En gård där allt kan hända

Färg och form piggar upp.
Foto: Staffan Claesson

Förra våren gick det mesta i samma gråbruna skala ute på gården. Temperaturen kämpade för att komma över tio-strecket. De stora tomma ytorna av dött gräs gjorde ingen glad. Gammalt grus täckte asfalten och påminde om att snön precis smält undan. I sandlådan låg ett övergivet träskepp där det sällan var någon som lekte.

Vi märker att de delar upp sig mer än tidigare.

Enkäter till både medarbetare och vårdnadshavare vittnade om samma sak. I barnobservationerna syntes det också. Almunge förskolas gård var i stort behov av förändring. Gården upplevdes som trist och fattig på utmaningar. Många föräldrar och anställda oroade sig också över den branta stenhällen där de yngre barnen gärna klättrade omkring trots att det nog egentligen inte alls var särskilt lämpligt.

I personalgruppen bestämde de sig för göra något åt saken. Förskolläraren Sara Sörell blev en av de drivande i projektet, som i demokratisk anda började med att personalen frågade barnen vad de tyckte om gården.

Lena Berggren-Holm hjälper barnen att fylla hinkar med föremål och kolla vilken som är tyngst.
Foto: Staffan Claesson

– Vi lät barnen gå ut två åt gången och ta bilder på gården. Sedan satte de upp bilderna på en vägg, antingen intill en glad eller en ledsen smiley, beroende på om de tyckte att just den delen av gården var rolig eller inte, säger Sara Sörell.

Några dagar senare höll de så kallade barnråd, där barnen i större grupper fick svara på frågor om gården. Utemiljöerna diskuterades samtidigt flitigt även bland personalen.

– Det blev väldigt tydligt att barnen tyckte att det fanns för lite att göra. I våra observationer kunde vi också se att det ledde till att alla mest sprang omkring på de tomma ytorna, eller höll sig intill buskarna i hörnen. De rörde sig som en enhet och var aldrig riktigt utspridda över hela gården, säger Sara Sörell.

På barnens önskelistor fanns en del som inte gick att uppfylla. Det var förstås svårt för personalen att ordna en studsmatta eller en tre meter hög rutschkana. Men de kämpade ändå för att få till som mycket som möjligt av det barnen ville ha, berättar Sara Sörell.

– Bland annat nämnde de många saker vi hade inomhus som de gärna skulle vilja ha ute också. Det hade vi aldrig tänkt på tidigare, men nu finns leksaksdjur utklädningskläder och även en del böcker utomhus.

En annan sak som de upptäckte ganska snabbt var att barnen gärna ville ha möjligheter att gömma sig. Kojor, eller tält där de kunde hitta skugga, dra sig undan eller bara sitta ner och spela ett spel var eftertraktat. Barnen uttryckte också en önskan om att få bygga mer och ville gärna få in fler färger på gården.

Barnen har blivit mer självständiga på den nya gården och hittar snabbt nya saker att göra. I uteköket lagar några av barnen grus-pannkakor.
Foto: Staffan Claesson

Även personalen såg utrymme för förbättring. Det största problemet ur deras perspektiv var hur gården och grupperna delades upp. På förskolan finns två stycken 1–5-avdelningar, med ungefär 35 barn vardera, som tidigare hade varsin halva av gården. Det ledde till att de äldre barnen ofta hamnade i kläm. De fick inte den utmaningen de behövde. Personalens uppmärksamhet hamnade oftast hos de yngsta, och gården behövde även alltid anpassas för att fungera för dem.

Personalen ville ha möjlighet att jobba mer aktivt med de äldre och utmana deras motorik på ett bra sätt. Dessutom fanns ju ”berget” på ena sidan, där de yngre barnen helst inte skulle vara. I stället blev det bestämt att gården framöver skulle delas upp efter ålder. 4–5-åringarna från båda avdelningarna fick den ena halvan, och 1–3-åringarna den andra.

En varm vårdag ett knappt år efter att omgörningen på gården påbörjades är det inte mycket som är sig likt. De tomma gräsytorna är nu fyllda av kojor och på asfalten finns motorikbanor som barnen själva varit med och målat upp. Den gamla gungställningen – där det förut ofta uppstod konflikter – har blivit ett stort tält. Ovanför stenhällen – där det aldrig var någon som lekte tidigare – har några av de äldre byggt upp en egen balansbana.

I sandlådan intill det bortglömda skeppet, som målats i rosa, svart och grått, håller ett helt gäng av de äldre barnen på att gräva. Personalen har precis börjat bära fram pallkragarna som de allihop snart ska plantera ut förodlade potatisar och morötter i.

Sara Sörell blickar nöjt ut över det som de åstadkommit. Trots stora förändringar har de inte behövt tömma plånboken. Med små medel har de tillsammans lyckats utveckla gården till något helt annat än vad den var tidigare. Tyg, färg, pallkragar och lastpallar har räckt väldigt långt. Dessutom hade de lite tur. En av de anställda bestämde sig nämligen för att renovera sitt kök under förra året och tog med den gamla diskbänken till förskolan.

– Inget av det vi har gjort har kostat speciellt mycket, det gick några tusenlappar på ett par bänkar i trä som vi har köpt in. Resten har vi kunnat göra med bara färg, eller sådant vi fått eller redan haft, säger hon.

Barnen använder gården på ett helt annat sätt i dag än för bara ett år sedan.

– Vi märker att de delar upp sig mer än tidigare, vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom vi skapat flera skilda ytor. Sedan har vi märkt att en så enkel sak som att måla färg på alla våra träsaker gett dem ett helt nytt liv. Barnen ville aldrig leka i skeppet förut, men nu är de där hela tiden.

En oväntad vinst i omgörningen blev att alla på hela förskolan kommit närmare varandra. Sammanhållningen har blivit starkare, bland både barn och personal. Även bland föräldrarna går det att märka av en trygghet som inte fanns tidigare.

– Förut stod de och letade efter den i personalen som de hade störst förtroende för, men de gör de inte längre. Alla är mycket tryggare med varandra, det blev en effekt vi inte tänkt på.

Förändringarna har gjort det mesta bättre och personalen har lärt sig en hel del genom projektet. Ändå tror Sara Sörell att det fortfarande finns mycket som går att utveckla. Numera har de inplanerade möten om gården där de diskuterar underhåll och hur nya barngrupper upplever miljöerna.

– Ett sådant möte hade vi senast i går, då satt vi och brainstormade och kom på en massa idéer om vad vi vill göra framöver. Visst diskuterade vi även sådant tidigare, men det har blivit mer konkret och återkommande, säger hon.