Eva Lindström: Bevare oss för föräldrars tyckande och tänkande
Föräldrakontakt Det är inget fel på föräldraenkäter – men låt dem handla om sådant föräldrar kan ha åsikter om och inflytande över. Inte om hur förskollärarna sköter en akadamesisk profession. Det anser Förskolans krönikör Eva Lindström.
Det finns ta mig tusan inget dummare än brukarenkäter.
Har alla kommuner dessa enkäter? Vem har kommit på dem? Vem?
Jag har några frågor. En av de stora utmaningarna i förskolan är att vi inte vet vilken skillnad arbetet vi lägger ner gör. Eller, vi vet ju vad det gör just i dag, i nuet, men vi vet inte hur det påverkar och utvecklar barnen i resten av deras liv. Vi har inget bra sätt att veta om den här grunden vi bygger till barnens livslånga lärande kommer att skapa positiva eller negativa förutsättningar för dem.
Brukar du bli uppmanad att bedöma hur din elektriker följde sitt kopplingsschema till punkt och pricka? När du åker buss, förväntar du dig att busschauffören noggrant talar om för dig hur han följer de olika trafikreglerna och hastighetsbegränsningarna?
Vi utvärderar och följer upp, vi bedömer oss själva, vår insats, våra kompetenser, vårt uppdrag, vi bedömer effekterna det ger för barnen. Vi granskas av huvudmän och utbildningsförvaltning. Men vi ska också granskas och stå till svars gentemot våra kunder, som är … vilka då? Spontant skulle jag säga barnen. Men nej, jag har fel, det är föräldrarna som är våra kunder. Varför då? Vad vet de?
Vi har ett uppdrag, öppet för tolkningar men ändå tydligt. Vi vet det, vi kan det. Men utifrån dessa brukarenkäter förväntas också våra kunder veta det. För de ska svara på frågor. Men dessa frågor handlar inte om vad vi faktiskt gör – utan om vad föräldrarna vet om det vi gör, eller vad de tror att vi gör. Hur har de förstått vårt uppdrag?
Och vems ansvar blir det att förklara vad vi gör och varför? Jo, vårt ansvar. Varför? Varför ska vi ständigt hålla på och förklara detta, rabbla läroplanscitat och hänvisa till olika styrdokument?
En fråga: när du anlitar en elektriker för att koppla in till exempel lampor, brukar du då bli uppmanad att bedöma hur elektrikern följde sitt kopplingsschema till punkt och pricka? När du åker buss, förväntar du dig att busschauffören noggrant talar om för dig hur han följer de olika trafikreglerna och hastighetsbegränsningarna? Nej, du förutsätter att elektrikern och busschauffören kan sina jobb, att de vet vad de håller på med och hur de ska genomföra sina uppdrag. Men när det kommer till oss förskolläre – då är det helt öppet. Har vi ens koll på vad vi gör och varför?
Varför ska dessa ”kunder” svara på frågor och bedöma hur jag utmanar deras barn matematiskt eller naturvetenskapligt? Det är väl självklart att jag gör det, det är ju mitt jobb, och gissa om jag kan mitt jobb. Vi förskollärare har gått rätt många år i skolan, många av oss har sedan arbetat en hel massa år, och praktiserat våra teoretiska kunskaper i verkligheten. Lita på oss, vi vet vad vi gör. Och vi gör det vi gör för barnens skull, inte för deras föräldrars skull. Låt föräldrarna formulera åsikter kring det de kan bedöma och ha inflytande över. Och låt dem gärna tycka till om sin egen insats, om vad de har gjort för att skapa bra förutsättningar för sitt barn på förskolan. Men visa oss någon liten respekt för vår profession.
Låt oss göra vårt jobb för barnen, med barnen, utifrån uppdraget och utifrån den vetenskapliga grund som läroplanen vilar på – utan inblandning av allmänt tyckande och tänkande om det jag kan bäst.
LÄS ÄVEN
Sätter ni stopp för barnens krigslekar? Gör inte det!
Dans är livsviktigt – men improvisera inte, styr upp!
Knepet för att få högre lön – men systemet tar vårt samvete som gisslan
