Krönika Ok, nu känner jag att det snart räcker. Jag är lärare, inte snorpolis, jag utbildar barn, inte vuxna. Jag har inte större ansvar i denna pandemi än någon annan. Vi har alla samma rekommendationer att följa.
LÄS OCKSÅ: Nya lönestatistiken: Lärarna med största löneökningarna – och minsta
Jag vill att barn ska komma till förskolan, jag tror på förskolan som en viktig del i vår livslånga utbildning.
Jag har i alla år tagit emot och välkomnat barn till förskolan, med snor och utan snor. Jag har suttit och vaggat febriga gråtande barn i väntan på en förälder som är på väg från jobbet, jag har torkat kräk, tvättat nerkräkta textilier, gnuggat och spritat väggar och golv. Jag har smort röda nästan blödande rumpor för att diarrén är så svår, jag har sett barn krokna efter lunch för Alvedonen som gavs till frukost slutat verka. Jag har torkat bort grönt slem som nysts eller hostats upp på min egen tröja. Jag har anpassat verksamheten efter de barn som inte orkar, som egentligen borde få vara hemma och vila.
Jag har också själv arbetat med feber, halsont, magsmärtor. När man arbetar i förskolan är man van att inte känna efter. Käka lite piller, bit ihop, jag jobbar ju bara till fyra idag.
Så är det, det är verkligheten.
Min och barnens verklighet.
Men så kom Pandemin och allt ställdes på ända. Alla med minsta symptom skulle hem, var inte välkomna till förskolan. Hur ska det här bli tänkte vi, om alla med snor ska vara hemma, kommer det ens bli någon kvar? Jag sa så själv, tänkte på de där barnen som varit snoriga de senaste två åren.
Men det blev inte så, vi hade barn på förskolan, friska barn. Och de där barnen som hade haft en eller två snorsträngar hängades fick vara hemma, tills snoret försvann, för det gjorde det. Och det var inte bara snoret som försvann, många andra sjukdomar försvann också. Ingen magsjuka, eller influensa. Helt otroligt, trots pandemi så upplevde jag att både barn och pedagoger mådde riktigt bra.
Inte så oväntat så hade det här med att stanna hemma när man är sjuk, effekt. Positiv effekt. Jag kände mig stark, jag håller ihop och håller ut, det här ska vi fixa, tillsammans.
Sommaren kommer och går, och rekommendationerna består. Fortfarande samma, stanna hemma om du har symtom.
Ändå står jag nu här och måste ursäkta och förklara varför barn inte får komma till förskolan. Känner mig inte lika stark längre, börjar bli ganska trött. Hör samtalen som pågår, att vi inom förskolan ringer hem barn för snabbt, för ingenting. Att vabbandet slår i taket, hur ska folk kunna arbeta om barnen inte får vara på förskolan.
Låt mig då ställa frågan, hur ska folk kunna arbeta om det inte finns någon som kan ta emot era barn på förskolan? För ni förstår väl, att rekommendationerna gäller även oss? Vi måste också vara hemma vid minsta symptom, och sen minst två dagar till. Det fungerar inte längre att ta ett piller och låtsas som det regnar, vi behöver också ta vårt ansvar.
Nu ska vi dessutom hålla koll på hur länge respektive barn har varit hemma, jag förstår inte riktigt hur det kommer att bli. Barn A är snorig men har varit hemma i sju dagar, hen är välkommen. Men barn B som är snorig och bara varit hemma i fem dagar, hen är inte välkommen?
Hur otydligt kan det bli? Är det ens någon som förstår att vi har ett utbildningsuppdrag, att vi faktiskt har fler saker att fokusera på än snor?
LÄS OCKSÅ:
Kraftig ökning av tester på barn: ”Halvkaotiskt läge”
Rekordökning av vab - region för region
