Här gör barnen egna organ

Barnens skiss av en lunga på vänstra sidan av skärmen görs automatiskt till en 3D-modell. Foto: Mats Samuelsson

Solen skiner utanför fönstret och snön glittrar, men inomhus är blickarna riktade mot en fyrkantig apparat. Barnen på Tornets förskola i Karlshamn har ritat en lunga på en surfplatta och nu ska förskolans 3D-skrivare skapa en prototyp efter deras skiss. Olivia, 5 år, får i uppdrag att sätta i gång tillverkningen.

Vi använder ord som magsaft och magsäck och vi lägger inte någon värdering i om det är svårt eller inte.

– Om du tar din hand här och rör pilen dit, så trycker du på ”print” och sedan ”connect”, säger förskolläraren Emmie Törneryd.

Det blinkar till på 3D-skrivarens skärm. Den arbetar tyst och sakta bygger skrivaren på lager på lager av plast. Förloppet påminner om att spritsa grädde på en tårta, med skillnaden att grädden är plast och spritsningen görs av maskinen. En datorskärm intill visar att den är klar om 28 minuter.

Förskolläraren Emmie Törneryd ringer upp ”Folke” via videosamtal, för att ge barnen ett nytt uppdrag. Foto: Mats Samuelsson

Lungan produceras på uppdrag av Folke. Vänta nu, vem är det? Vi tar det från början.

Fem barn samlas vid ett bord med förskolläraren Emma Frising. De väntar besök av sina kompisar, karaktärerna Folke och Lisa, som brukar dyka upp ibland med olika uppdrag till barnen. Den här gången har Folke lämnat återbud. Förskolläraren Emmie Törneryd, som spelar Lisa, kommer in själv i rummet. Hon har tagit på sig ett förkläde, ett par benvärmare och flätat håret för att gå in i rollen.

– Hej, jag är så ledsen i dag. Folke är sjuk, säger Lisa.

I sin famn har hon en anatomisk docka. Hon sätter sig ned och tar sig på huvudet.

– Var det här hjärtat satt?

”Nej!”, ropar barnen, som om frågan är helt befängd, och pekar ut var hjärtat sitter. Lisa verkar ändå inte förstå. Hon för handen till dockans huvud och frågar om hjärtat är där.

– Där sitter ju hjärnan. Har du glömt allting? säger Olivia.

Lisa ser förvirrad ut. Nu vill hon veta var lungorna är. Kanske på den nedre delen av dockans mage? Lukas, 5 år, skakar på huvudet – där är ju tarmarna.

– Vad gör man med lungorna då? undrar Emma Frising.

Barnen berättar att man andas med dem. Ester, 5 år, demonstrerar hur man gör.

Gruppen har nyss lärt sig om lung­kapacitet. De testade att blåsa på olika föremål för att se hur lätt respektive svårt det var att rubba dessa, och när de sprang i skogen insåg de att pulsen ökade ju snabbare de sprang. Och så lärde de sig att det är nödvändigt att andas. Annars dör man, påpekar Ester.

Lisa plockar ut lungorna från dockan för att studera dem närmare. En lapp med ett telefonnummer seglar iväg. Gruppen klurar på var det kan leda och testar att ringa, med telefonen kopplad till en projektor. Se där! På projektorduken dyker Folke upp, hemma i sjuksängen.

Folke – förskolläraren Pernilla Andersson – tar sig om huvudet, förklarar att han har ont och svårt att andas. Lisa undrar om Folke kanske har något problem med fötterna, men barnen tror annat. De misstänker att det är lungorna som spökar.

Med hjälp av kludd kan barnen själva placera ut var alla kroppsdelar ska vara. Förskolläraren Emma Frising hjälper till att fästa dem på rätt plats. Foto: Mats Samuelsson

– Skulle ni inte kunna göra en lunga så som den ser ut i appen vi brukar använda? frågar Folke. Precis som ni gjorde med ett hjärta en gång?

I höstas började Tornets förskola arbeta med kroppen som tema med alla åldersgrupper. Personalen hade bestämt sig för att jobba mer aktivt med integritet efter att ha läst Brottsoffermyndighetensmaterial om barn som utsätts för sexuella övergrepp, och tänkte att ett tema kring kroppen kan vara ett bra sätt att närma sig sådana frågor.

