Här får alla klättra på möblerna

Foto: Linus Meyer

Doris Brandberg tar klivet upp på gymnastikbänken. Hon måste först hålla ut armarna för att återfå balansen. Men när hon väl hittat den är det inga problem att promenera över till andra sidan och hoppa ner i förskolläraren Sara Krokströms famn. En bit bort kryper Tom Knape igenom förskolans sinnestunnel samtidigt som några andra barn ränner runt i rummet med små gröna pallar som de skjuter framför sig.

I många förskolor får barnen inte springa inomhus, i stället kan personalen säga till barnen att de får gå ut och röra på sig. Men här är det tvärtom. Överallt inne på avdelningen Smörblomman på Rindö förskola finns barn i rörelse.

Det var när personalen själv testade att krypa runt på golvet för att sätta sig in i ett- och tvååringarnas situation som de insåg hur tråkiga och dåligt anpassade deras miljöer var.

– Vi såg nästan bara stolsben, säger Sara Krokström samtidigt som hon tar emot Filip Hansen som är nästa barn att hoppa ner från gymnastikbänken.

I dag, drygt tre år senare, kan den som kryper omkring inne på småbarnsavdelningens golv se betydligt mycket mer än så. De senaste åren har personalen både köpt in och själva byggt ihop sådant som passar bättre för den verksamhet de vill ha. Det vill säga låga och tillgängliga möbler som lockar de yngsta barnen till att röra sig och utmanar deras motorik.

Vi tycker att det är viktigt att röra sig inomhus också.

– Vi började med att se till att allt material kom ner på en nivå som gjorde att barnen själva kunde gå och hämta det som de vill ha. Sedan har vi successivt bytt ut möbler och gjort om i lokalerna för att skapa ännu större möjligheter till rörelse.

En tumregel som de försöker följa vid varje nytt inköp är att alla möbler ska vara så pass låga och stadiga att de går att klättra på. Det gäller allt ifrån bord till hyllor. De ska hålla för ett barn som kliver upp på dem när det känner för det, och kunna extraknäcka som delar när det är dags att bygga hinderbanor.

Borden inne på förskolan, som bara är 37 centimeter höga, har personalen själv kapat ner för att få i rätt höjd.

– Det gick inte att köpa så låga som vi ville ha, säger Sara Krokström.

Till en början fick personalen också sitta vid de låga borden. Då var det svårt att veta var de skulle lägga benen någonstans. Efter ett tag byggde de egna, något högre, bord och köpte in stolar på hjul för att rädda kropparna. Satsningen har, trots att den gjort så stor skillnad för verksamheten, inte blivit särskilt kostsam. Möblerna de köper in är oftast inte dyrare än andra, berättar Sara Krokström.

– Det handlar mest om att vi tänker annorlunda när vi handlar.

Sara Krokström.
Foto: Linus Meyer

Personalen kan se hur deras arbete med rörelse under de tre senaste åren har haft stor positiv påverkan på barnen. De har lättare att få rörelsebehovet mättat, de kan själva komma åt mer saker inne på förskolan och får på så sätt större inflytande. Dessutom får de rejäl träning av grovmotoriken, såväl inne som ute.

– Vi har en väldigt stor och bra skogsbaserad gård där det finns gott om stubbar att hoppa på. Där går det förstås att göra mycket. Men eftersom vi bara är ute en gång om dagen kan det vara svårt att få till tillräckligt med rörelse. Framför allt under vintern när barnen har mycket kläder på sig ute. Därför tycker vi att det är viktigt att röra sig inomhus också, säger Sara Krokström.

Att låta barnen klättra omkring fritt på hyllor och bord kanske låter farligt, men föräldrarna är väl införstådda med förskolans arbetssätt.

– Det är klart att någon kan ramla och få en liten bula eller ett blåmärke ibland men det blir inga höga fall eftersom allt här är så lågt. Vi har en väldigt bra dialog med föräldrarna. Det har aldrig varit några problem att förklara att vi har byggt en hinderbana och att någon har slagit sig. Föräldrarna vet att vi gillar när barnen får röra på sig och klättra på saker och jag tror att de också ser vinsterna med det.

Även om möjligheten att röra på sig finns inbyggd i miljön och alltid är tillgänglig försöker personalen se till att det blir någon typ av organiserad rörelseaktivitet inomhus varje dag.

Foto: Linus Meyer

– Det kan vara yoga, dans eller kanske att vi bygger en hinderbana. Vissa har ett stort rörelsebehov och då blir det bara jobbigt om man har tänkt sig att sitta och pyssla men alla springer runt. När vi ser att barnen behöver röra på sig hittar vi på något.

När Sara Krokström sätter på barnens favoritmusik och vrider upp volymen överger barnen böcker, pyssel och pussel och annat de håller på med för stunden och rör sig kvickt in mot ”blå rummet”.

Personalen plockar fram och delar ut små lampor och band i olika färger som barnen kan använda i dansen. Sedan dansar de allihop tillsammans. Efter ett tag tröttnar några och går i väg och bläddrar i böckerna i en annan del av lokalen. Men vissa stannar kvar under flera låtar och får sig en riktig genomkörare. Till slut har alla fått sitt behov mättat.

Det blå rummet var tidigare bara ett vilorum, och stod outnyttjat under stora delar av dagarna. Nu har det byggts om och används också som rörelserum. Så länge ingen vilar här är det fritt fram att springa, rulla och studsa omkring hur mycket man vill. I rummet finns även inbyggda nivåskillnader, en liten trappa och en orm som barnen kan träna balans på för att utmana motoriken.

– I det andra rummet vill vi ibland ha det lugnare, om vi håller på och målar eller så. Om några behöver röra på sig då kan vi be dem att gå hit och springa av sig, säger Sara Krokström, och hämtar andan efter dansen.

– Att behöva höja rösten för att någon springer inomhus är det tråkigaste som finns.