Stenkula: Så här är det att vara ensam man i förskolan
Erik stenkula Arbetsplatser som domineras av det ena ellar andra könet ha alltid sina specifika problem, och förskolan är inget undantag, konstaterar förskolläraren Erik Stenkula. Men det har också fördelar.
Att vara ensam man på en kvinnodominerad arbetsplats kan ha sina fördelar. Jag kan till exempelvis inte minnas att jag varit involverad i särskilt många konflikter med arbetskamrater under mina 26 år som förskollärare. Beror det på att män och kvinnor löser konflikter på olika sätt?
Studier visar att det är vanligare med konflikter på kvinnodominerade arbetsplatser än på de arbetsplatser där andelen kvinnor och män är mera jämn. Hur kommer det sig? En del forskare menar att det beror på att arbetsplatser där kvinnor är i majoritet i allmänhet har en sämre arbetsmiljö, sjuktalen är högre och att det därför finns en större konfliktbenägenhet. Någon har lite tillspetsat hävdat (och detta gäller naturligtvis även inom mansdominerade branscher) att i en homogen grupp tenderar alltid antalet idiotbeslut att stiga.
Ve den som avviker från majoriteten. Oavsett individuella åsikter faller vi ändå in i mönster. Män är väl inga veklingar? Vi kvinnor håller väl ihop?
Det är såklart lika bekymmersamt med grabbiga byggarbetsplatser där alla struntar i säkerhetsföreskrifterna (för vi män är väl odödliga, är vi inte?) som det är med tystnadskulturen inom den kvinnodominerade förskolan, där många viskande skulle erkänna: ”Vi bråkar väl aldrig? Vi sopar bara alla meningsskiljaktigheter under mattan”.
Ve den som avviker det minsta från majoriteten på dessa båda arbetsplatser. Oavsett individuella åsikter faller vi ändå in i mönster. Män är väl inga veklingar? Vi kvinnor håller väl ihop?
När börjar en avvikande idé på riktigt ses mer som en möjlighet än ett hot?
Och barnperspektivet. Är det så att vi inom förskolan låter pojkarna vara mer raka med varandra medan vi mer eller mindre medvetet låter flickorna intrigera i fred? Leder inte det ofelbart till att det är så de kommer lösa konflikterna på sina kommande arbetsplatser när de blivit vuxna?
Är det så att vi inom förskolan låter pojkarna vara mer raka med varandra medan vi mer eller mindre medvetet låter flickorna intrigera i fred?
Jag menar att jag som underrepresenterat kön haft något av ett frikort från konflikter på de förskolor där jag jobbat. Visserligen kanske jag som man är en mer riskbenägen förskollärare med barnen (”klättra upp på den tunna grenen, du”) – men skitsnack om icke närvarande yrkessystrar har med åren gjort mig alltmer allergisk.
Min erfarenhet är att ju lägre andel det är som överhuvudtaget har en utbildning ju högre risk är det för undermålig kommunikation kollegor emellan. Vilka spelregler har vi, vilket yrkesspråk talar vi här egentligen?
På de anställningsintervjuer jag varit på har jag dessutom blivit mer och mer angelägen att om att ställa konkreta frågor om stämningen på den arbetsplats där jag ska jobba.
Och vet ni vad: med åren har jag lärt mig att uppskatta de raka kvinnorna på min arbetsplats mest. Det finns inga underliggande budskap i det de säger som jag behöver tolka. Och jag kan vara likadan tillbaka, för de förstår att detsamma gäller mig.
LÄS ÄVEN
Arbetslaget som är experter på musik med de yngsta
Ropen skalla, roliga gårdar till alla!
Kjell Häglund: ”När jag känner mig som en av er ...”
