De osynliga barnen

Utklädningskläderna hänger och väntar på krokarna, pusslen ligger prydligt i hyllorna och byggblocken likaså. Den runda mattan är tom, rummet är tyst.

Någonstans utifrån hörs en dörr slå igen. Förskolläraren Ann-Sofie Johansson noterar det.

– Många av våra barn här är oerhört känsliga för ljud, som den där dörren där ute. De är väldigt uppmärksamma.

Vi vill vara en fristad, ge barnen lugn och ro och möjligheter att utvecklas.

Barnen hon pratar om har inte kommit för dagen och lagom tills att de gör det ska jag redan ha gått härifrån, för det här är ingen vanlig förskola utan en barnverksamhet knuten till det skyddade boendet som drivs av organisationen Alla kvinnors hus.

– Jag har jobbat i drygt 20 år i för­- skolan. I dag tänker jag att jag måste ha mött de här barnen tidigare, säger Ann-Sofie Johansson. Foto: Anna Simonsson

Vid krokarna i hallen hänger inga namn, inga fotografier. Barnen här har gemensamt att deras mammor flytt från våld i hemmet och blivit placerade i skyddat boende av socialtjänsten. I väntan. På ett annat liv, en normalare och tryggare tillvaro – förhoppningsvis.

Förra året tog de emot 69 barn i åldern 0–6 år och Ann-Sofie Johansson, som tidigare arbetat många år i förskolan, beskriver en verksamhet i ständig inskolning. Där hon och hennes kollega får utgöra navet.

– Vi måste vara dem som sätter rutinerna eftersom barngruppen skiftar hela tiden.

Alla barnen har abrupt ryckts upp ur vardagen, från sitt hem, sina kompisar och sin förskola.

Hon gör en svepande gest med händerna, inte uppgiven, snarare ett sorgset konstaterande.

– Jag vet att alla haft det svårt.

Att många tenderar att vara ljudkänsliga hänger ihop med vad de upplevt. För även om en del av dem inte exponerats direkt för våldet och är rätt opåverkade, har andra sett desto mer. Hur mamma blir hotad och slagen, till exempel. En del barn har gått emellan för att rädda sin mamma, eller utvecklat strategier för att blidka pappan.

– Jag hade en liten flicka som var så traumatiserad när hon kom hit att hon satt och gungade på stolen och bara lät.

Flickan tyckte om att trycka en bit play-doh i handen och sökte sig ständigt nära Ann-Sofie Johansson eller kollegan. I takt med att veckorna blev till månader blev hon successivt tryggare.

– Sedan kom språkutvecklingen och lekförmågan!

Just språk och samspel är två saker förskollärarna arbetar extra mycket med här.

– Många barn har haft så fullt upp med att ha koll på att allt är okej att det har hämmat dem i deras utveckling och i språket.

Foto: Anna Simonsson

Som exempel nämner hon en pojke som inte hade något språk när han kom som treåring.

– Han var helt tyst.

Tystnaden tycks omge dessa barn – ingen vet ens exakt hur många de är i Sverige. När mamman blir placerad i skyddat boende av socialtjänsten följer barnen med som ett slags ”extra packning”, konstaterar Ann-Sofie Johansson.

Hon reser sig, försvinner iväg för att komma tillbaka med en bok hon placerar på det låga bordet mellan oss.

Det är en ny statlig offentlig utredning, en SOU, med titeln Ett fönster av möjligheter.

Hon stryker över den med handen.

Den här, den hoppas hon på. I den föreslås bland annat att barnrättsperspektivet ska stärkas och att alla skyddade boenden ska kvalitetssäkras.

I dag kan de skyddade boendena se ut lite hur som helst – det kan vara ett hotellrum, en lägenhet bemannad med en eller ett par volontärer, eller en verksamhet som Alla kvinnors hus i Stockholm, som varit igång i 40 år och har många extra funktioner – såsom barnverksamheten där två förskollärare arbetar och en dagverksamhet för skolbarnen och mammorna.

Det finns alltså inga nationella riktlinjer för hur barnen ska tas emot och stöttas. Barnen är inte heller egna rättssubjekt och får därmed inte heller rätt till de olika stödinsatser som brottsoffer annars kan få.

Tycker du att de här barnen får tillräckligt stöd i dag?

