Barnen får välja egna teman

Entusiasmen går inte att ta miste på.

– Varje gång jag varit med på ett tema är jag överlycklig!

Det var pyttelite läskigt att prata – alla tittade på mig. Men jag gjorde det!

Förskolläraren Elisabeth Wiersma Larsson slår ut med händerna där hon sitter vid bordet på Bikupans förskola i Sollentuna. Här får femåringarna välja var sitt tema som de planerar, och sedan leder arbetet med i barngruppen under två förmiddagar.

– De växer i ögonblicket när alla lyssnar på dem.

Elisabeth Wiersma Larsson. Foto: Anders G Warne

Den känslan går att se, tycker hon och beskriver det som att barnen studsar runt efteråt, tar mer plats i rummet.

– Det är för att de inser att ”min röst är viktig”. De har känt att ”det jag säger är viktigt”.

Ett konkret sätt att arbeta med barns inflytande på, med andra ord. Barnen får en erfarenhet som säger att deras intresse och kunnande är något att ta på allvar. De räknas.

Elisabeth Wiersma Larsson har fått Ulla-Britta Bruun-stipendiet för det här arbetssättet och skriver på en bok om det. Hon har vanan inne när det gäller att beskriva förskolans arbete med barnens egna teman och river raskt av andra fördelar hon ser: Hur de enkelt väver in läroplanens mål kring allt från matematik till litteracitet, samt hur arbetet involverar föräldrarna på ett naturligt sätt.

Mångfalden blir dessutom stor när barnen får bestämma innehållet. De har till exempel haft sopbilstema när de både lekt sophämtare och besökt återvinningen för att prata om olika sorters avfall. De har haft skratt-tema med clowner, snubb­le­rier och mycket fniss. Skoltema med en tokig fröken som lät eleverna ligga på golvet och skriva i sina böcker – en fröken som mitt upp i allt skulle gå och ta en dusch. En fröken under vars inflytande djup koncentration och sällan skådad flit uppstod. Hamstertema och marsvinstema. Pacmantema och Jack Sparrowtema.

Förskollärarna stöttar förstås hela processen.

– När man planerar är det viktigt att vi hjälper till att se att det är genomförbart. Det måste också finnas tid för spontana idéer under temats gång.

Som ett exempel nämner hon ett simtema som vidareutvecklades till att också handla om att sola på stranden och smörja in solkräm ordentligt. Hon ler åt minnet, men blir strax allvarlig. Försöker sätta ord på den balansgång som krävs – hur barnens arbete med temat måste hanteras varsamt.

– Det som inte får hända är att barnen upplever sin ledarroll som negativ.

Förberedelserna måste få ta tid, så att barnen känner tilltro till sin egen förmåga och är trygga med innehållet den dagen de tar plats framför gruppen. Pedagogerna är naturligtvis också med – en finns till hands för barnet som leder stunden, en annan ansvarar för gruppen.

Samtidigt har de vuxna en uttalad målsättning om att ”ta ett kliv tillbaka”, för att låta lärandet växa fram på barnens villkor.

– Barnen löser problem som uppstår på unika sätt och jag blir en bättre pedagog av att se hur de lär av varandra. Vi vuxna kan lätt bli låsta av våra erfaren­heter, vi tror att det måste vara på ett visst sätt.