Bokstavslek triggar lusten

Vad handlar din forskning om?

– Min forskning handlar om hur barns erfarenheter av skriftspråk kan tas tillvara och utmanas inom förskolans praktik. Förskolan är ju en viktig plats vad gäller barns första möte med skriftspråket. Jag ville studera hur läs- och skrivundervisning kan ske i förskolan och hur den kan bli meningsfull ur barns perspektiv. För att göra det valde jag att undersöka aktiviteter som var inspirerade från UR:s tv-program Livet i Bokstavslandet.

Hur har du gått tillväga?

– Jag har besökt en förskola vid två tillfällen och filmat när en lärare arbetade utifrån just det här programmet med en grupp barn i åldrarna tre till fem år. De gjorde en rad olika övningar och jag har fokuserat på de två aktiviteter som skiljde sig mest åt. Den ena var mer lärarstyrd och riktade in sig på enskilda barn i gruppen medan den andra var mer lekfull och barnen fick hjälpas åt att lösa problemen. Och den senare visade sig vara mer meningsfull för barnen än den lärarledda aktiviteten.

Kan du berätta om den mer meningsfulla aktiviteten?

– I det här fallet handlade avsnittet om temat blod och barnen fick i uppdrag att hjälpa varandra att bilda ett ord med stora träbokstäver. Läraren stack ner en hand i en påse och iscensatte en lek genom att låtsas att hon hade skurit sig på fingret. På så vis fick övningen samma teatraliska inramning som i tv-programmet. Sedan hällde hon ut innehållet i påsen på golvet – två röda kulor och träbokstäv­erna P, L, A, S, T, E, R – och barnen fick i uppgift att bygga ett ord som passade in i den här leken. Efter att ha ljudat bokstäverna kom de fram till att de skulle skriva plåster men när bokstäverna slutligen låg i ordning på golvet insåg barnen att de hade ett problem. Det stod ju plaster och inte plåster. Så barnen började prata om hur man kan göra för att ett A ska se ut som ett Å.

– Under den här lekfulla uppgiften uppstod ett samspel där alla blev delaktiga, även treåringarna. De pekade och flyttade runt på bokstäverna. Slutligen kom de fram till att om de använde en av de röda kulorna och satte den ovanför A:et så blev det ju ett Å…

Vad kunde du dra för slutsatser av det exemplet?

– Jag använder begreppen gui­dat deltagande och intersubjektivitet i den här studien, där intersubjektivitet innebär att det finns en ömsesidig förståelse mellan barn och lärare och barnen sinsemellan. Och det fanns det i det här exemplet. Om barn ska kunna stötta varandra så är det nödvändigt att det finns en intersubjektivitet och att läraren bidrar till att skapa det.

– Guidat deltagande handlar om att läraren involverar alla barnen och ger dem möjlighet att delta utifrån sina egna nivåer, så att alla blir en del i den lärande processen. Det lyckades läraren med i den här övningen.

Och det mindre lyckade exemplet som du har valt att fokusera på, hur gick det till?

– Den aktiviteten var mer uppgiftsorienterad och läraren hade intentionen att alla barnen i gruppen skulle få skriva ett ord var och att hon skulle stötta ett barn i taget. Exempelvis fick en flicka sticka ner handen i en påse där hon hittade en grön kloss. Därefter blev hon ombedd att komma på ett ord som beskrev den och skriva det med hjälp av träbokstäverna. Flickan valde ordet grön och det här blev väldigt jobbigt för henne som troligtvis varken var fonolog­isk medveten eller visste vad bokstäverna hette.

– I den här övningen fick inte de andra barnen hjälpa till, de fick sitta och vänta på sin tur. Totalt tog det nio minuter för flickan att lösa uppgiften. Här blev det tydligt att intersubjektiviteten och det guidade deltagandet uteblev. Flickan gjorde mest som läraren lotsade henne att göra.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Min slutsats är att ju mer man låter barnen vara delaktiga desto mer meningsfull blir uppgiften för dem, vilket i sin tur kan leda till att de lär sig mer. Och ju närmare relation barnen har till innehållet, i det här fallet att utveckla sin kunskap och nyfikenhet om bokstäver och ord, desto mindre guidning behöver de.

– Syftet med bägge aktiviteterna var ju att väcka barnens intresse för skriftspråket, och det lyckades bäst när läraren samspelade med barnen i de lekfulla aktivitet­erna. Om barn tillåts att experimentera med bokstäv­erna tillsammans så ökar chansen att de kommer på egna lösningar på olika problem.

Vad kan vi mer lära av din forskning?

– Det som är kännetecknande för förskolans arbete med skriftspråket är att man jobbar med gruppbaserade aktiviteter där lärandet bygger på ett samspel mellan barnen. Samtidigt står det i läroplanen att barnen ska förberedas inför skolstarten. På så vis kan det uppstå dilemman om hur undervisningen i förskolan ska utformas eller hur skillnaderna mellan hur undervisningen i förskolan och grundskolan ska se ut.

– Min studie visar att den lekfulla undervisningen gynnar barnens intresse för skriftspråk i förskolan. Därför tror jag att det är bra att vänta med den traditionella undervisningen till grundskolan. Fast det här är svårt, särskilt eftersom det inte direkt finns definierat i förskolans läroplan om hur den här undervisningen ska gå till. Men förhoppningsvis får vi större klarhet i det här efter revideringen av förskolans läroplan framöver.