Min magiska samling räknas inte

Erik Stenkula, förskollärare på Ripans Förskola i Norrköping.

Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå”, sjunger Joakim Berg i Kents låt Våga vara rädd.

Jag som befinner mig i den offentliga sektorn sedan snart ett kvartssekel har nynnat på den låtraden ibland. För under hela min yrkestid har jag låtit mig undergå konsekvenserna av det genom åren rätt utskällda be­greppet New Public Management (NPM).

Det som i början av 1990-talet skulle bli ett lovande styrsystem av välfärdssektorn. Vår tärande sektor hade ju blivit alltför byråkratisk, tung och maktfullkomlig, menade flera kritiker.

Kanske det system som den nyliberala Margaret Thatcher tagit fasta på kunde inspirera oss till ett nytänk? Ja, vi utvecklar verksamheten genom att styra den mot mål, granska den hårdare och piska oss till att ständigt utvärdera vad vi gör!

Vi kan väl utsätta vår verksamhet för konkurrens från privat håll också, när vi ändå håller på. Föräldrarna får bli kunder hos oss. Som det var en nyinköpt bil de skulle hämta vid klockan 17 och inte sin orolige son.

Varför ska det finnas ett öra mot det vi sysslar med på golvet när en effektiv­isering uppifrån är mycket enklare? NPM bygger på en ständig granskning. Hur skulle vår huvudman annars kunna försäkra sig om att de allt mer snålt tilldelade slantarna går till rätt saker? Den kvalitetssäkring vi gör handlar oftast heller inte om vår komplexa yrkesverklighet, utan endast om den del i verksamheten som låter sig planeras, följas upp och mätas.

Hur vore det om de kunde omfamna en omistlig del i ett människoorienterat yrke som vårt – som förskollär­arens förmåga till empati och lyhördhet?

Fram växer en konflikt. En yrkesvardag som vi på golvet kan som vår egen byxficka och en växande hög papper som vi känner oss allt mer obekväma med. Det räcker inte med min magiska samling i måndags, den måste alltid ha minst en pappersöverbyggnad också.

I den bästa av världar kan jag utveckla min pedagogiska skicklighet genom att ta för vana att ständigt dokumentera den och tillsammans med kollegor utveckla den. Det ger ofta den helt nödvänd­iga mening jag måste känna med jobbet.

Men eftersom NPM bygger på en misstro mot att vi faktiskt är proffs på det vi gör, behöver en tillit till vårt yrkeskunnande väckas igen. En chef bör komma inifrån yrket, och ha en lika stor lojalitet med verksamheten som med styrsystemen. I dag krockar ofta våra drivkrafter med verksamhetens organisering.

Och om bristen på utlopp för dina pedagogiska drivkrafter gör dig bitter kommer du åtminstone bli något som går att mäta. En siffra i sjukskrivningsstatistiken. Så släpp fram dina känslor medan du har några.

”Allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd”, utlovar Joakim Berg i sin låt. I vilka känslor

har du dina styrkor?