Här får barnen själva berätta
Leksaker På Äppelängen visar förskolebarnen upp sina egna leksaker på måndagar. Samlingarna är poppis bland både barn och vuxna – och ger möjlighet att se det enskilda barnet.
– Det här är inget gosedjur. Det är en riktig hundvalp.
Fyraåriga Nike försvarar snabbt sin mjukhund när den dyker upp ur den gräddvita tygpåsen framför de andra barnen. Hon drar den ljusbruna, lena hunden, som är så liten att den ryms i en hand, längs förskolläraren Maria Hylbergs rygg och viskar tyst att den är lite blyg. Sen säger hon tydligt så att alla hör:
– Den heter Rosa.
– Rosa? Då måste det vara en tjejhund! kontrar snabbt en förskolekompis från de blå madrassofforna mitt emot.
Det barnen berättar och visar uppmärksammas. Det kan transformeras och ta väldigt olika vägar.
– Är det någon som vet vad en tjejhund brukar kallas? frågar Maria Hylberg lugnt. Tik.
– Tiiik? Kom nu tik! ropar kompisen från madrassoffan.
En efter en dyker barnens leksaker upp ur de tre tygpåsarna. En gammelbil som har kört krocking, en sängnalle, en ändringsväska. En stor plastfigur som inte är en dinosaurie, en transformer vars kompis nu bor någon annanstans och två lilarosa enhörningar som är skitsnabba. De tio barnen på samlingen går fram till förskolläraren Maria Hylberg en i taget när deras leksak plockas upp, och stannar kvar en stund för att berätta om den och svara på kompisarnas frågor. Om de vill förstås. När de är klara tackas de med applåder.
– För två år sen bestämde vi oss för att göra något av alla leksaker som barnen tar med sig hemifrån. Vi ville inte ha något förbud om att de måste ligga på hyllan, det kändes tråkigt. Så vi började med de här leksakssamlingarna som en rolig grej, säger Maria Hylberg.
Kaninen är en väska.
Foto: Jessica Segerberg
Hon och kollegan Sofia Gustafsson var då nyexaminerade från förskollärarutbildningen, där de hade blivit drillade i frågor om demokrati, barnens perspektiv och egna röster. Till en början höll de leksakssamlingar sporadiskt, lite då och då, med avdelningens 19 barn. Men ganska snabbt blev de formaliserade till måndagar före lunch. Både barn och föräldrar efterfrågar aktiviteten, inte minst för att den gör det lite lättare att komma iväg på måndagmornar efter en ledig helg hemma.
– I våras när vi sammanfattade vad vi hade gjort under året insåg vi att leksakssamlingen är det som barnen tycker är roligast. Redan på onsdagar börjar de fråga när nästa samling är, ler Maria Hylberg.
I det så kallade vardagsrummet, där samlingarna äger rum, skapar skira spetsgardiner framför öppna skåp små krypin för barn, utklädningskläder och färgglada tygbakelser. Lågt hängande speglar med grön ram ger en tittpaus för den som behöver byta fokus en stund, liksom en meterhög röd träteater mitt på golvet. Här på avdelningen Dungen röd finns inga restriktioner för vad en leksak är, hur stor den får vara eller vilken signal den får sända ut. De leksaker som barnen tar med till förskolan på måndagar visas upp och pratas om:
– Har du köpt väskan själv?
– Nej, jag har ju inga pengar.
– Jag har pengar!
– Kan vi köpa saker själva?
– Det tror jag att ni kan.
Maria Hylberg.
Foto: Jessica Segerberg
– Men vi når ju inte upp till hyllorna!
För Maria Hylberg och hennes kollegor är det främsta syftet med leksakssamlingarna att komma närmare barnens värld hemma. Genom att skapa en naturlig plattform där barnen själva får berätta om vad de leker med kan de vuxna ta del av deras tankar och populärkultur. Samlingarna blir ett sätt att minska glappet mellan hem och förskola.
– I läroplanen står det att förskolan ska samverka med hemmet, men vi upplever ofta att det är två separata världar. Vi ville se om vi kunde minska det avståndet, där började vår undersökning som förskollärare, säger Maria Hylberg.
Men inte minst ger leksakssamlingarna på förskolan Äppelängen i södra Stockholm förskollärarna ökade möjligheter att se det enskilda barnet, något som tillhör det allra svåraste i yrket, menar Maria Hylberg.
– Undervisningen i förskolan är så komplex. Det handlar inte bara om ämnesdidaktik och allmän didaktik, utan vi ska även fånga upp och möta det enskilda barnet. Det här är ett sätt att göra det på.
På samlingarna skapas undervisning i stunden utifrån det enskilda barnets intresse, i stället för utifrån gruppen som lärande organism, som annars ofta sker i förskolan.
– Om man jobbar i projekt väljer man ju ut ett område, som till exempel vatten, som alla jobbar med. Men här får varje barn faktiskt välja, säger Maria Hylberg.
Den här måndagen visar fyraåriga Nelly upp sin lilla svartvitrandiga ”ändringsväska” med rosa axelrem. På väskan sitter en gul smiley av paljetter som ändrar färg och utseende om man drar handen över den. Inuti ligger ett genomskinligt plastägg med en nyckelring i, fäst i en pytteliten My Litte Pony. Precis innan har kompisen Sixten berättat om de färgglada pyjamashjältarna som han har tagit med i en genomskinlig plastpåse. Gekko, Månflicka, Romeo, Kattpojken …
– Men det finns ingen Night ninja. Jag glömde den.
– Ja, den är kvar hemma, fyller Maria Hylberg i.
Den gröna pyjamashjälten kan simma.
Foto: Jessica Segerberg
– Nej, den är på Legoland!
De medtagna sakerna skapar nya aktiviteter på förskolan. Förra året prydde de populära pyjamashjältarna födelsedagskorten på avdelningen när ett barn fyllde år, och dinosaurielekar med egentillverkade sköldar tog fart efter att djuret dykt upp i leksaksform i tygpåsarna.
– Det barnen berättar och visar uppmärksammas. Det kan transformeras och ta väldigt olika vägar, säger Maria Hylberg.
Vid det här laget har flera barn närmat sig henne och leksakerna, som nu står uppställda på en rosa skumgummimatta mitt på golvet. Två barn hjälper till att dra fram nya saker ur tygpåsarna, ett annat halvligger på golvet och ritar i ett block. Det är svårt att hålla koncentrationen när så många vill berätta om vad de har tagit med hemifrån, därför är barnen ofta uppdelade i två grupper. I soffhörnan håller barnskötaren Begard Osman de som fortfarande kan sitta still sällskap.
När den sista leksaken är framdragen ur påsarna övergår barnen till att sjunga sånger och ramsor i väntan på maten. ”Fem små apor gungar i ett träd, retar krokodilen …” Men även på andra sidan väggen står några som väntar. Nämligen egentillverkade figurer som barnen har gjort av uttjänta leksaker som de har tagit med hemifrån. Tanken är att figurerna så småningom ska användas för att skapa världar i den digitala plattformen Green screen, som avdelningen snart ska börja jobba med.
– Idén uppstod ur leksakssamlingarna och vårt arbete med återvinning. Barnen har gjort skisser och skruvat isär saker, lånat en arm från någon annans docka och gjort en ny bil. Hybriderna blev ett sätt att ta arbetet med leksaker vidare, avslutar Maria Hylberg.
