Möt forskaren som får förskolor att satsa på naturvetenskap

– Det handlar absolut inte om att man inte får ha roligt eller använda fantasin, men innehållet och hur det presenteras måste hjälpa varandra. Bygger det för mycket på fantasi eller metafor kan det vara svårt för barnen att reda ut vad som är på riktigt.

Anneli Bergnell är universitetslektor och doktorand i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås. Hennes forskningsområde rör sig kring vad förskollärare använder och gör för att förklara olika begrepp eller fenomen för förskolebarn.

Jag tror att vi under­skattar hur mycket barn kan ta till sig. De sätter samman mycket mer än de kan ge uttryck för.

Utmaningen, menar hon, är att naturvetenskap ofta är något abstrakt och svårt att illustrera. Det måste förklaras på något sätt för barnen när de ska möta det, men det går inte bara att sikta på learning by doing utan att också problematisera vad man faktiskt menar med det.

– Det gäller att förskollärare är väldigt uppmärksamma på hur man gör och pratar naturvetenskap. Det är lätt att tro att bara barnen får göra eller uppleva med kroppen så förstår de automatiskt innehållet.

Hon har bland annat varit med på besök på naturvetenskapliga center, dit förskolegrupper kan göra utflykter och möta experter.

– Jag har tittat på hur olika koncept illustreras på ett sånt här centrum. Man kanske använder en apelsin för att förklara hur en flytväst fungerar. Man försöker konkretisera något väldigt abstrakt och använda något som barnen känner igen. Apelsinen skalas i två delar; innanmätet är själva barnet och skalet är flytvästen. Man förväntade sig att barnet skulle kunna hålla isär det spektakulära med en apelsin som läggs i vattnet och vad det faktiskt betydde; att förstå att i en flytväst är det luft och inuti apelsinen är det luft. Man tänker att barnen själva ska lista ut vad det handlar om.

– Det var fantastiskt kul som experiment, men efteråt pratade barnen som satt längst fram bara om att det luktade apelsin och om silverperuken som någon hade på sig. Sen blev de tysta när det kom till vad det handlade om, det blev ingen diskussion.

Många av exemplen i hennes avhandling handlar just om att illustrationer lätt går över i underhållning, att man väljer experiment eller förklaringar som är så roliga att det skymmer innehållet.

– Jag tror att vi underskattar hur mycket barn kan ta till sig. De sätter samman mycket mer än de kan ge uttryck för. Sen tror jag inte att man bara för det ska bombardera dem med en massa termer, utan utgå från deras vardag och förstås utifrån de barn man faktiskt har framför sig. Vi behöver inte egentligen vara rädda för komplicerade saker. Jag tror att finns det en lärare som kan stötta barnen och hjälpa dem medan de upptäcker, så behöver det inte vara något problem att de får möta komplicerade eller abstrakta fenomen. Och man kan uppleva det på så olika sätt! Några dyker på djupet, andra ser det som en rolig aktivitet att göra tillsammans.

Framför allt, tror Anneli Bergnell, krävs det att pedagoger både känner sig trygga inom ämnena de ska förklara och får in vanan att se små saker och händelser som kan användas i en diskussion. Naturvetenskap är allt i vardagen, om man lär sig att tänka på det så, menar hon.

– Man kan fundera på vad någon liten sak kan illustrera, prata om det med sina kollegor och ta upp det igen sedan. Med barn räcker det att säga, kommer ni ihåg när vi gjorde det här? Man tar fortfarande vara på det spontana; det behöver inte vara i samma ögonblick men man hittar saker som blir konkreta.

– Det är viktigt att poängtera att alla illustrationer hör hemma i ett särskilt sammanhang, och vi måste vara överens om hur de ska användas. Tänk dig en vägskylt som betyder att gågatan upphör. Utifrån mina kunskaper tolkar jag den som att här slutar gågatan. Min son tolkade det som att varför får man inte hålla någon i handen när man går över gatan?