Krönika Regeringen måste ha ett skyhögt förtroende för förskollärarna med tanke på allt som de ska leva upp till – utan rätt förutsättningar dessutom, skriver Eva Lindström.
REGERINGEN HAR INGET förtroende för lärarkåren. Den slutsatsen drog min kära kollega Maria Wiman i en krönika i tisdags, när hon svarade utbildningsministerns Facebook-klapp på huvudet om lagen om mobiltelefonförbud i klassrummet.
Och jag håller med. Varför skulle regeringen annars lagstifta om finliret i hur lärare lägger upp lektioner?
Men vad säger då detta om regeringens förtroende för förskollärarna?
Till min förvåning måste jag konstatera, ju mer jag funderar, att regeringen måste ha ett skyhögt förtroende för oss! De verkar tro att vi är helt overkligt fenomenala på att undervisa i förskolan. De har exempelvis tänkt att vi ska bedriva planerad undervisning i förskolan – utan planeringstid! De har också tänkt att vi ska skriva handlingsplaner, utvecklingssamtalsunderlag, dokumentationer, uppföljningar och utvärderingar precis samtidigt som vi hela tiden behövs bland barnen.
Eva Lindström, förskollärare i Bromma, Stockholm. Krönikör och poddare här på Förskolan.
För att ekonomin i förskolan ska gå ihop måste vi ha en väldig massa barn i våra barngrupper. Handen upp, alla ni som fått höra att om vi vill ha mer i lönehöjning måste vi ta in fler barn i gruppen. Och samtidigt som vi ska följa alla dessa fina styrdokument … så går det lika bra att strunta i det, om vi inte har någon personal. Handen upp, alla ni som fått höra att ni får ställa in er planering, ”i dag ska vi bara vara med barnen, vara närvarande, bla-bla”.
De har gett oss en läroplan som är lika tolkningsbar som Bibeln. Särskilt otydlig framstår den i förhållande till förutsättningarna vi har att faktiskt genomföra den. Ett förslag mer i regeringens anda kanske vore att döpa om den från Lpfö 18 till Moment 22?
Så, ni fattar vilket förtroende de har för oss! De har tänt ljuset och förväntar sig att vi bara ska köra på tills vi brinner ut, och sedan har de säkert en hemlig plan för fortsättningen. Då visar det sig att det kanske inte var så viktigt, ändå, med undervisning i förskolan och barnens introduktion till sitt livslånga lärande. Det viktigaste är att barnen inte har sina mobiler i klassrummen. Där krävs lagstiftning!
Kanske lagar om mobilförbud inte skulle behövas om vi i förskolan hade förutsättningar att se, lyssna på och undervisa alla barn.
LÄSTIPS NYA LÖNERNA: Så mycket tjänar förskollärare där du bor
Får jag då komma med ett förslag, Anna Ekström, på en lag som också behövs? Ta dig en funderare på hur många barn det får vara i barngrupperna på förskolan. Titta på vad ni skrivit i era styrdokument om vad vi ska göra, vad ni förväntar er ska ske i förskolan, och tänk sedan lite kring rimligheten i det. Kom ut och besök oss, upplev känslan av att genomföra oplanerad planerad undervisning, och kanske rentav räkna på hur det skulle kunna bli om vi faktiskt hade förutsättningar att undervisa barnen i förskolan. Skulle inte förutsättningarna blir bättre även i skolan då? Kanske lagar om mobilförbud inte skulle behövas om vi i förskolan hade förutsättningar att se, lyssna på och undervisa alla barn.
Visa lite mer respekt och förtroende för lärarna i Sverige och sluta ha detta enorma förtroende för oss förskollärare, för vi lever inte upp till det. Det handlar inte om att vi inte vill, eller att vi inte hinner, för jösses vad vi hinner med saker vi inte borde hinna med. Det handlar om att vi inte har några förutsättningar, att vi hela tiden arbetar på gränsen till vad som är hållbart. Och här kommer det riktigt intressanta:
Det är inte vårt fel. Det är ert fel.
LÄS ÄVEN
Stenkula: Anna Ekström förminskar alla förskollärare
Lindström: Det är grundskollärarna som borde fortbilda sig
Podcast: Hur fri är den fria leken?
