Barn med svårigheter får inte rätt hjälp

Tidiga insatser har stor betydelse. Foto: Istock

Hur har du gått tillväga?

– 280 pedagoger från 92 olika avdelningar i sex kommuner har ombetts svara på enkätfrågor där de har fått skatta barnens engagemang, beteendesvårigheter och sociala samspel. Studien pågick under två år och omfattar drygt 800 förskolebarn i åldrarna ett till fem år. Syftet har varit att titta på hur olika faktorer i förskolan påverkar barns engagemang i aktiviteter och vilken betydelse socialt sam­spel har för barn i behov av särskilt stöd.

Vad handlade frågorna i enkäten om?

– Personalen fick svara på frågor om hur engagerade barnen är i olika aktiviteter, exempelvis om barnen gör klart saker som tar lång tid, om de är lättstörda eller impulsiva. Men också om hur andra barn på avdelningen interagerade med det enskilda barnet och om personalens förmåga att hålla kvar barnets koncentration vid gemensamma uppgifter. Och vilken typ av stöd barnet fick.

”Engagemang” är ett av nyckelorden i din avhandling. Vad kännetecknar ett engagerat barn?

– De är nyfikna, ställer frågor och försöker använda språket på nya sätt. De ger inte upp även om de tycker att en uppgift är svår.

Vilka är de mest centrala slutsatserna?

– Att positivt socialt samspel och lyhörd personal gynnar de här barnen. Samtidigt framkom det att 63 procent av de barn som var i behov av särskilt stöd inte fick det. Och det går i linje med en rapport från Skolinspektionen där man konstaterade att en stor andel barn inte får det stöd de har rätt till. Om vi inte uppmärksammar de här barnen i god tid så ökar risken för att de upplever ett utanförskap. På sikt kan det minska deras välmående och möjlighet att lära sig nya saker, vilket i sin tur kan leda till svårigheter i skolan.

Hur kan beteendesvårigheter te sig hos en ettåring?

– Det kan vara ett barn som konstant rör sig runt och inte kan fokusera på ett sätt som man förväntar sig att en ettåring ska kunna. Ett sätt att stötta deras engagemang kan vara att personalen försöker vara lyhörd och anpassar sin kommunikation till barnet för att hjälpa det att behålla nyfikenheten i en gemensam aktivitet, trots att de är små.

På vilket sätt kan förskollärare eller personal stödja de här barnen?

– Genom att hjälpa dem att stanna kvar i aktiviteter och lekar. Det vanligaste svaret i enkäterna var att man för­sökte hålla sig nära barnet och uppmärksamma barnets negativa beteende, exempelvis att barnet har svårt att sitta stilla i samlingen. Däremot nämndes få åtgärder för hur pedagogerna försökte stödja barnens engagemang. Det kan bero på att personalen kanske inte vill störa ett barn med hyperaktivt beteende när de väl leker på ett bra sätt i en grupp. Men för att barnet ska få en förståelse för hur det kan samspela på ett bra sätt, krävs det att personalen uppmuntrar det här positiva samspelet utan att störa den pågående leken. Det ökar barnets engagemang i vardagen och minskar de tillfällen då barnet uppvisar beteende­svårigheter. Det viktiga är att förstärka det som är bra.

Enkäten visar att många förskolor väntar med insatser tills barnet är fyra, fem år. Varför så sent?

– Ofta för att man först då börjar fundera på om barnet kan få svårt att klara av skolan. Innan dess ses det sällan som något direkt bekymmer, även om pedagogerna upplever att barnets svårigheter påverkar vardagen. En annan förklaring kan vara att pedagogerna saknar strategier för att identifiera de här problemen och har svårt att komma fram till vilket stöd det enskilda barnet behöver.

Vilken typ av mer professionellt stöd förespråkar du?

– Större samverkan med habilitering och resursteam. De har mycket kunskap kring barns individuella svårigheter, som kan vara relaterat till olika diagnosgrupper, och hur man kan stödja barns kommunikation. Dessutom är det ofta bra att det kommer in människor utifrån och hjälper till med att identifiera vilken typ av insatser som behövs. Både medicinskt men också på den pedagogiska sidan, som förskolläraren står för.

Många upplever att det är svårt att tala med föräldrar om det här, innan barnet är diagnostiserat. Hur kan man göra?

– En stor del av de som gjorde enkäten uppgav att de gärna tog hjälp av föräldrarna om hur de tyckte att man skulle bemöta deras barn, vilket jag tror är bra. Man ska inte vara för rädd att ta upp sin oro. Ett annat konstruktivt sätt kan vara att berätta hur dagen har varit vid hämtning och på vilket sätt deras barn har fungerat och ”inte” fungerat, rent konkret.

Vilka insikter har den här studien bidragit till?

– Att det finns ett stort behov av att prata om vilket särskilt stöd vissa barn behöver på förskolan i ett tidigare skede än vi gör i dag, och om att insatser på gruppnivå inte räcker. Vissa barn behöver mer stöd utöver det som ges till alla barn i förskolan. Om barn med beteendesvårig­heter inte får det stöd de behöver i förskolans vardag ges de inte samma förutsättningar att utvecklas och lära som andra barn.