Eva Lindström: ”Förskolan är en magisk plats för mänsklighet, inget mattelabb”
Krönika Att pedagoger lär barnen att bli empatiska och fungera med andra människor är så mycket viktigare än att väcka deras intresse för naturvetenskap. Det är i det medmänskliga som förskolans status bör ligga, inser förskolläraren och krönikören Eva Lindström.
Jag har arbetat på olika förskolor i många år. Jag har varit med om hur inte bara min egen bild har förändrats, utan också hur samhällets bild av förskolan har förändrats. Vi har kämpat för att få högre status, mer respekt. Vi är en skola, vi sysslar med utbildning och undervisning … och hör sen! I många år har jag rabblat hur vi undervisar i matematik, språk och naturvetenskap. Åh, den där naturvetenskapen, den som finns överallt. Jag har suttit på en massa utvecklingssamtal och noggrant beskrivit hur vi har en miljö som utvecklar och uppmuntrar barnens matematiska förmåga.
Och nu tänker jag bara – varför då? Varför ska förskolans status handla om matematik? När jag tittar ut över förskolegården och leken där är det inte barnens matematiska utforskande som ger mig gåshud, pirr i magen och dubbla hjärtslag. Däremot myser jag när jag ser hur några barn hamnar i en konflikt om en spade och genast börjar förhandla med varandra och föreslå ett byte, eller erbjuder sig att vänta, eller går och hämtar en spade till så att alla kan vara med.
När ett barn blir lite ledset och går och sätter sig under ett träd och kompisarna låter hen vara, för de vet att hen vill gärna vara lite för sig själv då … ja, då firar jag.
Och när jag ser hur några äldre barn som lagt en timme på att bygga upp ett kafé i lekhuset lugnt och fint tar ett yngre barn i handen och leder bort hen till en annan del av gården, och erbjuder det yngre barnet en annan aktivitet än att ta alla kaffekoppar … då blir jag varm i hjärtat.
När ett barn blir lite ledset och går och sätter sig under ett träd och kompisarna låter hen vara, för de vet att hen vill gärna vara lite för sig själv då … ja, då firar jag.
När två barn får gå in och leka en stund, alldeles själva, bara de, och de andra barnen inte reagerar, för de är trygga med att det är olika. Att vi behöver olika saker här i livet. Och någon annan gång är det de som går in med en kompis, för det är vad de behöver då.
Vi utbildar barn i att vara människor.
Då blir jag så stolt. Över barnen, men också över mig och mina fantastiska kollegor. För det är det här som är vår specialkompetens. Vårt signum, det som borde ge oss högre status än någon annan skolform: att vi lär barn empati. Vi utbildar barn i att vara människor. Vi hjälper barn att utforska vilka de vill bli, hur kan de påverka sig själva och andra.
Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur fel jag har haft, hur jag har gått i fällan. Jag har nästan aldrig träffat ett barn som inte håller på med matematik, som inte är nyfiket på naturvetenskapliga fenomen eller som inte på något vis försöker kommunicera med sin omgivning. Däremot har jag träffat barn, och framför allt vuxna, som inte har någon empati, som inte vet hur de ska göra för att få vara med i leken, som inte har förståelse för att man inte är utan blir, beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Människor som är rädda för olikheter, för människor som inte är som de, som inte behöver det de behöver utan något annat.
Det är där vi skiljer oss från andra. Förskolan är en magisk plats där man får misslyckas och lyckas, puttas och kramas, vara den du vill vara eller vara någon helt annan.
Från och med nu kommer jag inte att lägga fokus på att utveckla barns matematiska förmåga, utan på deras förmåga att bli mänskliga.
LÄS ÄVEN
Projektet som väckte musiken i de yngsta
Stenkula: Den djupa meningen med att vara förskollärare
Ge plats åt filosofiska samtal i förskolan
