Den analoga ­föräldrarörelsen

Tove Blomgren och Liva Lager jobbar digitalt – och vill skydda sina barn från digitalisering i förskolan.
Foto: Johan Strindberg

När Sam föddes för fem år sedan reflekterade Tove Blomgren inte så mycket över att låta honom utforska skärmar. Men ju mer han använde dem, desto mer fundersam blev hon.

– Jag kunde se hur han sögs in i det, och det blev allt svårare att ta skärmen ifrån honom. Jag kände instinktivt att det inte var bra och att skärmen skapade ett mer-begär som ofta ledde till konflikter, säger hon.

Så hon började läsa på. Och ju mer hon läste, desto mer övertygad blev hon om det viktiga i att begränsa skärmtillgången för sonen.

Vi vet hur branschen ser ut och hur appar och spel medvetet designas för att manipulera.

Hon är inte ensam.

– När vi letat efter förskola åt Flynn har en av de första frågorna varit: ”Hur hanterar ni digitaliseringen?” säger Liva Lager, och fortsätter:

– Vi har medvetet valt en förskola med mer restriktiva regler.

Liva och Tove är kollegor och båda är föräldralediga med var sin son på tio månader, Flynn och Isak. Ingen av dem kan på något vis beskrivas som teknikfientlig. Tvärtom, båda har gjort digitala karriärer. Liva är Business Developer och Tove är Creative Director på den digitala designbyrån Doberman. Kanske är det just för att de är så insatta i hur branschen fungerar som de vänder sig mot utvecklingen med barns digitalisering.

– Vi vet ju hur branschen ser ut och hur spel och appar medvetet designas för att manipulera hjärnan och skapa ett ha-begär som gör att man fortsätter. Det är som att hjärnan blir kapad, säger Liva.

Elza Dunkels forskar om barn och internet.
Foto: Lasse Burell

– Man kan ju bara gå till sig själv. Vi vuxna har många gånger svårt att kontrollera vårt mobilanvändande och många appar är byggda för att trigga våra belöningssystem. Det vill man ju inte utsätta en växande hjärna för, säger Tove, som även är talesperson i Sverige för Time Well Spent, ett nätverk som startades i Silicon Valley för två år sedan av den tidigare Google-medarbetaren Tristan Harris. Nätverket vill motverka digitala tjänster som syftar till att göra användaren beroende och inspirera tech-branschen till att ta större ansvar för hur deras digitala tjänster faktiskt påverkar användarna.

Det är också i Silicon Valley som begreppet low-tech parenting myntats. Det handlar om att hålla sina barn borta från skärmar så länge som möjligt och om valet att sätta sina barn i förskolor och skolor med en analog inlärningsmiljö. Föregångare är bland andra Bill Gates, som inte gav sina barn mobiltelefoner förrän de var tonåringar, och Steve Jobs, som i en intervju sa att han inte skulle låta sina egna barn använda Ipads.

Low-tech parenting bygger på att fördelarna med skärmar som inlärningsverktyg är överdrivna och att riskerna för försämrad utveckling och direkt missbruk är för höga för att ignoreras.  Det finns forskning som pekar i denna riktning även om den inte är entydig. Bland annat visade en global studie från OECD i våras att lärosystem som investerat stora summor i datorer inte belönats med bättre resultat i läsförståelse eller matematik när det kommer till PISA-tester.

I våras kom även WHO ut med riktlinjer som avrådde från att över huvud taget låta barn under två år använda skärmar. Rapporten fick stort genomslag men också en del kritik.

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet med lång forskningsbakgrund om barn och internet, påpekar att rekommendationen egentligen inte handlade om skärmtid i sig, utan om att stillasittande kan leda till övervikt och minskad social interaktion där skärmar pekades ut som boven i dramat.

– Det blev en tacksam vinkel, men WHO påpekar också att barn är fastspända för mycket i vagnar och att även det är en riskfaktor, och det såg vi inte en enda rubrik om. Det finns inget stöd i forskningen för att skärmar är orsaken till att människor rör sig mindre, säger hon.

Att senarelägga skärmanvändandet ser hon heller inga fördelar med.

– Vi är djupt inne i digitaliseringen och framtiden kommer inte att utvisa om det är en bra idé eller inte. Digitaliseringen är här, det går inte att undvika. Visst finns det risker, men här handlar det om att ta reda på hur man hanterar det på rätt sätt. Att lära ut ett kritiskt förhållningssätt som man tränar på redan från start och har med sig från förskoleålder är ett sätt att skapa nätvana barn som blir trygga med internet, säger hon.

Starka känslor har dock väckts i samband med den nya Läroplanen för Förskolan som från och med första juli gör digitala verktyg till en obligatorisk del av undervisningen.

– Sedan jag blev mamma tänker jag mycket mer på vad som påverkar barn och det finns ingen forskning som entydigt visar att det skulle vara bra att introducera skärmar tidigt, det finns helt enkelt ingenting som stödjer det, säger Liva Lager.

Hon menar att man givet den osäkerhet som finns kanske skulle vara mer restriktiv.

– Det ställer också krav på förskollärare med risken att barn blir sittande med skärmar på bekostnad av lek och interaktion med andra.

Nu är ju inte tanken att skärmar ska ersätta duktiga pedagoger men det finns en oro att nedskärningar och budgetkrav kan leda till att skärmar blir ett sätt att spara pengar på barnen.

Tove drar en liknelse till godis och sötsaker. Många föräldrar vill inte att deras barn ska få socker på förskolan utan vill själva kontrollera och styra sina barns sockerätande.

– Skärmar skulle också kunna vara något som man överlåter till föräldrarna att besluta om när och hur man anser sitt barn moget. Jag tycker förskolan skulle kunna vara en fristad från digitala verktyg.