Så utvecklades förskolan

Enligt Ingrid Engdahl, tidigare ordförande för Sveriges förskol­lärares riksförening, har yrkes­kårens engagemang varit avgörande för förskolans utveckling.

Sång, fri lek och samarbete med hemmen – känns det bekant? Det är ämnen som togs upp i tidningen Förskolan när den startades för hundra år sedan. Då bildades en av föregångarna till Lärarförbundet, Svenska Fröbelförbundet, på initiativ av Anna Warburg och systrarna Ellen och Maria Moberg, tre kvinnor som brann för barns utveckling. De startade förbundet som ett forum för pedagogiska diskussioner och ville nå ut med den tyske pedagogen Friedrich Fröbels pedagogik som utgick från barnens intressen.

– Förbundet syftade enbart till att skapa något bra för barnen, man var inte ute efter att till exempel driva lönekrav för ledarinnorna, säger Magnus Fock, tidigare informationschef på Lärarförbundet som har skrivit en bok om förskollärarnas fackliga historia.

Barnträdgårdsledarinnorna, som förskollärarna kallades då, var alltid kvinnor. De kunde ha ansvar för en barngrupp på mellan 25 och 30 barn och skulle helst ha en examen från ett barnträdgårds­seminarium – två års utbildning. Ledarinnorna kom i regel från en borgerlig bakgrund och majoriteten var ogifta. Staten hade inget intresse av förskolans verksamhet, i början fick de till och med knacka dörr för att få ihop pengar till verksamheten. Barnträdgårdsledarinn­orna såg jobbet som ett kall och satte barnens behov före sina egna.

Man valde det yrket, man ville verkligen jobba som förskollärare.

– De som var beroende av arbetet för sin försörjning levde under dåliga förhållanden och hade dåligt betalt.

Andra var så besjälade i arbetet att de kunde tänka sig att jobba ideellt, säger Magnus Fock.

Ledarinnorna värnade starkt om verksamhetens kvalitet. 1918 fanns det framför allt två typer av förskolor, barnträdgårdar med fokus på pedagogik och barnkrubbor som ägnade sig åt barnpassning. Barnträdgårdsledarinnorna kämpade för att även de senare skulle ha pedagogisk inriktning.

De ansåg det viktigt att driva utvecklingen framåt, att utbyta erfarenheter och debattera pedagogik.

– Det var i hög grad en kvinnorörelse. Här skapades ett rum där kvinnor kunde arbeta fritt med idéer och tankar, möta andra kvinnor nordiskt och internationellt, och det mönstret ser vi ju fortfarande. Förskolan är en plats där kvinnor kan göra karriär och syssla med forskning, säger Ingegerd Tallberg-Broman, professor i pedagogik vid Malmö Högskola.

Ingegerd Tallberg-Broman, professor i pedagogik vid Malmö högskola, konstaterar att förskollärarnas inflytande har minskat på senare år.
Foto: Peter Kroon

1918 skulle barnträdgårdsledarinnor ha bred kompetens, kunna allt från att teckna till att vara en god husmor. De skulle vara varma, kärleksfulla människor som engagerade sig i och förstod sig på barn. På 1940-talet användes ord som ”vaken, anpassningsbar och välbalanserad” för att beskriva yrkeskraven.

Det var inte riktigt samma arbetsbeskrivningar på 1970-talet, men synen på yrket som ett kall levde i högsta grad kvar. Det berättar förskolläraren Ingrid Engdahl, tidigare ordförande för Sveriges förskollärares riksförening, numera lektor och docent på Stockholms universitet.

– Man valde det yrket, man ville verkligen jobba som förskollärare. Vi hade kampanjer som exempelvis hette ”barnen är vår framtid”. Det finns inget viktigare yrke än att arbeta med de yngsta barnen och göra det på ett bra sätt, säger hon.

När Ingrid Engdahl blev förskollärare hade förskollärarna insett vikten av att värna om sina arbetsvillkor. Politikerna hade även sett ett behov av barnomsorg för att få ut kvinnor på arbetsmarknaden och 1975 infördes allmän förskola. Kampen för att skapa en verksamhet för barnens bästa intensifierades, eftersom beslutsfattare inte hade den kunskap om barn och förskola som yrkeskåren hade. Ingrid Engdahl minns att förskollärarna själva tog ansvar för verksamheten när det skedde en explosionsartad ökning av antalet förskolor på 1970-talet.

– Vi tog initiativ till fortbildning, kurser, kompetensutveckling, pedagogiska språng och pedagogiska diskussioner för att värna förskolans kvalitet under den stora utbyggnadsvågen, säger hon.

