Far och flyg med fysik

– Vi gillar sådant som verkar krångligt, som vi inte har några självklara svar på, utan måste utforska för att förstå, säger Hanna Vretblom. Foto: Malin Grönborg

– Känner ni vilken härlig vind!

Vintermorgon i Umeå. Den uppåtgående solen speglar sig i älven och möts av en isande västanvind, men förskolläraren Hanna Vretblom är nöjd. Det är barnen och den övriga personalen från avdelning Fjädern på Uvens förskola också. För efter veckor av stiltje är dagens blåst just vad de längtat efter.

Hanna Vretblom plockar upp det ena pappersflygplanet efter det andra ur en påse och delar ut dem. Planen, som grupp­en tillverkade i går, är lite olika både till form, storlek och material och barnen har teorier om hur detta kommer att påverka flygförmågan. Kellie är säker på sin sak:

Föräldrar har berättat att deras barn börjat använda ord som hovra och anfallsvinkel.

– De tunna kan flyga bättre och de stora kan flyga jättemycket.

Hon och de andra sprider ut sig på det frostnupna gräset med sina plan i nävarna. Några barn har också ”flygande mattor”, det vill säga silkespappersbitar. Förtjusningen, uttryckt i tjut och skratt, är uppenbar när de märker hur vinden genast tar tag i ”mattorna” så de flyger iväg med en hisklig fart.

Planen, däremot, beter sig på olika vis. En del störtdyker, andra seglar en stund och landar sedan mjukt.

Personalen går runt och tittar, men provar också sina egna plan och diskuterar flygmetoder med barnen. Har det betydelse varifrån vinden kommer, går det bättre om man tar sats nerför kullen?

Foto: Malin Grönborg

Så småningom samlas gruppen igen, för att sammanfatta.

– Silkespappret flög jättejättejättejätte­långt, men ritpappret var väldigt dåligt, säger Astrid medan Adam konstaterar att hans plan flög långt när han kastade det uppåt.

– Mitt gjorde en kullerbytta i luften, säger Vidar och förklarar att han åstadkom detta genom att kasta det mot vinden.

Barnen beskriver hur plan och mattor betett sig med ord som ”sväva”, ”singla” och ”virvla”, ord som numera ingår i deras vardagsvokabulär. Dagens flygövning ingår nämligen i ett arbetssätt där naturvetenskap kopplas ihop med ord, närmare bestämt verb.

Det hela började med att förskolläraren Eva Persson gick Förskollärarlyftet i naturvetenskap och teknik. Hon och kollegorna på Uven tyckte de hade för grunda kunskaper, i framför allt kemi och fysik, för att uppnå läroplanens mål.

Strax intill Uvens förskola låg Idéan, Umeå kommuns pedagogiska utvecklingscentrum. När de fick nys om att Eva Persson gått kursen kopplade de ihop henne med ett forskningsprojekt på Umeå universitet, som gick ut på att förskolor som jobbade med naturvetenskap, i stället för att arbeta med teman kring substantiv som ”skog” och ”vatten”, skulle prova att utgå från verb. Tanken är, att verb gör ämnena fysik och kemi mer lättillgängliga. Kemiord kan vara sådana som har med möten mellan material att göra som ”fastna”, ”smälta”, medan rörelseverb som ”snurra”, ”falla”, ”forsa” går att koppla till fysikämnet.

Eva Persson och hennes kollegor fick en lång lista med verb.

– Först kändes det märkligt och abstrakt, men vi insåg ganska snabbt att det satte fokus på görandet. Det blev lättare att undersöka saker tillsammans med barnen om vi utgick från verb, särskilt sådana verb som man kan undersöka med kroppen.

Avdelning Fjädern, där Uvens 4–5-åringar går, började med orden snurra, virvla och rulla.

– Men vi märkte att det var för mycket. Vi blev helt snurriga och barnen hade svårt att fokusera. Så då valde vi bara ”rulla”, säger Hanna Vretblom.

– Då tände barnen till, säger Eva Persson. Det var så mycket kraft och rörelse i det ordet och det fanns så mycket att utforska.

I två hela terminer rullades barn, vuxna och prylar på avdelning Fjädern, och den ena frågan gav nästa. Hur är det att rulla uppför jämfört med nedför? Vad händer om man rullar själv och om man ger fart? Varför rullar olika saker och personer olika fort?

– Alla rullade på olika sätt. Det satte i gång väldigt intressanta diskussioner, för alla hade sin egen upplevelse, säger Hanna Vretblom.

