Stenkula: ”Att som förskollärare få tänka färdigt en tanke – det är som heliga Birgitta”

Det fanns en tid då jag kunde jobba med kollegor som satt och klistrade tomtar med flörtkulor ihop med en hoper ungar, utan vare sig syfte eller mål. För så hade de minsann gjort ända sedan Barnstugeutredningen kom 1972. Så är det tack och lov inte längre.

I dag ska vi dokumentera vart processen med barngruppen tar vägen och noga notera det enskilda barnets lärprocess. Inte kan jag slå något färdigmallat hårt i huvudet på mina arbetskamrater då.

Grunden för all denna dokumentation är reflektionen. Tidpunkten då vi får tänka lite mer strukturerat och har chans att ge varandra nya infallsvinklar.

Det är just denna tankestund som har räddat mig kvar i yrket. Hur lär vi känna vår barngrupps behov bäst? För när vi är på god väg med det lyser mina ungars ögon över den kommande dagens innehåll. Det håller även mitt driv levande. Jag får verkligen utrymme att bli nyfiken över varför Stina inte alls gör som jag planerat: ”Jaha, du tänker så!”

Därför får jag ta ett djupt andetag alla de dagar då vi varken har tid att reflektera eller det blir som vi tänkt. När vi behöver gå in för sjuka kollegor för att vikarier nästan inte finns. Då åker de förbannade flörtkulstomtarna från 1972 fram igen. I en sådan situation är det omöjligt att se exakt var Sven och Svea befinner sig i sina lärprocesser.

Då gnager och gnisslar det samtidigt i varje förskollärares bakhuvud, det vi blivit ibankade: ”Jamen lärprocessdokumentet ska du ju fylla i från dag ett, så du slipper hetsskriva det veckan innan du bokat in alla utvecklingssamtal.” Och den tanken är väl god.

Men har någon av er lyckats med det? Sitter inte alla förskollärare och plitar så pennan glöder medan vårsolen lackar i nacken, veckan innan alla samtal ska genomföras? För vilka är alternativen när det allt som oftast ska lappas och lagas med barnens utbildning och frånvaron av pedagoger bara stundtals dalar?

Nåväl. Ibland lyckas vi faktiskt sätta oss ner och ha reflektion. Det kan jag leva flera veckor på. Det påminner lite om de dagar då halva barngruppen råkar ha vattkoppor. Mitt yrkeslivs högtidsstunder.

Det slutar aldrig fascinera mig hur de strategier vi pratar då faktiskt kan möta upp både Sixten som nyss börjat läsa och Sune som knappt vet hur många fingrar han på händerna. Det är i de ögonblicken jag börjar få fatt i mitt yrkes mening. När jag kan fånga de flesta av de kottar jag har, precis där de är. De blir lika lyckliga som jag.

Sådana dagar måste med nödvändighet infalla oftare. Att en förskollärare hinner tänka färdigt en tanke – det måste vara lite som när heliga Birgitta hade sin första uppenbarelse från Gud. Ett tillfälle du ständigt längtar efter att få uppleva igen.

LÄS ÄVEN

Förskolan där lugn och återhämtning är allt

Fråga facket: Vem ansvarar för medicinering i förskolan?

Debatt: Vad ska min fyraåring göra på internet, Skolverket?

Lyssna på Förskolan här!