I början på 1980-talet decentraliserades ansvaret för verksamheten och skillnaden var stor mellan förskolor och kommuner. Det fanns få förskollärare och många som började arbeta i förskolan hade ingen utbildning. Professionen insåg att det behövdes ett regelverk för att komma tillrätta med de stora skillnad­erna. Förskollärarnas riksförening tog därför fram ett handlingsprogram med krav på en läroplan. Det var kontroversiellt, många förskollärare var rädda för att förskolan skulle närma sig skolan.

Innan var det ett föräldraperspektiv, nu är det barnens. Det skiftet har varit jättebra för barnen.

– Några tyckte att ”vi vet vad vi gör, det ska inte komma någon uppifrån och säga det”. Men om det ska vara nationell för­skola ansåg vi att det måste finnas en riktning och en miniminivå, säger Ingrid Engdahl.

Handlingsprogrammet, ett litet rött häfte, ligger synligt på hennes kontor som en påminnelse om forna dagars kamp. I häftet står det varför förskolan är bra för barnen, hur verksamheten bör bedrivas och i det ställs krav på utbildad personal.

– Forskare som har beskrivit den här perioden tycker att det är konstigt att förskollärarna själva kräver en centralstyrning. Men vi var så besvikna över bristerna, att det kunde vara sådana kvalitetsskillnader. Vi tänkte att om vi hittar en ambitionsnivå som var nationell skulle vi ha något gemensamt att sträva mot, säger Ingrid Engdahl.

1987 fick förskollärarna delvis gehör för sina önskemål. Socialstyrelsen lanserade ett pedagogiskt program, ett allmänt råd där det bland annat står att pedagogik ska kombineras med omsorg och att förskollärare ska ge barn möjligheter till att utvecklas och lära. Det var en vinst för professionen, men programmet var bara vägledande och förskolan låg fortfarande under socialdepartementet – en signal från samhället om att det handlade mer om barnomsorg än barns utveckling. Först under andra hälften av 1990-talet började politiker prata om förskola för barnens skull, förklarar Ingrid Engdahl.

– Innan var det ett föräldraperspektiv, nu är det barnens. Det skiftet har varit jättebra för barnen, säger hon.

När läroplanen slutligen kom 1998 var det ett efterlängtat erkännande. Anna Warburgs och systrarna Mobergs ambition om att skapa en verksamhet för barnens bästa nådde äntligen i hamn. Nu går nästan alla barn i förskola. Verksamheten har en tydlig pedagogisk inriktning och är internationellt ansedd.

En solskenshistoria med andra ord? Nja, det återstår fortfarande många problem, anser Ingrid Engdahl. Framför allt är hon oroad över bristen på utbildade förskollärare. På många håll är man tillbaka i samma situation som på 1970-talet, med endast en utbildad förskollärare per avdelning eller ibland bara en per förskola.

– Det är ännu värre att 20 procent helt saknar utbildning för att arbeta med barn. Med de sifforna kommer det att gå ganska fort att tappa professionalitet och kvalitet, säger Ingrid Engdahl.

Hon ser också en fara i att förskollärare inte får möjlighet att driva den pedagogiska utveckling som har varit så viktig för professionen. Arbetsbelastningen är många gånger för tung.

– Vill man åstadkomma en förskola med bra kvalitet handlar det mycket om personalens kompetens. Då är det kortsiktigt tänkt att inte reglera rätten till kompetensutveckling, planering och utvecklingsarbete för förskollärare, säger Ingrid Engdahl.

Ingegerd Tallberg-Broman konstaterar att det har skett en omfördelning av makt och inflytande från professionens företrädare till akademin, myndigheter och politiker. Uppdraget har blivit mer komplext, och förskollärare och ansvariga instanser som Skolverket och Skolinspektionen har olika bilder av verksamheten. Trots att det har blivit mer fokus på lärande i läroplanen anser förskollärare till exempel att barnens trygghet är det allra viktigaste i deras uppdrag.

– Här finns det en motsättning mellan styrdokumenten och den upplevda praktiken. Funktioner som trygghet och omsorg ses som så basala, just därför måste de lyftas både i utbildning och i värde, säger Ingegerd Tallberg-Broman.

Förskollärarna må ha tappat en del av sitt starka inflytande, men om vi ska lära oss något av historien är det att inte tvivla på professionens förmåga att påverka beslutsfattarna.

– När jag argumenterade för förskola på 70- och 80-talet var det ofta med män som inte hade någon erfarenhet av det. Nu har vi politiker och chefer som själva har gått där och som har egna barn i förskola, säger Ingrid Engdahl.