Lindström: Jag känner mig samhällsutnyttjad, inte samhällsnyttig
Krönika
Förskolan har kämpat länge. Högre status i samhället vill vi ha, att alla vanliga människor ska förstå vad vi faktiskt håller på med, hur vårt uppdrag verkligen ser ut. Hur bidrar vi till barnens livslånga lärande. Kalla inte min förskola ett dagis, ni vet allt det där.
När nu pandemin slog till hamnade mycket ljus på oss och på förskolan. Vad skulle hända om vi stängde förskolan? En del tänkte på barnen, till exempel vi som arbetar i förskolan, vi tänkte på barnen och hur det skulle bli om dom inte fick gå på förskolan, eftersom vi vet vad barn får på förskolan. Rätt många tänkte på sig själva och på sina jobb, utan förskolan kan jag inte gå till jobbet, herregud hur skulle det gå? Några tänkte till och med på oss som arbetar i förskolan, vilka risker och konsekvenser blir det för oss?
Man kallade oss samhällsnyttiga, coolt. Rätt stort att hamna i samma kategori som polisen och sjukvården, samhällets stora stöttepelare och så lilla jag förskolläraren. En kort stund kände jag lite att nu, det är nu det händer. Alla kommer förstå hur viktig förskolan är, hur vi också bidrar och är nyttiga i samhället. Men alltså, nej, det blev inte så.
Nu över ett år senare känner jag mig inte alls samhällsnyttig, jag känner mig mest utnyttjad, samhällsutnyttjad. Och synen på förskolan är om möjligt ännu värre. I stället för att göra vårt faktiska arbete förväntas vi nu inte göra vårt jobb alls. Vi ska prioritera. Eftersom rätt många är rätt less på att ställa upp, rätt less på att ändra på sitt sätt att leva, rätt less på att vabba, så kommer nu rätt många barn till förskolan, med symtom, med snor.
Varför är det viktigt med lärare i förskolan om vi bara kan strunta i vårt uppdrag?
En av konsekvenserna blir då att vi som arbetar i förskolan också får symptom, till exempel snor. Tro mig, jag är också jätteless på att behöva stanna hemma för att jag är lite snorig, men, man måste anpassa sig, ställa upp, föregå med gott exempel och följa rekommendationerna. Då blir det så att det fattas personal, inte barn, men personal. Och då inträffar det här konstiga, att vi ska prioritera bland våra arbetsuppgifter. Välja bort vissa saker.
Det första som brukar ryka är planering och reflektion, sen får vi minska på dokumentationen, och jag kan inte förstå hur detta kan vara accepterat. Läroplanen är tydlig, vårt uppdrag är alla delar av läroplanen. Det finns ingen prioriteringslista i läroplanen, i alla fall inte vad jag har läst. Jag har inte haft utvecklingssamtal med mitt eget barn, hur kan detta vara ok? Vi har ett arbete, en läroplan, ett uppdrag, hur kan det plötsligt vara ok att bara strunta i det?
Ofta går diskussionen, vi behövs i barngruppen, vi kan inte gå ifrån. Det stämmer, det är tveksamt att sitta i reflektion med en kollega om det innebär att en annan kollega blir ensam med 25 barn. Men det är ju vårt jobb. Varför ska jag ställa upp på det? Vad gör det med mitt syfte att finnas till, varför är det viktigt med lärare i förskolan om vi bara kan strunta i vårt uppdrag? Vart är egentligen förskolan på väg, det som gick så bra, vi hade ju något på gång?
Jag gillar inte att känna mig utnyttjad, jag känner lite som barn brukar känna, samhället, om du inte är snäll mot mig får du inte komma på mitt kalas.
LÄS ÄVEN
Stenkula: Förskollärare blir fattigpensionärer
8 tips: Så kan du jobba med laddade ord i förskolan
Podcast: Stressen med sekretessen
