Älska olikheter, se möjligheter

Illustration: Felicia Fortes

Inkludering. vad är det, egentligen? I Svenska Akademiens ordlista förklaras ordet med synonymerna ”inberäkna, inbegripa, räkna med”. Men i förskolans verklighet då? Specialpedagogiska skolmyndigheten definierar inkludering som ”en pågående demokratisk process som visar på alla människors rättigheter och lika värde och som ständigt söker efter bättre sätt att tillvarata mångfald och olikheter”. Det är en rättvis förklaring, tycker universitetslektor Johanna Lundqvist, som forskar om inkludering i förskolan ur ett specialpedagogiskt perspektiv. När hon ska beskriva vad en inkluderande förskola är lyfter hon att det i grunden handlar om en verksamhet som uppskattar olikheter.

– Inkludering är att värdesätta varje barn precis som han eller hon är. Att se möjligheter i olikheterna i stället för problem.

Som Johanna Lundqvist ser det har inkludering flera dimensioner. En av dem är det sociala, där alla behöver känna en tillhörighet och vara en del av gemenskapen.

Ett barn med adhd är inte ett problem utan en möjlighet att utveckla arbetssättet.

– Det kan innebära att vissa barn behöver stöd i leken eller vid övergångar mellan olika aktiviteter, eller att man behöver använda sig av bildstöd eller tecken som stöd för att alla ska kunna ta till sig kommunikationen.

Men inkludering har även pedagogiska dimensioner. För att alla barn ska kunna lära och utvecklas under likvärdiga förutsättningar behöver både verksamhet och miljö vara inkluderande, vilket kan kräva ett flertal extra anpassningar.

– Stödinsatser är som broar, säger Johanna Lundqvist. De hjälper barn att kunna vara med, ha roligt och lära sig.

Aisha Lundgren Aslla har också arbetat länge med inkluderingsfrågor ur ett förskoleperspektiv. Hon är själv förskollärare i botten men har under de senaste tio åren utbildat i inkluderingsfrågor, dels på lärosätenas förskollärarutbildning, dels ute i verksamheten. I dag är hon anställd som utvecklingspedagog för tre förskolor i Nacka kommun. Dessutom är hon aktuell som medverkande författare i den nyligen utkomna antologin Normkritisk pedagogik. Hon vill börja med att konkretisera begreppen, eftersom de så lätt ”bara blir en massa abstrakta ord”.

Illustration: Felicia Fortes

– Inkludering handlar om att uppskatta alla olikheter i en grupp och inte utgå ifrån att något är bättre än något annat. Att helt enkelt lära av varandra och hela tiden anpassa sig efter de individer som finns i gruppen. Finns det exempelvis ett barn med adhd så är det inte ett problem utan en möjlighet att utveckla arbetssättet. Alla människor är i grunden olika, vi är bara olika skickliga på att dölja det och anpassa oss.

Om vi däremot pratar om ordet integration, vilket Aisha Lundgren Aslla menar att många förskolor tenderar att göra i stället, innebär det att minoriteten förväntas göra som majoriteten. Den som exempelvis firar ramadan förväntas lära sig allt om hur en svensk jul firas, men inte vice versa. Och den som inte klarar av att behålla koncentrationen genom en hel samling får gå tidigare, men själva utformandet av samlingen förändras inte.

– Om man jobbar med integration är det lätt att bli diskriminerande, även om det inte är avsikten. Ett inkluderande förhållningssätt leder däremot automatiskt till att det är mycket lättare att faktiskt arbeta med lika rättigheter i praktiken.

Det kan till exempel handla om att tänka på hur familjemallarna vid barnens platser i hallen ser ut – att det inte enbart bygger på en traditionell kärnfamilj. Eller att man inte delar upp barnen efter kön, det kan finnas barn med oklar könsidentitet.

Aisha Lundgren Aslla tar ett annat färskt exempel från verkligheten. En förskola planerade sin sommaravslutning och som tradition brukade man förlägga en liten ceremoni i en närliggande skog.

