Alla barn har rätt
Barnkonventionen Barn har rätt att säga sin mening, även om de inte har orden som behövs. På Förskolan Trubaduren får de uttrycka sig även med dans, musik, bild och lera.
På flera plan. Språket tränas genom bild, text och musik.
Foto: Anders G Warne
På väggen i stora rummet hänger fyra ukuleler och på golvet står en korg med rytminstrument. Musik har, liksom dans, bild och lera, en central plats på förskolan Trubaduren i Huddinge. Inte så ovanligt för en förskola, men på Trubaduren kopplar man det till barnkonventionens artikel 13, om att alla barn har rätt till yttrandefrihet.
Denna morgon börjar barnen på avdelning Röd med en långdans med både ”kanelbullesnurra” och tunnlar då de går under varandras uppsträckta händer – det gäller att snurra och böja sig ner på rätt ställe. Den svängiga musiken kommer från förskolläraren Shirley Santa Cruz mobiltelefon och det är hon som leder dansen.
Bara ett av de tretton barnen i gruppen talar svenska hemma och alla har rötter i andra länder. I dansen får de som inte har kommit i gång med det talade språket en chans att uttrycka sig med kroppen.
Komunikation handlar om att komma överens, att visa respekt för varandra, att bli tolerant.
– Vi tänker att om barn ska kunna yttra sig måste de ha ett språk. Här ger vi dem tillgång till flera, säger Shirley Santa Cruz.
För några år sedan förekom oroligheter i Skogås i Huddinge kommun, där Trubaduren ligger. Det var både stenkastande ungdomar och bränder i området. Personalen kände att det var viktigt att ingjuta trygghet och framtidshopp hos barnen. I samband med det började de mer medvetet fundera på estetik som språkutveckling och kopplade det till barns rätt att yttra sina åsikter. Grundtanken är att eftersom alla människor är olika och har olika förutsättningar, väljer de också olika uttryckssätt.
– Samtidigt tränar vi det verbala språket, när vi dansar går vi till exempel under, runt och över, säger Shirley Santa Cruz.
De vill inte att det estetiska bara ska bli en ”utflykt” utan ett verkligt uttryckssätt. Därför ordnar förskolorna i enheten workshops för personalen som också uppmuntras att gå utbildningar i estetiska lärprocesser.
Efter dansen blir det leken Gissa vad?. Halva gruppen stannar kvar i rummet och greppar var sitt instrument. Andra halvan förbereder sig i hallen och får bilder med olika motiv som de ska försöka gestalta. Sedan går de in till sina kompisar och föreställer – ja, vad? Är det en katt, en hund eller en sax eller pensel? Kanske en strumpa? De andra gissar. Språkträningen består i att de ser bilden och texten som beskriver vad den föreställer, gestaltar motivet, och hör det nämnas. Vid ett annat tillfälle arbetade de med att utforska fenomenen skugga och ljus. Då fick de gestalta dem med dans och måleri.
Tove Lundholm är pedagogisk utvecklare i området. Hon tror att många glömmer att barn lär både genom kroppen och huvudet i undervisningen. Därför är barnkonventionens artikel 13 en bra grund att utgå ifrån. Shirley Santa Cruz instämmer i det.
Efter dansen är det dags för leken ”Gissa vad?”. Shirley Santa Cruz visar bilder med olika motiv som barnen ska försöka gestalta.
Foto: Anders G Warne
– Kommunikation handlar inte bara om att du och jag talar med varandra verbalt. Det handlar om att komma överens, att visa respekt för varandra, att bli tolerant. Min blick kommunicerar, mitt kroppsspråk och hela det sociala samspelet. Det är viktigt att vi arbetar med det i förskolan, säger hon.
Och de kan se att det ger resultat.
– Förut var den här gruppen ganska tyst, men de har vuxit och kommunicerar på många sätt nu, säger Shirley Santa Cruz.
Tove Lundholm berättar om ett barn som hade en språkstörning och ofta hamnade i konflikt i situationer när hen förväntades tala.
– Men i dansen var det inga problem! Det här barnet hade definitivt ingen dans språkstörning utan kunde uttrycka sig i dansen och på så sätt bli en i gruppen, säger hon.
Det är snart dags att gå ut på gården. Men innan de gör det, leker barnen samling. Spontant börjar de sjunga ”Hej då-sången”. Några spelar ukulele, triangel och marackas. Tre flickor tar sedan kommandot och bestämmer vilken sång de ska sjunga, men eftersom alla sjunger lite vad de vill så avbryts leken efter en stund.
Tove Lundholm tycker att förskolan och skolan ofta fokuserar för mycket på vad barn inte kan, på ”icke-förmågor”, i stället för att se deras förmågor.
– Vissa kanske inte kan prata så bra, alla kan inte uttrycka sig så bra på svenska, någon har en diagnos, någon har sociala svårigheter. Men vad kan de? Eftersom alla har samma rättigheter måste vi ge alla en chans att uttrycka sig, även de som aldrig kommer att uttrycka sig verbalt.
Hennes tidigare erfarenheter av att jobba med barnkonventionen är att det blir ett projekt under en tid som sedan glöms bort. Här, tycker hon, är arbetet en pågående process.
