Krönika Pandemi schmandemi – förskollärare jobbar alltid på gränsen och klarar saker som de egentligen inte borde klara av, skriver förskolläraren och krönikören Eva Lindström.
YTTERLIGGARE ETT LÄSÅR läggs till handlingarna – men ett historiskt sådant. Ett pandemiår. Som vi trots allt klarade rätt bra, eller hur? Med betoning på ”vi”. Mycket till hjälp från myndigheter och huvudmän fick vi inte.
Det har varit tungjobbat i förskolan i många år, och inte ser det ut att finnas något ljus i tunneln än på ett tag. Så pandemiåret har ju inte gjort så himla stor skillnad mot tidigare år. Jag tycker mig snarare ana en del positiva konsekvenser.
Vi har haft lite färre barn i barngrupperna på grund av striktare rekommendationer kring sjukdomar, det har varit bra. Men samtidigt lite obehagligt, att man kunnat känna så stor skillnad i orken beroende på mängden barn som är närvarande.
Eva Lindström, förskollärare i Bromma, Stockholm. Krönikör och poddare här på Förskolan.
Vi har haft fler friska barn på förskolorna. Ibland slår det mig att nästan varje år jag har arbetat har det låtit så, att vi trots allt varit så himla duktiga, trots stor personalfrånvaro, trots att vi bytt rektor, trots att vi arbetat i helt nya arbetslag, trots vattenläckan, trots omorganisationen, trots nedskärningarna, trots att vi tagit in fler barn … ja, ni vet ju alla vad jag menar. Vi arbetar ständigt på gränsen i förskolan.
Egentligen borde vi inte klara av det vi gör men vi gör det ändå. Och ännu en gång har vi förskollärare sett och hört hur våra lärarkollegor i den där stora skolan som kommer efter vår har tackat för sig och skuttat i väg på sin helt otroligt långa sommarledighet. Och jag vet, de jobbar en massa extra timmar varje vecka och allt det där, men hallå, det har jag också gjort. Och inte får jag ledigt hela sommaren för det. Jag får ta ut komptid – om det går. Och det gör det nästan aldrig.
Vi i förskolan kör på flera veckor till, ända in i kaklet, en del faktiskt hela sommaren. Och jag vet inte om det beror på pandemiåret eller på vaccinet, som jag äntligen fått, men nu är jag tröttare än tröttast. Det är liksom slut i reserverna, de tömdes redan någon gång i november. Sedan dess har jag gått på ren vilja och omtanke om barnen.
Jösses vad jag tycker om barnen. Barn är bättre än vuxna på alla sätt och vis. Vi vill gärna tro att det är vi som lär barnen om livet, men det är tvärtom, det är barnen som lär oss. Jag vill att ni ska veta det, särskilt alla föräldrar. Det betyder mycket att ni berättar att jag gjort skillnad för ert barn – men ni ska också veta att ert barn gjort skillnad för mig. Samtidigt som det är bland det svåraste som finns att vara förskollärare är det också det roligaste. Samtidigt som alla dessa barn kan driva mig till vansinne driver de mig alltid framåt.
Jag älskar att gå till jobbet, men just nu längtar jag bara efter att få gå hem, att få vara ledig och ladda om. Aldrig har jag relaterat så mycket till det som den skrattande fyraåringen sa i dag när hon skuttade i väg på sommarlov ut genom grinden:
Hej då bajskorv!
LÄS ÄVEN
Stenkula: Rätt med misstroendeomröstning men fel fråga
Podcast: Rektorerna – våra krav på en bra chef
Tävling: Vad får du på kroken?
Lindström: Jag känner mig samhällsutnyttjad, inte samhällsnyttig
