Nej, vi gnäller inte – vi bryr oss
Krönika Det har gått ganska exakt två år sedan jag skrev min allra första krönika för Läraren. Under denna tid har jag skrivit om rätt många olika ämnen, händelser och tankar jag haft. Jag har under denna tid fått både ris och ros, jag har blivit både hyllad och ifrågasatt. Helt okej för mig.
JAG HAR LÄRT mig att om jag tänker skriva om någon forskning behöver jag vara beredd på att kunna visa upp vilken forskning jag menar. Jag har lärt mig att en del uppfattar det jag skriver på ett helt annat sätt än hur jag hade tänkt mig, och att en del helt enkelt bara vill vara lite uppkäftiga så där i största allmänhet. Jag tycker att det är jättekul att få respons på det jag skriver, och är ödmjuk inför det faktum att jag får vara en röst i vårt samhälle och att jag får nå ut till många som vill läsa det jag skriver.
Läs fler krönikor av Eva Lindström här
MEN DET ÄR en sak som stör mig, en sak som jag nu vill klargöra, jag har aldrig gnällt. Jag har fått kommentarer om att jag gnäller, eller att vi lärare bara gnäller. Det är för stora barngrupper, för lite personal, för många olika vikarier, vi hinner inte gå och kissa, ta rast, göra vårt uppdrag, vi måste jobba över i tid och otid, vi gnäller om att vi står på frontlinjen i detta krig som kallas pandemi. Men alltså, lägg av.
Det handlar inte om att gnälla.
Lyssna på Eva Lindström i podden Förskolan
DET HANDLAR INTE ens om att vi tycker synd om oss själva. Vi tänker på barnen. ALLTID barnen. För vi ser barnen. Vi ser till exempel vad som händer med barn när barngrupperna är för stora. Visst, några barn klarar det ganska bra, kan leka och lära trots att det är många barn runt omkring, men för många barn är det katastrof. Vi tänker på barnen. För några barn går det ganska bra att det är olika vuxna som vandrar ut och in i gruppen, att rutiner ändras, att reglerna ändras beroende på vilken vuxen som råkar vara där just den dagen. För många barn är det katastrof. Vi tänker på barnen.
För några barn spelar det ingen roll vem som hjälper till att knyta skorna, eller torkar efter toalettbesöket. För mig spelar det roll, för jag vet att just det där barnet vill ha sina skosnören på ett alldeles speciellt sätt. Och om det inte blir så som barnet har tänkt, kommer det inte kunna leka, det kommer bara att stå still. Inte säga till, utan bara stå still. Jag bryr mig om barnen, jag vill att det ska bli bra för barnen.
FÖR MIG ÄR DET viktigt att det är någon som barnen känner som hjälper till på toaletten. För samtidigt som jag gör det, kan jag kolla det där utslaget på ryggen, hur ser det ut nu? Har pappa varit på vårdcentralen som han sa? Samtidigt kan jag komma ihåg att det är fjärde gången det här barnet går på toaletten i dag, visst sa hen i går att hen hade ont i magen. Det behöver jag komma ihåg. Jag bryr mig om barnen.
För några barn går det bra att leka oplanerat varje dag, dom hittar alltid på något, som barn gör. Eller som vissa barn gör. För alla barn gör inte det, för många barn blir den pedagogledda undervisningen livsviktig. Dom behöver nämligen att en vuxen är nära, att en vuxen lyssnar, att en vuxen ser till att hen faktiskt får vara med och leka över huvud taget. Vi bryr oss om barnen.
VISST HAR NI OCKSÅ varit med om att kollegor stannar kvar på arbetsplatser fast de har en jättedålig chef, struligt arbetslag, låg lön, de stannar för att de inte vill lämna vissa barn. Barn som behöver sin pedagog, sin fasta punkt på förskolan. En kollega sa, jag stannar tills hen börjar skolan. Jag kan inte bara sluta och lämna hen nu, det bara kan jag inte. Vi bryr oss om barnen.
SÅ ALLTSÅ, om man nu vill kalla det för gnäll, kom ihåg att vi inte gnäller för vår skull, vi står upp för barnen. Vi kan bli bättre på att stå upp för oss själva. Men alltid barnen först. Att vara förskollärare är inte ett kall, det är ett varm.
LÄS ÄVEN:
Lindström: Hur kan jag skydda mig mot fjällenresorna?
