras raka, runda och vridna former. De jobbade också med nivåer och riktningar, till exempel härmade de ledarens sekvens av rörelser för att slutligen hamna i samma riktning som denne.

Gunilla Andersson säger att hon med­vetet blandar svåra ord, som ”att repell­era” med lätta begrepp som ”högt” och ”lågt” i dansen.

– Vi har barn med olika språk och för dem är det kanske jätteviktigt att jag säger ”långt ner” och ”högt uppe” sam­tidigt som vi gör det.

– Dansen ger också kroppsmedvetenhet, förklarar hon.

Foto: Anders G Warne

– Hur känns det i kroppen när jag är stilla kontra i rörelse? Hur gör jag med kroppen när jag slappnar av? Barnen lär sig sitt eget kroppsspråk och andras. Det i sig stärker identiteten.

För Gunilla Andersson började allt med att hon gick en kurs genom Förskole­lyftet för åtta år sedan, Dansa matte – språka musik på Stockholms musikpedagogiska institut. Efter det vidareutbildade hon sig även i skapande dans. Till en början införde hon rörelse och dans på egen hand med barnen, men numera är alla på förskolan involverade. Varje torsdagförmiddag har hon dans i 45 minuter med en grupp på 12–15 barn. För att alla ska få pröva på turas barnen om så att det blir två danstillfällen per termin för alla.

– I början gick det lite trögt, för många vuxna är dans läskigt. Men vi fick en ny chef för två år sedan som ville satsa på det här och ta tillvara allas kompetens, säger hon.

Sedan dess har Gunilla Andersson haft workshops med sina kollegor och även för personal på förskolor i närheten.

I dagens dansstund valde några barn att hoppa över ett moment och titta på i stället. Det är helt okej, menar Gunilla Andersson.

– Jag gör ingen stor grej av det. Man väljer själv om man vill vara med, och ofta blir de inlockade efter en stund.

Överhuvudtaget är filosofin i skapande dans att det inte finns några rätt och fel. Den rörelse barnet väljer att göra är den rätta.

– När man improviserar och skapar med kroppen så är det som jag gör rätt. Varje gång jag får ta det här beslutet så blir det rätt, och då blir jag stärkt i det. Det handlar om att våga inför andra, med andra, säger Gunilla Andersson.

Hur kan man jobba med dans i för­skolan om man inte är dansutbildad?

– Avdramatisera ordet dans. För oss är dans att röra sig och använda kroppen. Man kan göra det väldigt enkelt, till exempel använda kroppen mer i sångsamlingar. Sjung Lilla snigel med olika känslolägen, som jätteledsen eller jätteglad, då får man in kroppen på ett annat sätt. Leka dansstopp och benämna former kan alla göra.

I vår ska barnen mellan ett och tre år få pröva på. De kommer att få sjunga och röra sig med sjalar, och träna på att förflytta sig på olika sätt från en punkt till en annan i rummet.

Samtidigt som Gunilla avdramatiserar dansen så försöker hon skapa en speciell stund med barnen, med en lockande miljö och vissa ritualer. Varje tillfälle avslutas till exempel med en äppelsång.

Även om det bara är en halvtimme så är det stort för dem.