Ny syn på vilda lekar

Helena Hansen (till vänster) och Pia Nilsson (till höger).
Foto: Sanna Dolck

Alla var överens om att utgå från barnens intressen när Bulltofta förskola startades för några år sedan i Malmö. Det ledde bland annat till projekt om troll och klätterställen i närområdet. Barnen tyckte att det var kul, men när de lekte på egen hand höll de sig i korridorerna. De sprang fram och tillbaka, var högljudda och tog upp stor plats. Det var, som förskolläraren Helena Hansen minns, intensivt och ganska vilt. De vuxna försökte styra leken och komma med andra förslag, men barnens stojiga lek återkom på olika platser och i olika former.

Helena Hansen började fundera på vad som var så speciellt med leken och pratade ihop sig med kollegorna.

– För att försöka förstå började vi observera mer, fråga barnen vad de höll på med i leken och dokumentera när det var okej för dem, säger Helena Hansen, som i dag jobbar på Malmö högskolas förskollärarutbildning.

Barnen delade gärna med sig av sina tankar. De berättade att de oftast lekte superhjältar och snart förstod Helena Hansen att lekarna var mer genomtänkta än vad de vuxna hade förstått. När hon och pedagogistan Pia Nilsson, numera förste förskollärare i Malmö stad, lyssnade på inspelat material och gick igenom barnens teckningar, kunde de urskilja vissa bärande delar. Dels verkade karaktärerna vara viktiga, dels den återkommande kampen mellan ont och gott. Barnen var också intresserade av superkrafter och förskolans två mantlar var viktiga redskap i leken.

– Vi såg att barnen la ett stort allvar i det här och det blev bland annat djupa samtal kring superkrafter och vad de kan användas till, minns Pia Nilsson.

Hon och Helena Hansen konstaterade att mycket handlade om existentiella frågor och att en hel del gick att knyta till läroplanens olika uppdrag. Kroppen hade en väsentlig del i leken och fart och rörelse gick att koppla till teknik och fysik. Kommunikation, förhandling, symboler, kritiskt tänkande, makt och hierarkier var andra inslag.

– Vi såg möjligheterna till matte och fysik i det här med krafterna och flygandet och barnen hade olika hypoteser kring vad som behövdes i de här superkrafterna, säger Helena Hansen.

De förstod att det fanns någonting att ta vara på och funderade över hur de kunde förstå leken utifrån barnens perspektiv och utveckla den utan att störa den.

På eftermiddagar och när det fanns tid över fortsatte Helena Hansen och Pia Nilsson hålla samtal med barnen. De tog vara på intresset för mantlar och bjöd in barnen till att skissa på nya, vilket ledde till djupare samtal om krafter, symboler och färger. Barnen gjorde också egna superhjältar och filmer. Vid sidan av den vanliga verksamheten hade de sakta glidit in i ett projekt kring superhjältar.

För att hålla kvar den spontana lusten fick barnen komma och gå som de ville. Ibland deltog tre, ibland sju barn. Aktiviteterna var inte bundna till speciella tider så som i förskolans vanliga projekt, där alla samlades och gjorde något på förmiddagen. Leken skulle fortsätta på barnens villkor.

Projektet växte och växte och barnen visade upp en helt annan entusiasm än när de jobbade med förskolans ”vanliga” projekt.

Helena Hansen och Pia Nilsson insåg att de tidigare konstruerat projekt utifrån vad de trodde att barnen ville göra, i stället för att titta på barnens lek och anpassa lärandet efter det. Höstens första projekt med troll var till exempel ett försök att närma sig barnens värld i arbetet med närområdet.

– Även om vi hade utgått från vad platser betyder för barnen och landade i ett projekt om troll som barnen intresserade sig för, så var det inte samma sak. Det blev något helt annat när vi utgick från deras lek, säger Helena Hansen.

Det var som om det rådde en vuxennorm på förskolan som angav vad som var viktigt. Superhjältelekarna kunde få ge vika för bygg och konstruktion, eftersom det senare ansågs mer betydelsefullt. Barn som byggde fick aldrig en tillsägelse för att de störde superhjälteleken, medan barn som kom flygande i korridorer kunde få höra att de inte skulle störa dem i bygghörnan.

– Det är precis som att vi tänkte att det ena var det rätta och det andra inte, säger Pia Nilsson.

Arbetslaget bestämde sig för att vara mer lyhört och skapa aktiviteter i dialog med barnen, gärna flera samtidigt. Barnen fick själva välja vad de ville arbeta med och det fanns inget krav på hur långt ett projekt skulle hålla på. Allt hängde på barnens intresse.

– Det blev en helt annan form av verksamhet, säger Helena Hansen.

Ett tecken på genuint intresse var om barnen själva gick tillbaka till en lek utan att de vuxna styrde dem dit.

Så här i efterhand har Helena Hansen och Pia Nilsson insett att det är lätt hänt att innehållet som skapas kring barnens intresse blir utifrån vuxnas tolkning. Då blir det svårt att behålla barnens engagemang. De tycker också att barns lekar avfärdas alldeles för enkelt, i synnerhet de vilda. I dag värnar de om att försöka förstå formen och innehållet i leken och lämna utrymme för den. Leken är trots allt är en stor del av barnens värld, förklarar Pia Nilsson.

– Förbjuder vi leken i det ena hörnet leker de i det andra. De förflyttar det bara utom vuxnas synhåll, är det bättre?

Fotnot: Helena Hansen och Pia Nilsson har skrivit ett kapitel om sitt projekt med superhjältar i boken Förskola i rörelse och förändring (Studentlitteratur, 2015).