Foto: Malin Grönborg

Och eftersom de hade bestämt sig för att försöka få med alla sinnen, stannade de inte vid känslan, utan funderade också över hur det ser ut när man rullar och hur det kan låta.

– Vi lyssnade mycket på de olika ljuden när vi rullade i snö, säger Eva Persson.

– Men vi hann inte till lukt och smak. Det hade ju varit jätteintressant att ta reda på om man kan känna lukten på ”rulla”.

Året därpå tog de sig an verbet ”virvla” och nu är det alltså ”flyga” som gäller.

Även de två andra avdelningarna på Uven, för 1–2-åringar och 2–4-åringar, har jobbat med verb kopplat till naturkunskap under de här åren, men med andra ord, bland annat ”smälta”, ”absorbera” och ”låta”. I år kör alla tre avdelningar ”flyga”.

– Med de yngre barnen blir det förstås på ett annat sätt. De får jobba långsammare. Men det funkar, och de barnen är fenomenala på de fysiska bitarna, säger Eva Persson.

Tre dagar per vecka är särskilt vikta åt ordet. På tisdagar reflekterar gruppen tillsammans kring det, lägger fram hypoteser, tittar på bilder och filmer, läser böcker, skapar. På onsdagar prövas idéerna vid området vid älven, och på torsdagar går de igenom vad pedagogerna skrivit på förskolans blogg om veckans arbete.

Under terminen med verbet ”flyga” har gruppen funderat på olika flygsätt. Hur flyger flygplan och helikoptrar, superhjältar och spöken, olika sorters fåglar och andra flygfän? De har också reflekterat kring kraft, luft och vind, högt och lågt, start och landning, storlek, vilket i sin tur lett till att de kommit in på begrepp och ord som ”roder”, ”propeller”, ”tyngdkraft”, ”stabilitet”. Både fysik och språk, alltså.

Sedan språkforskaren Ulla Damber kopplades ihop med förskolan, har pedagogerna börjat tänka extra mycket på att vidga barnens – och sina egna – ordförråd. Vilket gett resultat.

– Föräldrar har berättat att deras barn börjat använda ord som ”hovra” och ”anfallsvinkel”, säger Eva Persson med ett leende.

Att följa beskrivningar i flera led är en annan sak som barnen fått öva på i och med verbprojekten. Som i tisdags, då de via appen How to make an aeroplane fick instruktioner i hur man steg för steg viker ett pappersplan.

Digital teknik är över huvud taget till stor hjälp i arbetet med verben, säger de två förskollärarna och pekar på möjligheten att blogga, göra inspelningar och filmer med mera.

Ambitionen är också att jobba estetiskt med temaorden. Bild känns själv­klart att involvera, genom att rita och måla, jobba med lera och så vidare. Men det finns ju andra estetiska uttrycksformer. I höstas gjorde de en dramalek då barnen fick tänka ut något som kunde flyga och som de ville bli förtrollade till. När de hade blåst in sin önskning i en magisk burk blev de förtrollade.

– Sedan lekte vi rätt länge tillsammans, säger Eva Persson. Hon hoppas också kunna skapa ”flygamusik” tillsammans med barnen, för att kunna fundera över hur musiken inverkar på rörelserna.

Efter att de har börjat jobba med verben har pedagogerna på Uven ändrat sitt förhållningssätt till barnen. Det har gjort arbetet mer lustfyllt, eftersom det gör att de själva lär sig nya saker varje dag.

– Vi ställer öppna frågor, i stället för sådana som barnen förstår att vi har svar på, och försöker att hela tiden titta på vad de faktiskt gör, i stället för att kliva in och göra egna bedömningar, säger Hanna Vretblom.

Det tog ett tag att implementera det nya förhållningssättet, inte minst hos barnen.

– Men nu har de förstått att vi faktiskt vill veta. Vi undersöker saker och prövar tankar tillsammans med dem.

Under virvlaterminen utvecklade förskollärarna också konsten att göra medvetna feltolkningar.

– Det var förlösande!

Barnen blev tvungna att argumentera och utveckla sina sätt att förklara saker.

– Det är precis dit vi vill komma. Samtidigt är vi fortfarande tydliga vuxna. Det är vi som leder arbetet, men barnen fyller det med innehåll, säger Hanna Vretblom.

– Vi har nog till och med blivit ännu tydligare, säger Eva Persson.