Barnens ­inspiratör

Grodan Karl-Oskar gömmer sig oftast i Mias ficka men tittar fram när han behövs.
Foto: Linus Meyer

6-åriga Mona Abdul Karim sveper in sitt solsystem i ett brandgult tyg innan hon försiktigt ställer upp det färdiga arbetet i den vita hyllan.

Just den här eftermiddagen är fem- och sexåringarna på Nacka strands förskola fullt sysselsatta med att göra klart sina egna solsystem som de fått skapa i gamla skokartonger. Under det senaste läsåret har gruppen arbetat med tema rymden. Nu håller barnen på med de sista förberedelserna inför morgondagens stora avslutning. Då kommer allas föräldrar på besök och barnen ska få presentera sitt arbete.

Yngre barn har ofta egna ord. Ska det bli någon inkludering måste jag lära mig 14 språk.

Galaxen med barnens solsystem som de jobbat med den senaste tiden är kronan på verket. Målade flirtkulor får symbolisera planeter och i några av skokartongerna går det till och med att se små astronauter. Alla har själva fått bestämma hur just deras system ska se ut.

En kort stund efter att Mia Bergqvist startat upp arbetet svärmar barnen i en ring runt henne.

– Här, kolla på min astronaut!

Det är viktigt att hitta tiden att möta alla barn. Ett barn får en high-five av Mia Bergqvist.
Foto: Linus Meyer

– Mia, kan du hjälpa mig? Jag hittar inte mitt solsystem.

– Jag vill sätta stjärnor här, men då måste jag ha grejer ju!

För en utomstående skulle situationen lätt kunna upplevas som hetsig. Men Mia Bergqvist bemöter varmt och lugnt ett barn i taget. Även de som inte tar kontakt själva hinner hon med.

– Vad tänker du på, Lukas? Känner du dig nöjd?

Under sitt yrkesliv har hon funderat mycket över ledarrollen i förskolan och vad som krävs för att skapa en bra och sammansvetsad grupp där alla känner sig inkluderade. Att barnen, som i fallet med rymdavslutningen, själva får bestämma och känna sig delaktiga i det som händer på förskolan är en viktig ingrediens.

– Delaktigheten är någonting jag lärt mig på vägen och jag tror att jag jobbar mer med det än mina yngre kollegor. Det kräver helt enkelt erfarenhet och träning. Jag vet att om jag släpper gruppen helt så kan jag ro det i land. Men för att våga göra det i den här utsträckningen krävs det att man är trygg och har hittat knepen för att få det att fungera, det här yrket är ett hantverk, säger Mia Bergqvist.

Lika viktigt är det förstås att hon får alla barn att känna sig sedda och bemötta.

– Det kan låta hårt. Men jag brukar säga att det aldrig är fel med en lätt handpåläggning. Om jag bara går förbi ett barn utan att titta på det – kanske för att jag just då har blicken åt ett annat håll – men i stället bara drar lite med fingret på det så känner barnet att Mia ser mig, jag kanske kan lita på henne. Mer behövs oftast inte.

Allt eftersom barnen blir klara med sina solsystem ges de möjligheten att själva bestämma vilken aktivitet de vill hålla på med härnäst. De kan bland annat välja på rollekar, spel och pussel eller bygg och konstruktion. För varje aktivitet finns en egen station. En hörna med ombyten och ett litet kök för rollekar. Hyllor med lego och bord för att lägga pussel.

Varje gång barnen byter aktivitet flyttar de sin bild.
Foto: Linus Meyer

Men innan barnen börjar klä ut sig, pussla eller leka med lego passerar de alla förbi den stora tavlan och flyttar fotografiet på sig själva till rubriken för aktiviteten de valt – en rutin som Mia Bergqvist etablerade tidigt förra hösten när gruppen var ny. Den bidrar till känslan av självständighet, men skapar också en struktur och trygghet i vardagen. Det är en liten del i det omfattande arbete hon varje läsår gör för att skapa en bra gruppkänsla. Här är planeringen avgörande. Utan den går det helt enkelt inte. Mia Bergqvist använder sig av en modell som kallas FIRO för att få en överblick över de olika stegen en grupp ska gå igenom för att fungera bra. Den inledande och kanske mest energikrävande fasen handlar om att alla ska känna att de blir accepterade och hittar en tillhörighet i gruppen.

