Kjell Häglund: ”När jag känner mig som en av er ...”
Krönika Jag saknar något som ni har, ibland lite ansträngt, ofta i överflöd – glädjen i att jobba i förskolan. Men jag jobbar med Förskolan. Tidningen. Och ibland är det tillräckligt nära för att jag ska få en känsla av att vara en av er, höra morgon-samlingsljudet av ”Namnsången”, känna doften från torkskåpet ...
Okej, det finns gränser. Men när ni släpper in mig i er värld via ord, foton, e post, telefon och diskussionstrådar i Facebookgruppen, då kan rentav leriga ytterkläder som tryckts in alldeles för tätt i ”torken” kännas som något vackert, viktigt, beundransvärt.
För att inte tala om ett mejl från Eva Lindström.
Det är mitt i natten, vi ska snart i tryck, jag stressläser de sista sidorna i temat om särskilt stöd, tidspressen bultar huvudvärkan de bakom mina trötta redaktörsögon ... och då tutar Eva i luren och vill veta vad jag tycker om hennes nya spontankrönika om att ”förskolans uppgift är att göra barnen till mötesproffs”.
Jag borde låta henne vänta och bara göra klart tidningen. Men jag börjar läsa. Det är ju Eva. Och huvudvärken dunstar bort, jag får glitter i stället för sömnpulver i ögonen.
Mitt i slutkorrekturet av ett tungt och allvarligt tema om barns trauman och diagnoser kommer skrattet, det kloka, rörande, lustfyllda.
Och visst är det väl exakt så ni också har det?
LÄS ÄVEN
Barnen blev fågelskådare – så gjorde vi
Fråga facket: Är det vårt jobb att beställa tvål och toapapper?
Konsten att ta barns bilder på allvar
