Musiken kan bli så mycket bättre

Foto: Istock

Varför ville du skriva om just en förskola med estetisk inriktning?

– Som förskollärare har jag tyckt att musikaktiviteterna är fattiga. Barnen har väldigt lite inflytande, det tycks mest handla om att de ska känna trygghet i rutinerna. I lyckliga fall finns det någon pedagog som kan spela gitarr, men oftast inte. Man sitter i ring och sjunger alltid samma sånger. Därför lät det väldigt intressant när jag fick höra talas om en alternativ förskola där det experimenterades med formerna.

Det ligger ett ansvar på alla peda­goger att förkovra sig inom de olika språken och uttryckssätten.

Hur gick arbetet på förskolan till rent praktiskt?

– Musikverksamheten leddes omväxlande av fyra musikpedagoger, som jag kallar dem, med skiftande bakgrund – de var allt från musiklärare och musikhandledare till operasångare. De arbetade under hela dagen, precis som de ”vanliga” förskollärarna och barnskötarna på avdelningarna, och höll hela tiden på med musik. De lyssnade, sjöng och spelade med barnen och kopplade sånger till barnens lekar. Barnen hade stort inflytande över aktiviteterna och fick röra sig fritt i rummet. De kunde gå och hämta instrument och sångböcker – eller koppla andra aktiviteter till musiken, kanske rita eller bygga med klossar samtidigt som de lyssnade eller sjöng med. Den kroppsliga friheten var viktigt för deras möjlighet att ta egna initiativ, eftersom de inte hade så utvecklat verbalt språk.

Maria Wassrin är musikutbildare vid förskol­lärarutbildningen.

Utgick arbetet från en genomtänkt pedagogisk idé?

– Barnens lust och svar på musik­pedagogernas musikaliska erbjudanden var både utgångspunkten och målet. I grunden fanns tankar om att barn har rättigheter, till exempel att uttrycka sig genom musik, och att de inte ska disciplineras i onödan. Pedagogerna försökte lägga så lite begränsningar som möjligt, men självklart hade de den slutliga makten. Barnen skulle hela tiden få uttrycka sig, men inte på bekostnad av andra. Där gick gränsen – och vid att förstöra instrument.

Vad fick arbetssättet för konsekvenser för barnen?

– Musikaliskt fick de en väldigt bred kunskap, de lärde sig många sånger och musikstilar. De togs också på allvar och var faktiskt delaktiga i att utveckla verksamheten. Pedagogerna föreläste ibland om sitt arbete och då blev barnens röster hörda även i det omgivande samhället; de blev medborgare. Det tycker jag är en extremt viktig aspekt, för små barn är annars oftast underordnade. Det är som att vi vuxna väntar in att de ska lära sig prata, så de blir mer ”riktiga” människor. Men egentligen är det vi själva som behöver bli bättre på att lyssna på andra sätt att kommunicera, till exempel musikaliska och kroppsliga.

Ser du några nackdelar med arbetssättet?

– Barnen erbjöds nästan bara musik. Sådant som dockor och leksaker hade valts bort, med motiveringen att förskolan skulle erbjuda något annat än det barnen hade hemma. Men ju äldre barnen blev desto fler konstnärliga uttryckssätt blev de å andra sidan erbjudna.

Vad kan ”vanliga” förskollärare lära av det här?

– Att man bara kan sitta och spela och sjunga tillsammans och låta barnen komma och gå lite som de vill. Jag kallar det ”slow musicking”, man håller på utan tidsbegränsning och effektivitetskrav. Någon kanske kommer med en elefant och vill sjunga Säg visst har du väl sett vad som i luften skett… . Då kan en annan vilja spela trumma till och en tredje dansa. Det blir en mellanmänsklig samvaro där kommunikationen sker genom musik.

Barnen bör även erbjudas många olika musikaliska genrer. Spotify är superbra. Om man kopplar bilderna som finns där till musikstyckena och deras namn kan barnen peka på det de vill lyssna på.

Den akustiska miljön är också viktig. Det gäller att välja rätt instrument och bara introducera några åt gången. Trummor med filtklubbor, keyboards, ukuleler, xylofoner och rytmägg fungerar, men cymbaler och kastanjetter ger för höga och vassa ljud.

Eftersom musikaktiviteter alltid innehåller värderingar är det på ett mer övergripande plan alltid bra om förskollärare diskuterar sin syn på musik, barn, deras delaktighet och maktrelationen mellan vuxna och barn.

Vad mer kan göras för att utveckla musiken i förskolan?

– Det ligger ett ansvar på alla pedagoger att förkovra sig inom de olika språken och uttryckssätten. För att våga och kunna använda sig lite mer av musik – och förskolan ska enligt läroplanen erbjuda musik – bör många fler lära sig spela ett instrument. Man behöver inte vara färdig för att använda det i barngruppen – den som övar på arbetstid blir tvärtom en förebild.