För att stämma av intresset lät de barnen komma med funderingar om kroppen som de samlade på tankekartor. Det visade sig finnas en hel del frågor som barnen ville ha svar på. De ville bland annat veta mer om hjärtat, varför man har ont i magen och hur benen fungerar.

Hösten och vintern har gått till att ta reda på allt möjligt om kroppen och det syns när man stiger in på förskolan. På väggarna sitter massor av teckningar av kroppar och kroppsdelar. Ett fem meter långt snöre hänger till exempel på en lapp med texten ”Tjocktarmens längd i goda gärningar (ca 5 meter)”. Snöret träs med en pärla när ett barn gör något gott för någon annan.

På en vägg syns en stor människofigur i papp. Figuren pryds av grafiska bilder och tidningsurklipp av kroppsdelar. Papperslappar beskriver vad vi ser; lever, lungor, magsäck och njurar för att nämna några exempel.

Förskollärarna jobbar mycket med samtal, går igenom begrepp och har formulerat gåtor om kroppen som barnen får besvara.

– En grundtanke för oss är att använda alla rätta ord. Vi förenklar inte på något sätt. Vi använder ord som magsaft och magsäck och vi lägger inte någon värder­ing i om det är svårt eller inte. Vi vill ha ett brett språk, säger Emmie Törneryd.

Tanken med Folke och Lisa är att barnen ska lära de okunniga karaktärerna om kroppen och på så sätt visa upp vilka kunskaper de själva skaffat sig. Termer som bakterier och matsmältning används naturligt av fyra- och femåringarna.

– Om Folke hade feber och inte kunde andas så bra så kanske han har fått lung­inflammation, undrar till exempel Olivia, 5 år.

Foto: Mats Samuelsson

Förskollärarna är måna om att inte svara direkt på barnens frågor. De vill hitta svaren tillsammans med dem.

– Jag känner mig själv mer engagerad som förskollärare när jag inte är så påläst på allt, utan vill ta reda på det tillsammans med barnen. Det är ett förhållningssätt där det inte gör någonting om man har fel eller om det inte blir som vi tänkt. Det blir bara spännande, säger Emmie Törneryd.

Förutom språk och biologi har arbetet med kroppen rymt normer och värden, matematik och experimenterande. Barnen undrade till exempel hur mycket blod som finns i kroppen. Eftersom fem liter var en något abstrakt siffra fyllde gruppen fem mjölkpaket med rödfärgat vatten och hällde ut i en balja.

– Det är svårt att uppskatta hur mycket fem liter är när man är i den åldern, så man måste visa det konkret på något sätt. Då tyckte vi mjölkpaketen var väldigt bra, säger Emmie Törneryd.

Ett experimentskåp finns alltid till hands för spontana experiment och den stora pappfiguren på väggen har varit perfekt för att gå igenom kroppsfunktion­erna och matsmältningsprocessen. Barnen fascineras av att se hur en bild av en köttbulle färdas genom munnen, magsäcken, tarmarna och blir till bajs.

3D-skrivaren används för att befästa anatomikunskaperna. Ett par hjärtan i plast vittnar om tidigare sessioner kring skrivaren. I förskolans kub tittar barnen på klipp från Doktor Karins stetoskop, Kropp och Kanin och de kan använda appar för att lära mer om kroppsfunktionerna. När gruppen inte har svaret på en fråga söker de upp det på nätet, men dubbelkollar allt i uppslagsverk. Dels för att vissa barn gillar böcker mer än skärmar, dels för att vara säkra på att det de läst på nätet är korrekt.

28 minuter har tickat iväg och lungan är klar. Emma Frising tar försiktigt ut den vita kreationen, omgiven av barngruppen och dess nyfikna blickar. Lungan är inte är helt korrekt utformad anatomiskt sett, men det är inte heller tanken.

– Barnen får en uppfattning om hur man skapar något, de får ta del av de här olika stegen. Vi kommer nog få fram några nya arkitekter här, säger Emma Frising.

Om inte annat har de något att visa upp när Folke är tillbaka. Barnen håller tummarna för att han är frisk till tarm­kalaset.