Direkt i början av höstterminen är hon därför noga med att alla ska känna sig välkomna. Redan första dagen ska de ha en egen hylla och en plats vid bordet och i ringen.

Just den här gruppen, som består av elva barn varav ett är i behov av särskilt stöd, har gått varvet runt i FIRO-modellen och nått fram till det sista steget – samhörighet.

Det märks tydligt när Mia efter ett tag kan släppa gruppen helt en stund och den fortsätter att fungera utan hennes inblandning. Barnen kan leka tillsammans med varandra och är inte oroliga för att be kompisen om hjälp när det behövs.

Hon har jobbat med äldre barn i några år nu, innan dess var hon på en avdelning för yngre barn. Mycket i arbete och förhållningssätt är sig likt, även om just uppstarten med en grupp yngre barn kan vara lite mer utmanande.

– Då måste jag lära mig 14 språk på en vecka för att det ska bli någon inkludering. Annars går det inte. Jag måste till exempel snabbt förstå att omte betyder tomte och inte något annat. Yngre barn har ofta sina egna ord för familjemedlemmar, törst eller andra behov.

På samma sätt som hon planerar för hur gruppen ska fungera ser hon inför varje del i ett projekt till att ha tydliga mål och idéer om hur varje enskilt barn ska kunna uppnå dem.

– Jag har förstått att det inte är så vanligt att man planerar verksamheten på det här sättet, men vi jobbar med inkludering hela tiden. Vet jag vart vi ska blir allt så mycket enklare.

När det är dags att samla ihop gruppen inför mellanmålet behöver inte Mia Bergqvist säga ett ord till barnen. Hon lägger bara ut en blå filt på marken. En signal om att något spännande är på gång. I handen håller hon dessutom ett kuvert. Vad kan det innehålla? Barnen blir nyfikna och sätter sig snabbt i en ring.

Det här är enligt Mia Bergqvist kanske den viktigaste biten för att lyckas med inkludering i vardagen. Ett bra ledarskap. Utan en genomtänkt strategi för hur hon ska agera i olika situationer brister lätt alltihop.

Det är viktigt att hitta tiden att möta alla barn. Ett barn får en high-five av Mia Bergqvist.
Foto: Linus Meyer

– Det viktigaste som ledare i förskolan är att vara entusiastisk och göra saker spännande. Jag har sett många anställda i förskolan som är oengagerade, pratar tråkigt och står upp hela tiden, en meter ovanför barnen. Sedan undrar de varför barngruppen gråter eller inte fungerar.

Själv har hon alltid på sig ett par byxor med knäskydd för att lätt kunna möta barnen på deras nivå. Inkludering handlar i grund och botten om att göra det lustfyllt för alla att lära, anser hon. Den blå filten och kuvertet – som senare visar sig innehålla en fiskdamm där barnen bland annat får träna turtagning och matematik – får barnen att bli uppmärksamma på det Mia Bergqvist säger och gör.

Bredvid samlingsmattan har hon en hel hylla fylld med olika lådor med varierande innehåll som kan skapa spänning hos barngruppen. Räcker inte det för att få allas uppmärksamhet kan hon ta hjälp av Karl-Oskar. En grön groda som alltid finns i hennes vänstra ficka. Han är expert på att skapa kontakt med undvikande barn.

– Jag försöker alltid få till en ögonkontakt med barnen. Men är det någon som sitter på långt avstånd eller inte vill komma i närheten av mig så kan Karl-Oskar få komma fram och kika lite försiktigt. Då är det inte jag – den farliga eller tråkiga – som söker kontakt utan en snäll figur som barnet kan anförtro sig åt.

Till hösten kommer Mia Bergqvist och hennes kollegor att ta emot en ny grupp barn. Dubbelt så många som i år. En utmaning som förstås ställer hårdare krav på allt de redan gör. Men som också innebär att de kan behöva tänka lite annorlunda.

– För att få till inkluderingen då kommer det att bli väldigt viktigt att inte jobba för mycket i storgrupp. Vi i personalen måste kunna tillåta varandra att då och då gå i väg med tre, fyra barn för att få till allt på ett bra sätt.