Inkludering bra för alla

Foto: Britt Mattsson

Det är en stillsam morgon på avdelningen Stjärnan. Förskollärare Anna-Karin Bergström sitter med en grupp barn och spelar memory. Long koncentrerar sig ordentligt innan han lyfter på brickan. Yes, det var rätt! Han skiner upp och Anna-Karin Bergström bekräftar med tecken.

Vi har fått en bra bas och kan dela kunskaper med varandra på ett bättre sätt nu.

Long gillar spel, särskilt memory. Long, som har Downs syndrom, är i full färd med att lära sig teckenspråk och spel fulla med användbara ord är en perfekt övning. För att han ska utvecklas har förskol­lärarna en fusklapp så att de kan teckna allt som dyker upp när barnen vänder på brickorna.

I en inkluderande miljö får alla barn mer, resonerar Eva Molander. Foto: Britt Mattsson

Smultronbackens förskola har fyra avdelningar, Månen, med de yngre barnen, Stjärnan och Solen, där de äldre barnen går, samt Regnbågen som är en specialpedagogisk avdelning. Månen, Stjärnan och Solen har något färre barn än i Sandviken i övrigt, runt 13–15 stycken jämfört med 22, och det jobbar tre förskollärare på varje avdelning. Anledningen är att de sedan hösten 2016 har barn med olika funktionsnedsättningar inkluderade på alla avdelningar. På förskolan går barn med exempelvis NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), Downs syndrom och cp-skador.

Regnbågen består av sju barn som alla har olika funktionsnedsättningar och fem förskollärare.

I Sandviken har efterfrågan på special­pedagogiska förskoleplatser ökat. För drygt ett år sedan fick förskolechef Patricia Lea-Myhrberg frågan om hon inte kunde öppna ytterligare en avdelning som Regnbågen. Men när hon tog frågan vidare till sin personal kände de sig tveksamma.

Alla avdelningar på Smultronbacken, inklusive den specialpedagogiska Regnbågen, har alltid haft stort utbyte av varandra. Barnen från de olika avdelningarna besöker ofta varandra och det händer att barn som börjar på Regnbågen flyttar över helt till någon av de andra avdelningarna. Personalen var rädd att det goda samarbetet skulle gå förlorat om det blev ytterligare en specialavdelning.

– Vi började diskutera alternativa lösningar och så småningom kom vi fram till att vi ville fortsätta ha vanliga avdelningar och inkludera barnen med större behov, berättar Patricia Lea-Myhrberg.

Kommunledningen var med på noterna och nu är alltså de tre vanliga avdelningarna mindre och alla har barn med funktionsnedsättningar. På Regnbågen går fortfarande de barn som har störst specialpedagogiskt behov.

Men även om den gemensamma diskussionen landade i den här omorganisationen var det inte helt utan tveksamheter och oro. Personalen fick göra en lista på vilka problem och behov de såg framför sig.

Spel av olika slag är bra för att träna tecken. Efter ett parti memory plockar förskollärare Anna- Karin Bergström fram läsplattan. Foto: Britt Mattsson

– Vi visste ju inte vilka barn vi skulle få så vi undrade förstås om vi hade tillräckligt med kunskaper för att möta deras olika behov. Men ledningen har varit lyhörd och vi har fått bra stöd. Under hösten gick vi en gemensam utbildning och vi har varit på studiebesök och föreläsningar, berättar Anna-Karin Bergström.

Eva Molander är förskollärare och har jobbat på Regnbågen sedan starten för 20 år sedan. Hon tycker att jobbet fått en nytändning genom den nya organisationen.

– Det är väldigt positivt att vi fått samma utbildning. Vi har fått en bra bas och kan dela kunskaper med varandra på ett bättre sätt nu. Vi har också fått tid att diskutera och det hoppas jag vi kan fortsätta med, säger hon.

På personalens lista hamnade också frågor om schema, planeringstid och arbetstid. Efter snart ett läsår kan förskollärarna konstatera att fem timmars planering i veckan räcker och att det går att få till bra tider även med lite färre barn.

– Just nu har vi ett schema som funkar jättebra. Men ibland är det svårt att hinna, framför allt på eftermiddagen. Barnen som är inkluderade behöver ju fortfarande lika mycket stöd, säger Anna-Karin Bergström.

