Det gäller att vara lyhörd

Under förra året fanns det ett barn på Klöverns förskola i Trelleborg som vägrade att ta på sig reflexvästen varje gång gruppen skulle gå på utflykt. I ett annat sammanhang, på en annan förskola, skulle det ha kunna tolkats som trots och en form av utvecklingsfas som barnet behövde lotsas förbi genom att få motargumentation. Men på Klöverns förskola försöker pedagogerna hela tiden medvetet vara lyhörda och öppna inför barnen och deras reaktioner. Därför valde man att låta just det här barnet slippa västen. För det skulle kunna vara så att flickan hade minnen från att ha suttit i båt över Medelhavet och att den där västen väckte dem till liv.

För oss är det en utmaning och en ynnest att inte veta vad som är vad. Det finns inga färdiga manualer utan vi måste försöka möta varje barn precis som han eller hon är.

– Men det vet vi inte. Oftast är det just så, att vi inte vet särskilt mycket om vad barnet har upplevt. Det tar tid och krävs förtroende innan såväl barn som föräldrar orkar berätta. Dessutom är kanske minnena alltför svåra och färska, min erfarenhet är att det är lättare att prata när man landat lite i sitt nya hemland. Fast trauman behöver inte handla om flykt och krig, sådana upplevelser kan ju lika gärna finnas hos ett barn som är fött i Sverige men exempelvis upplevt våld i hemmet, säger Rebecca Lindberg som är specialpedagog på Klöverns förskola.

Men det är alltså inte förskolans uppgift att analysera och kartlägga orsakerna, menar hon. Det viktiga är att personalen ser barnet och är vaksam på traumarelaterade reaktioner och försöker möta dem.

Specialpedagog Rebecca Lindberg observerar ibland verksamheten för att ge personalen verktyg att komma vidare. Foto: André De Loisted

– Det handlar om att släppa prestigen och jobba med sin egen totala närvaro. I förskolans värld vet vi sällan vad som är vad än. Många reaktioner vid posttraumatisk stress, liknar beteenden som i stället kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Barnet kan vara utåtagerande, ha svårt att affektreglera och ha koncentrationssvårigheter, säger Rebecca Lindberg. Eller så är barnet inåtvänt, passivt och vill inte leka.

– För oss är det både en utmaning och en ynnest att inte veta vad som är vad. Det finns inga färdiga manualer utan vi måste försöka möta varje barn precis som han eller hon är.

Rebecca Lindberg har hand om ytterligare två förskolor i liknande socioekonomiskt resurssvaga bostadsområden som här runt Klövern. Vi sitter på hennes kontor som ligger mitt emellan avdelningarna. Här landar hon ibland, men ofta är hon ute på de andra förskolorna också. Hennes roll är att finnas tillgänglig när personalen behöver henne, mötena sker nästan alltid på personalens eget initiativ.

– Ibland är jag med och observerar i verksamheten för att få en bättre bild. Och när jag jobbar med en specifik situation vill jag helst göra det med ett helt arbetslag. Det ger mycket mer än att möta en enskild pedagog.

Klöverns lokaler är inrymda på bottenplanet i ett hyreshus och överallt i miljön syns tydliga spår av försök att kommunicera på flera olika sätt: genom bilder, tecken, färger, former och sensoriskt material. Det är verktyg som kan hjälpa de nyanlända barnen som ännu inte behärskar svenska, men ger också en mer tillgänglig miljö för barn med särskilda behov.

– Vi måste vara flexibla, utgå ifrån att allt inte behöver vara på ett visst sätt, säger förskolläraren Malin Brage. Foto: André De Loisted

Förskollärarna Annika Frykholm och Malin Brage tittar in och bekräftar vad Rebecca Lindberg säger. De berättar att de har mött barn som rusat in i skräck när flygplan passerat över förskolan och barn som antingen knappt vågat röra maten när det blivit dags för lunch, eller i stället vräkt i sig den.

– Det kan ha handlat om rädsla för att maten inte ska räcka, eller tro att det kommer dröja mycket länge innan de får en måltid igen. Men sådant är ju ofta övergående och ordnar upp sig när barnet har blivit tryggt. Vår inställning är att vi måste välja våra konflikter. Vi måste vara flexibla, utgå ifrån att allt inte behöver vara på ett visst sätt och att det förändras hela tiden utifrån vilka barn vi har, säger Malin Brage.

Det är utmanande. För ibland hinner personalen inte lära känna barnen särskilt länge innan de flyttar vidare. Och det kommer ofta nya barn till verksamheten, under hela läsåret. Därför har de jobbat särskilt aktivt med att ändå försöka skapa nära relationer.

– Hela verksamheten bygger på ett relationellt förhållningssätt, säger Rebecca Lindberg.

För två år sedan började personalen arbeta med att låta en i personalgruppen ha extra ansvar för att vara uppmärksam och lyhörd för ett enskilt barns signaler. Det är en fördjupad relation med ursprung i anknytningsteorin, förklarar Rebecca Lindberg.

– Det handlar om att det finns en vuxen som hela tiden står kvar, alltid har tid och finns till hands vilka situationer som än uppstår. Vi använder det just för de barn som vi tror kan ha en vinst i att få en fördjupad relation med en vuxen.

Om vi inte skapar trygghet runt det barn som har särskilda behov av någon form så på­verkar det resten av gruppen.

Men det har inte varit helt lätt att införa i organisationen. För upplägget leder till att det blir mer att göra för övrig personal med resten av barngruppen. I slutändan har alla ändå varit överens om det inte finns någon bättre lösning, säger Annika Frykholm.

– Om vi inte skapar trygghet runt det barn som har särskilda behov av någon form så påverkar det resten av gruppen. Fungerar det inte runt ett barn, fungerar ingenting.

Annika Frykholm vet vad hon pratar om för hon har flera gånger varit just den där extra ansvariga vuxna som står kvar, oavsett vad som händer. Den som ibland har behövt gå in till Rebecca Lindberg och få prata av sig om vilken enorm utmaning det är. Men ändå har hittat styrka i att fortsätta efter att någon har lyssnat och gett henne bekräftelse på att det hon gör är rätt.

På Klöverns förskola är närvaro i mötet med barnen viktig. När Annika Frykholm läser för barnen finns inget annat. Foto: André De Loisted

– Det finns barn vars enda erfarenhet är att efter en konflikt så försvinner människor, då slutar man att vara älskad. Det tar lång tid att våga lita på att någon finns där oavsett vad som händer. Som förskollärare kan det ibland kännas som om ingenting händer, att det går väldigt långsamt fram. Men så hjälper Rebecca och andra kollegor mig att se att jo, det går framåt ändå.

Och på Klövern är det helt okej att sitta med ett barn i knät i 40 minuter i sträck om så skulle behövas. Eller att låta ett barn använda upp alla de där finaste dyra pärlorna till att trä sju halsband varje dag.

– Vår inställning är att vi inte har material för att det ska samlas på lager. Hittar ett barn sin kreativitet och sitt lugn just av att trä halsband efter halsband, då måste han eller hon få göra det, säger Malin Brage.

För upprepning är ofta betryggande i tillvaron för det barn som kan ha kaotiska minnen i bagaget. Och när så mycket går åt till att försöka leva med det traumatiska kan det vara svårt att närma sig andra barn. På Klöverns förskola har man därför just inlett ett projekt som utgår från konceptet Rätt att leka.

– Det handlar om att få ett tryggt sammanhang där man kan bli inkluderad. Att äntligen kunna få leka tillsammans med andra barn kan vara väldigt läkande, säger Rebecca Lindberg.