Inkludering kräver att man läser, samtalar och utbildar sig.

– Men en vår fanns ett rörelsehindrat barn med bland dem som skulle sluta. Det barnet kunde inte ta sig till skogsplatsen.

Aisha Lundgren Aslla beskriver hur det genast uppstod stora diskussioner bland personalen om hur man skulle göra. Skulle man avstå från ceremonin så som den brukade se ut? Vissa reagerade då starkt och tyckte framför allt synd om ”de andra barnen” som inte skulle få samma ceremoni som ”man alltid hade haft”. Andra tyckte att man kunde komma runt det hela genom att ha två olika ceremonier.

– Men det bästa är ju att tänka helt nytt. Att man utgår både från den barngrupp man har nu men också tänker på hur det kan bli och helt enkelt skaffar traditioner som funkar för alla.

Här fyller Pia Håland Anveden, författare till boken Den inkluderande förskolan – en handbok, i med ytterligare perspektiv. Hon är i grunden förskollärare men har under större delen av sitt yrkesliv arbetat som förskolechef och rektor i områden där det bott många flerspråkiga barn. Hon lyfter fram en annan viktig grundförutsättning i ett inkluderande arbetssätt: att alltid vara medveten om att barn har olika förförståelse.

– Barn kommer från olika kulturella och socioekonomiska bakgrunder, säger hon. Ett av de viktigaste uppdragen för förskolan, som ju är den första skolformen, är att verka utjämnande. På så sätt ska förskolan bidra till att barn får mer jämlika förutsättningar i skolan.

Pia Håland Anveden ger exempel på hur det till exempel kan innebära att man kan behöva förklara ord, situationer eller kända karaktärer innan man läser en saga eller sätter i gång en aktivitet.

– Inte alla barn, och framför allt inte alla vårdnadshavare, vet exempelvis vem Alfons Åberg är. Och alla har inte varit på teater eller kan relatera till vad det är. Och vad är en prästkrage eller en smörblomma, hur ska alla kunna veta det om ingen förklarar?

Emma Arneback, docent i pedagogik vid Örebro universitet med forskningen inriktad på läroplansteori och utbildningsfilosofi, tar upp en sådan situation:

– Jag besökte en gång en förskoleavdelning som hette Bråkmakargatan. Den låg i ett område med många nyanlända. Men ett sådant namn blir ju lätt exkluderande för den som inte är uppvuxen med Astrid Lindgren. Bråkmakargatan, vad är det? Dessutom är det ett väldigt krångligt ord för någon som nyss lärt sig svenska.

Här kanske någon suckar och tänker: ”Men kära nån, ska vi inte få föra våra svenska traditioner och vårt kulturarv vidare?” Och visst, förskolan har i uppdrag att uppmärksamma både traditioner och kultur.

Men svenskhet, traditioner och kultur är något som hela tiden förändras. Här är styrdokumenten glasklara. Redan under första rubriken på sidan 5 i Förskolans läroplan, den som handlar om värdegrund och uppdrag, står att läsa: ”Inget barn ska i förskolan bli utsatt för diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, hos barnet eller någon som barnet har anknytning till, eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas.” Emma Arneback menar att det ger förskollärare ett väldigt tydligt uppdrag:

– Förskolan är inte en värdeneutral plats utan ska aktivt stå upp för de värden som anges i styrdokumenten. Det är inget som görs av sig självt utan kräver ett medvetet arbete. Förskolan är ingen fredad zon utan påverkas av strukturer precis som samhället i övrigt. Särskilt i dag när vi lever i en tid med ökad politisk polarisering.”

För något år sedan gav Emma Arneback ut boken Att motverka rasism i förskola och skola tillsammans med sin forskarkollega Jan Jämte. De ville omsätta sin forskning till en praktisk bok för yrkesverksamma eftersom det antirasistiska arbetet hör till både förskolans och skolans huvuduppdrag. Emma Arneback menar att det är viktigt att börja i frågan om vad rasism är. Länge har många utgått från att rasism är något individuellt, att det handlar om enskilda personer med vissa åsikter.

