Om konsten att läsa högt

Illustration: Janette Bornmarker

Om du sluter ögonen, vänder uppmärksamheten inåt och lyssnar till ord som för länge sedan klingat bort, minns du den säkert. Rösten som läste för dig. Och mer därtill – du minns känslan.

Just den där trygga känslan är något läraren, författaren och föreläsaren Anne-Marie Körling lyfter fram när hon pratar om högläsning. En elev i år 2 sa en gång till henne att ”när du läser känns det bra i hela kroppen”.

– Jag blir själv lugn av att någon läser högt för mig.

Jag känner mig som en generös lärare när jag läser högt och när jag känner så lyfter stunden även mig.

Hon kallar högläsningen för ett slags omhållande. Frammanar bilden av hur det kan gå till när man läser för de yngsta barnen.

– Man sitter i famnen och boken är vårt centrum. Jag tänker otroligt mycket på relation och kontakt och att det hör ihop.Läsandet möjliggör en närhet till varandra och en gemenskap.

– Så som jag läser för ett litet barn – så ska det kännas för de äldre barnen också. Att jag håller om dig. Barnen behöver inte kunna något, utan jag ger dem det här. Vi möter ett äventyr tillsammans.

Att läsa högt påverkar även hennes självbild.

– Boken gör jobbet, men jag har en otrolig förmedlarroll. Jag känner mig som en generös lärare när jag läser högt och när jag känner så lyfter stunden även mig. Jag blir stärkt av det.

Anne-Marie Körling. Foto: Robert Blombäck

I höstas lämnade Anne-Marie Körling över rollen som läsambassadör till Johan Anderblad, men fortsätter som tidigare att föreläsa om läsning för skola och förskola. Hon anser att det görs ett stort och viktigt arbete kring böcker i förskolan, men noterar samtidigt att man har kommit olika långt.

– Ibland tror vi att boken kräver saker den inte gör. Man kan ha en föreställning om hur det bör vara när man läser – att det ska vara stilla och vilsamt till exempel.

Men en engagerad treåring sitter inte stilla, konstaterar hon. Och alla vill se bilderna! Läser man i stor grupp och vill att alla ska sitta stilla och lyssna, riskerar läraren att bli mer upptagen av ordningen kring boken än av själva berättelsen. Förmaningarna blir återkommande, särskilt till barnen som inte är så vana vid högläsning.

– Allt det bidrar till att bokstunden inte blir rolig för den kräver så mycket av de som ska lyssna. Jag tänker mycket på dem som alltid hamnar utanför, som blir ett problem och inte får vara med.

Just dessa barn är paradoxalt nog många gånger de som skulle kunna gynnas allra mest av högläsningen. De kanske saknar erfarenhet av läsning och lyssnande. Att skolas in i läsning och lyssnande tar tid. Många får den chansen hemma, men inte alla.

– Allas möte med böcker måste bli positiva möten!

Så hur gör man då för att få till stånd det där positiva mötet? Var lyhörd inför gruppen och vad du själv som pedagog mäktar med, råder Anne-Marie Körling.

– Läs så länge som det fungerar. Och när det blir påfrestande, för att man till exempel uppfattar att barnen inte lyssnar längre, avrunda boken på ett positivt sätt.

Illustration: Janette Bornmarker

Hon visar med tonfallet och låter lite som en bioröst, på väg mot en spännande upptakt:

– Nu kommer sista meningen!

Barn kan se olika ut när de lyssnar och deras engagemang i berättelsen kan ta sig olika uttryck. Någon vill hoppa när det hoppas i boken, krama när det kramas och leva sig in i allt med hela kroppen. Delar man upp gruppen och läser mer spontant vid olika tillfällen under dagen kanske högläsningen inte behöver bli lika stel till sin form och man kan ta vara på det engagemang och intresse böckerna väcker hos barnen.

– Högläs, högläs, högläs! Ta bort föreställningen om att det måste vara lyckad högläsning. All läsning är en gemensam upplevelse som berikar vårt ordförråd.

En annan viktig faktor som påverkar om barnens möte med böcker och läsning blir positivt eller inte är förstås de vuxnas förhållningssätt. Anne-Marie Körling talar om vikten av att ladda sitt engagemang till boken, så att man tydligt visar att ”den här berättelsen vill jag verkligen dela med er”.

Med rösten går det att förmedla mycket – så många fina nyanser. I kombination med språket, som ju blir lite annorlunda när man läser högt jämfört med talet till vardags. Berättartempot är lägre, artikulationen tydligare.

Allas möte med böcker måste bli positiva möten.

Själv tycker hon att det är extra roligt när barnen börjar leka berättelserna. Det kan man hjälpa barnen på traven med, genom att bjuda in till lek och identifikation i samtalen efter läsningen. Hur vore det om Nalle Puh började här hos oss? Eller Pippi? Vilka skulle vi bli? Och vad skulle hända då?

– Jag intervjuade barn om vad de tyckte var det bästa med böcker. En flicka svarade att det är att man kan vara ”jägare, vargen och prinsessan”. Det är så häftigt! Man kan få vara allt!

Så hur väljer man bok? Ta hjälp av en bibliotekarie, tycker Anne-Marie Körling. Och vidga synen på vad som går att högläsa och vad barnen vill höra. Läs faktaböcker. Recept. Innehållsförteckningar. Låt barnen få möta nya, konstiga ord. Gärna långa.

– Ungar gillar ord, även sådana de inte förstår. Ord är roliga. Prata om dem. Smaka på dem! Säg dem som om ni vore arga. Eller glada.

De enda olämliga böckerna är de man som lärare inte läst igenom innan, tycker Anne-Marie Körling.

– Jag tycker att man har ett pedagogiskt ansvar att veta vad boken innehåller. Och om det innehållet inte är bra, så fundera på varför.

Det måste finnas en beredskap hos läraren på att bemöta det boken tar upp, samt de känslor och tankar som väcks hos barnen och som kanske inte alltid är de man trott.

– Vi vet inte alltid vilka erfarenheter barnen har.

Som exempel tar hon en flicka som brast i gråt över en mormor i en berättelse – för flickans egna mormor hade nyss dött.

– Vi vet inte vad barn får mardrömmar av eller blir ledsna av. Barn är människor med samma existentiella frågor som vi har. Vi är rädda för att låta barn möta riktiga saker. Men berättelser skyddar barn, de är inte farliga. De hjälper oss hantera och förstå känslor. Bara vi finns där för barnen och låter dem reagera.

Själv var hon livrädd för hattifnattarna som barn. Att möta dem i böckerna var ett sätt att möta rädsla, och behärska den.

– Vi vill gärna skydda barnen, men världen rusar mot dem ändå. De går förbi löpsedlar om ond bråd död, som ingen vuxen pratar med dem om. Och varför är vi räddare för bokens innehåll än för filmens?

Hon tänker på en älskad författare som inte väjt för stora ämnen som sorg, övergivenhet, sjukdom och död i sina berättelser.

– Jag önskar vi kunde höra vad Astrid Lindgren skulle ha sagt.