Svaret kommer snabbt, utan tvekan:

Ingen vet exakt hur många barn som lever i skyddat boende – Socialstyrelsen uppskattar att det handlar om cirka 3 000 barn per år. Foto: Anna Simonsson

– Nej.

Den som är allra mest sårbar pressar en bit play-doh i handen. Andra sluter sig likt musslor.

Några är på helspänn.

– En pojke som kom hit rörde sig bara längs väggarna, han ville ha ryggen fri.

Vid samlingen brukade han lägga sig ner på rygg på mattan, tills de kom på att han kunde få sitta mot en vägg, berättar Ann-Sofie Johansson.

De försöker tänka på att möblera för trygghet och skapa en så lugn miljö som möjligt. Bland annat försöker de hålla gruppen liten, med cirka åtta barn på plats åt gången. När det är många barn i boendet delar de upp dagen i två pass för att kunna ta emot alla på ett bra sätt. På musikspelaren spelar de ”spa-musik” på låg volym – något hon aldrig haft där hon arbetat tidigare. Och hon tänker sig noga för innan hon höjer rösten.

Att erbjuda roliga aktiviteter och följa barnens intresse är andra sätt att skapa trygghet och delaktighet bland barnen.

– Vi vill vara en fristad, ge barnen lugn och ro och möjligheter att utvecklas.

Hon är tydlig med sitt fokus: Hon är här och nu. Andra personer på boendet stöttar barnen på flera sätt, bland annat genom att ha stödsamtal med dem om vad de upplevt.

– Jag tycker att det är fantastiskt att barnen kan göra sådana framsteg som de gör på kort tid. Jag gör skillnad här, jag känner det.

Överlag har de gjort reflektionen att många barn liksom ”suger åt sig” förskollärarna.

– Konstigt nog har barnen här lätt för att bli inskolade. De är orädda och lite gräns­lösa. De kan ge oss kramar med en gång.

Mamman har inte sällan en dålig anknytning till barnen – hon är utmattad, avstängd. Ibland så pass att hon inte svarar mot barnets tydliga signal på att få en kram vid avsked eller återseende.

Foto: Anna Simonsson

– Många gånger behöver mamma och barn lära känna varandra på nytt, utan rädsla.

Därför arbetar förskollärarna med att försöka stötta anknytningen, men om det inte går gör de en orosanmälan för att familjen ska få det stöd de behöver.

Något Ann-Sofie Johansson tror kan vara bra för fler att känna till är att barns reaktioner på våld kan skilja sig från en individ till en annan – när någon blir utåtagerande blir en annan tyst och följsam.

– Jag har jobbat i drygt 20 år i förskolan. I dag tänker jag att jag måste ha mött de här barnen tidigare. De har funnits där, men jag slogs aldrig av att våld skulle kunna ha varit orsaken till deras problem.

Vad skulle du göra annorlunda i förskolan om du visste det du vet nu?

– Jag skulle göra fler orosanmälningar. Vi behöver våga se dem, för om vi inte gör det får de ingen hjälp.

Har man barn som inte fungerar i gruppen som man skulle kunna förvänta sig, har svårt med relationer, är oroliga eller utåtagerande, inte har språket, har magont eller hög frånvaro bör man ha ett öppet sinne för och en medvetenhet om att våld hemma kan ligga bakom de svårigheter hon eller han uppvisar.

Vet du vart barnen tar vägen när de lämnar Alla kvinnors hus?

Hon skakar på huvudet.

Foto: Anna Simonsson

– Jag vill inte veta det heller. De ska starta ett nytt liv, säger hon först bestämt.

Så tittar hon uppåt taket till, suckar.

– Det är klart, vissa barn undrar man över mer än andra. Vad som hände sedan.

Men hon ser deras uppbrott som viktigt och ofrånkomligt.

– För kvinnorna och barnen är det här en jobbig tid i deras liv, något de helst kommer att vilja glömma. Jag är här och nu och hjälper dem. Sedan går de ut i världen med nya möjligheter.

Hon ger barnen verktyg så att de kan knyta an till nya vänner i förskolan de kommer till. Så att det blir lättare för dem sedan.

– Jag ska vara en vuxen som ser och stöttar barnen. Som ger dem en stund att må bra och ha roligt i, genom att vara närvarande lugn och trygg.

Som tyngst blir arbetet de gånger mamman har ett mycket större behov av hjälp än vad de kan erbjuda. Eller de gånger hon väljer att gå tillbaka hem.

– För då vet man att det kan bli värre.