– Ur det perspektivet är det inte särskilt vanligt med förskolebarn som är uttalat rasistiska. Tittar vi däremot på rasistiska strukturer finns det ofta mycket att jobba med i förskolans värld. Det är precis samma tänk som när man arbetar genusmedvetet.

Då är vi tillbaka i det som vi nämnde helt kort i början och som kallas normkritik. Ett slags metod som innebär ständiga självreflekterande frågor som exempelvis: Finns vissa förväntningar på en del barn men inte på andra? Hur ser leksakerna ut, vad representerar de? Vilka böcker finns på förskolan, hur ser miljöerna ut, vilka högtider uppmärksammas och hur pratar man om och med barnens föräldrar? Är verksamheten inkluderande även för den som har någon fysisk eller psykisk funktionsvariation?

Ett decennium har passerat sedan begreppet normkritik myntades. Bakom det låg en grupp engagerade lärare, myndighetspersoner och forskare som var intresserade av likabehandling.

– Jag ser normkritik som ett verktyg för att jobba inkluderande, något man hela tiden måste öva sig i, säger Aisha Lundgren Aslla, som var med från början.

En annan av dem som var med i kärntruppen bland Sveriges första normkritiska pedagoger är Lotta Björkman. Hon är gymnasielärare i botten men numera universitetsadjunkt på Södertörns högskola, där hon bland annat undervisar blivande förskollärare. Hon är en av redaktörerna för en ny antologi om normkritisk pedagogik, den som även Aisha Lundgren Aslla medverkar i.

– Med antologin vill vi sammanfatta var vi är i dag, så här tio år senare. Vi hoppas att den kan få i gång debatten på nytt och öppna upp de låsta positioner som ibland uppstår, säger Lotta Björkman, som  ofta är ute och föreläser och utbildar i ämnet.

Under de gångna tio åren har normkritisk pedagogik ibland missuppfattats. Ofta har Lotta Björkman och hennes kollegor blivit kallade för allt från Stasipoliser till pk-fundamentalister, och fått höra att de försöker ”tvinga in” människor i roller de inte vill ha, eller förbjuda dem att vara som de vill.

– Jag blir uppriktigt ledsen varje gång. Kan ingen fråga oss i stället? Det här handlar varken om att förbjuda eller tvinga, utan om precis tvärtom. Vår analys bygger på övertygelsen om att vi människor hela tiden och i varje situation gör val, och de valen vill vi medvetandegöra.

Lotta Björkman vill bort från stämpeln om att ”göra rätt” och ”göra fel”. För något sådant finns inte i det normkritiska perspektivet, menar hon. Grundförutsättningen är helt enkelt ett pågående samtal och ständig fortbildning, där taket är högt och där olika ställningstaganden, val och perspektiv ideligen vågar ifrågasättas.

Men det är inte alltid så lätt att få till. Att vara den som tar ordet och bryter tystnaden i arbetslaget kräver sitt.

– Det är viktigt att komma ihåg att styrdokumenten är väldigt tydliga i värdegrund, säger Lotta Björkman.

– Ställer jag inte upp på att jobba utifrån dem, och inte ens är beredd att vilja lära mig mer, då bör jag se mig om efter ett annat jobb. Det finns fullt av andra verksamheter som inte är så politiskt styrda som förskola och skola faktiskt är.

Lotta Björkmans erfarenhet är att normkritiskt arbete fungerar bäst om det finns en nyfiken chef som också vill lära sig mer, inkluderar hela arbetsplatsen och dessutom ser sig som en del av den processen.

– Ingen skulle få för sig att skaffa ett nytt IT-system och sedan bara förvänta sig att alla skulle kunna det. Precis likadant är det med inkludering och normkritisk pedagogik. Det är något som kräver att man läser, samtalar och utbildar sig.