Ledare
Kjell Häglund, redaktionschef.
Vad såg ni i SVT-serien ”Våra barns hemliga liv”, där barn studerades i en riggad förskolemiljö? En del debattörer såg ”övergrepp” i att barn vid några tillfällen blev lite ledsna framför kamerorna.
Själv såg jag tvärtom ett program som respekterade och intresserade sig för barn på en sällsynt nivå – och som samtidigt visade upp förskolans akademiska höjd, och hur sömlöst denna kan omsättas i praktik. I centrum såg vi pedagogens uppdrag att via miljö och stimulans utmana alla barn att överträffa sig själva – att skapa den proximala utvecklingszonen för varje individ, för att tala med Vygotskij.
Förskollärarna i tv-serien kritiserades för att vara för avvaktande, men deras förhållningssätt var att finna balans mellan tillit till barnens förmåga och att inte ställa överkrav. De visade hur förskollärare genom att undvika fokus på fel saker, och på att ägna sig för mycket åt att hjälpa barnen, får tid att fullända sitt uppdrag som medforskande verksamhetsutvecklare.
Sedan krävs förstås förståelse från huvudman också. Där är nivån inte alltid lika hög.