Några var oroliga att Smultronbacken skulle ses som en särförskola och att föräldrar inte skulle söka sig hit på grund av det. Men så blev det inte.

– Nej, en del föräldrar söker sig till Smultronbacken just för att Regnbågen finns, berättar förskollärare Ann Eriksson.

Ann Eriksson är i sig en stor tillgång för personalens kompetensutveckling. Hon har arbetat på Smultronbackens förskola sedan 1986 och har lång erfarenhet av specialavdelningen Regnbågen. Till sommaren går hon i pension tillsammans med två andra kollegor från Regnbågen. För att sprida deras kunskaper vidare har de ett specialuppdrag det sista året. En av kollegorna är på en vanlig avdelning och en är kvar på Regnbågen för att introducera ny personal. Ann Eriksson finns tillgänglig som en resurs för hela huset.

Ett klassiskt bildschema kompletterat med miniatyrprylar – för barn som tycker bilder är för abstrakt.

– De kan fråga mig om jag kan komma förbi och titta på något speciellt, observera personalen eller något barn, ja, något de känner att de behöver komma vidare med. Det här uppstartsåret har varit fantastiskt, det finns så mycket glädje i huset, säger hon.

Förskolan får regelbundet besök av en specialpedagog som tillför mycket men förskolechef Patricia Lea-Myhrberg menar att Ann Eriksson har en alldeles särskild spetskompetens.

– Jag tror inte vi hade kommit så långt om vi inte haft Ann. Hon har gått in och löst många frågor som vi hade kunnat fastna i. Hon lyfter verkligen arbetslagen med sin kompetens, säger Patricia Lea-Myhrberg.

Den lugna morgonstunden på Stjärnan har övergått i stor sångsamling för hela huset inne på Regnbågen. Förskollärare Anna Pousette drar några ackord på gitarren och plötsligt stuffar alla barn runt på golvet och sjunger med i Smultronbackens version av Creedence Clearwater Revivals Proud Mary.

– Leka hela dagen, busa och bli tagen.

Personalen stödjer med tecken för dem som behöver och Olle som sitter i rullstol ler förtjust när han snurrar med i dansen.

Tillgänglighet är en förutsättning för att barnen ska kunna röra sig i huset och inomhusmiljön är noga planerad.

– Olle som sitter i rullstol ska ju komma fram lika bra på alla avdelningar som han gör på Regnbågen, säger Ann Eriksson och guidar runt för att visa hur de tänkt.

Många barn på Smultronbacken har en NPF-diagnos vilket ställer särskilda krav på inredningen. Förskolan tog hjälp av ett kommunalt resurscenter, Sinnesriket, men bjöd även in en tonårsflicka med adhd för att höra hur hon reagerade på miljön. Då var avdelningarna inredda med både randiga och rutiga gardiner och väggarna var målade i glada färger.

Flickan beskrev det som att hon blev alldeles tömd på energi efter stund. Den roliga och mysiga miljö som personalen försökt skapa fungerade helt tvärtom för henne.

Nu är väggarna vita, alla fönster har vita rullgardiner och hyllor och skåp är antingen nya eller ommålade i vitt och försedda med jalusiluckor. Här och var finns avgränsade vrår där barnen kan leka ostört. Allt för att begränsa mängden intryck och skapa lugn.

– Jag har jobbat med miljön på andra förskolor och märkt hur viktig den är. Det kan handla om att flytta en hylla så blir det mycket lugnare och barnen börjar leka helt andra lekar, säger Anna-Karin Bergström.

Trots den inledande oron ser förskollärarna på Smultronbacken i stort sett bara fördelar med att arbeta inkluderande. Samarbetet i huset har utvecklats och alla vinner på att avdelningarna har något färre barn.

– Det har blivit ännu lättare för oss på Regnbågen att besöka andra avdelningar. Jag ser det som att alla barn får mer, säger Eva Molander och Anna-Karin Bergström håller med:

– För de andra barnen är Long som vilken lekkompis som helst på Stjärnan och för honom är det helt nödvändigt att vara i en sådan här grupp för att utvecklas. Han ser hur de andra barnen gör och så gör han likadant. Har han en lång dag och behöver lite lugn kan han alltid gå in till Regnbågen en stund. Flexibiliteten här är en stor fördel.